Du som följer Rackarungarnas Hundskola på Facebook har knappast missat att vi fått en valp i huset. Min dotter Lovisa har fått sin första egna hund – en cavalier king charles spaniel som vi kallar Gizmo.

Det är en söt och trygg krabat. Han hänger med överallt och ska kolla in allt. Redan första dagen hängde han med till groventrén där vi förvarar hundmaten. När vi skopar upp maten till slädhundarna i hinkar så spiller vi, eller kanske mest jag, en del torrfoderkulor på golvet. Det orkar jag inte bry mig så mycket om.

Men vet du vad – det orkar verkligen Gizmo bry sig om! Han är konstant hungrig och insåg blixtsnabbt att det här var ju ett toppenställe.

Så varje gång vi ska gå till groventrén för att lämna tomma mjölkkartonger, tidningspapper, hänga tvätt eller liknande så ilar Gizmo blixtsnabbt förbi vår utsträckta fot som försöker hindra honom och tar sig in till fodertunnan. Där bredvid hittar han sin skatt – gång på gång. Ska vi prata hundtermer har han fått en tydlig målbild av att i groventrén vankas det alltid godsaker – det är ett väldigt värdefullt ställe där det är kul att vara.

Samma målbild utnyttjar jag även till andra, i mina ögon, lite bättre saker – i förebyggande syfte. Jag ser till att han alltid möts av strödda torrfoderkulor när han får träna att vara i hundgården ute. Det gör att hundgården blir ett kul ställe som han längtar till. Där känner han sig trygg och har inte en bild av mig när jag stänger hundgårdsporten så han måste ”gråta” utan där har han ju fullt upp med att leta sina skatter. En del har jag gömt inne i själva hundkojan så han får träna på att klättra de små trappstegen och ta sig in.

Det här är inget som jag struntar i när hunden blir äldre. Visst kan man bli mer sparsam och bara ha några enstaka ”skatter” i hundgården, eller bara någon gång i veckan överraska hunden med en skattjakt. Men varför snåla om de mår bra av det? Även min snart fyraårige vorsteh Hagel får alltid inleda sin hundgårdsvistelse med att leta reda på skatterna.

Jag gör det även när valpen ska åka bak i hundburen första gången. Första bilresorna får ske i knät på en medpassagerare. Någon resa kan också bli med mig ensam i bilen och Gizmo liggande på sin favoritfilt på passagerarsätet. Sedan är det dags för nästa steg – att åka i hundburen. Jag vill inte ha en valp som flyger ut genom rutan om vi krockar. Och jag vill inte heller ha en valp som när den blir uttråkad någon gång äter upp inredningen i bilen. Så till slut blir det buren.

Då får han åka med en annan trygg hund, som Hagel, och godsaker serveras i buren innan jag stänger luckan.

Det här sättet med målbild funkar också bra för att omvända en hund som tycker att bilåkning är läskigt. Smyg ut och placera några riktigt goda godisar, i det här fallet växlar vi upp till korv- och köttbullenivå, i bilburen. Ta sedan hunden i koppel (så det slipper bli en katt- och råttalek runt bilen) och be den hoppa in i bilen. Vill den inte så lyfter du in den. Krångla inte och gulla, klappa en massa gånger på bilgolvet och dra ut på det. Det gör bara att hunden hinner jaga upp sig ännu mer för detta läskiga. Så ge den en–två chanser sedan hjälper du den in om det behövs. Där får den upptäcka de goda godisarna och sedan kan du säga varsågod och den får hoppa ut igen.

Gör om detta några gånger. Det bästa är om du kan lägga dit godisarna utan att hunden ser det, så den liksom tror att de bara ”ploppar” upp igen varje gång den lämnar bilen. När du tycker att hunden verkar mogen, kan du starta bilen. Låt den brumma på tomgången en stund och stäng sedan av den. Säg ”varsågod” åt hunden och låt den hoppa ut. Nästa steg blir att köra en sväng. Förhoppningsvis har nu snart hunden fått en trevlig målbild av bilburen – det är ju stället där köttbullar liksom växer fram av sig själva. Ett toppenställe helt enkelt! =)

/ Susanne