Rackarungarnas Hundskola

Spännande på vår första klass 2-tävling i Nose Work

Publicerat den augusti 6, 2017augusti 6, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

På fredagen tävlade jag och min vorsteh Hagel för första gången i klass 2. Det som skiljer från klass 1 är att det nu oftast är två gömmor per område, det kan vara en gömma med lagerblad och en gömma med eukalyptus eller två av samma sort. Det kan också vara en kombo-gömma där man gömt båda dofterna på samma ställe. Dessutom kan gömmorna sitta upp till 180 cm höjd, eller exempelvis inne i ett skåp så att hunden inte kommer ända fram till doftgömman. Men man ska ändå kunna läsa sin hund och förstå ungefär var doften är gömd. Utöver det så kan det finnas störningsdofter och negativa bärare, alltså tops eller möbeltassar utan doft på sig. Och slutligen ska man som förare komma ihåg att säga ”färdig” när man är klar för att tiden ska stoppas. Det sistnämnda var jag nog mest nervös över. Så jag hade gjort en ”fusklapp” =)

Det var 12 deltagare i min klass. Vi började med banvandring. Behållarsöket såg ut som du ser nedan. Vi hade två minuter på oss. Det är också en sak som verkar tuffa till sig i de högre klasserna – tidspressen. Jag studerade upplägget och bestämde mig för kanelbulle-sök, alltså att börja i ytterkanterna och jobba mig inåt mot mitten.

Behållarsöket med små och stora kartonger samt resväskor.

Inomhussöket bestod av två rum, se mörk film ovan. När du själv ska tävla i klass två ska du komma ihåg att fråga om det anses vara ett eller två rum. För är det två rum så säger reglerna att det är en doftgömma i varje rum. I klass 2 får det nämligen inte vara tomsök. Så det kan vara en hjälp i din strategi. När du hittat den ena doften i ett rum kan du raskt fokusera på det andra rummet. Om det anses vara TVÅ rum alltså. Annars kan dofterna sitta lite varsomhelst. =) På inomhussöket hade vi tre minuter på oss. Jag tänkte att jag gör som jag brukar, börjar till vänster och följer ytterkanterna i rummet, tar mittområden sist. Skulle vi hitta en gömma i ena rummet skulle jag raskt dra mig till det andra.

Sedan kollade vi in fordonssöket. Det bestod av två fordon. Startpunkten var mitt emellan de båda. Så min plan blev att gå in och börja vid draganordningen på det vita fordonet och sedan backa mig runt och ta andra släpet sen. Vi hade två minuter på oss. Det fanns två gömmor.

Utomhussöket. Heeeela längan ska sökas igenom.

Avslutningsvis fick vi kika på utomhussöket. Det kändes gigantiskt. Vi hade tre minuter på oss. Dessutom var vinden åt ”fel” håll så vi skulle få medvind. Men det kan ibland vara bra också. Då får hunden lättare att ta en bit i taget. Alternativet skulle vara att satsa på att först springa längst bort och börja där, men jag bestämde mig för att börja vid startpunkten och jobba mig ganska snabbt längs huslängan. Blev det tid över kunde man ju söka i motvind på tillbakavägen. Här fanns det två gömmor.

Jag startade som nummer 6. Vi gick till behållarsöket och ställde upp vid startlinjen. Hagel fick chansen att vinda in, men verkade inte känna något tydligt så jag visade honom åt vänster och började med vårt kanelbulleformade sök. Efter ett halvt varv hittade vi första gömman i en vanlig pizzakartong. Markering! Jag fick bekräftelse på att det var rätt, belönade snabbt och fortsatte. Vi jobbade oss inåt och till slut var det bara en stor kartong kvar i mitten att kolla av. Även den var intressant. Hagel stoppade ned huvudet och jag sa markering. Rätt. Jubel och belöning. Just ja: färdig! =)

Så var det dags för inomhussöket. Vi stod på startlinjen ett tag så Hagel fick chans att vinda in. Han drog lite åt vänster och jag släppte iväg honom. ”Tjoff” så drog han bort till det andra rummet. Min plan sprack alltså direkt. Men huvudsaken är ändå att jag har en plan. För nu kunde jag bara göra en ”avstickare” för att se vad Hagel eventuellt hade känt. Så kunde vi återgå till min plan senare. Hagel härjade runt i det bortre rummet ett tag, och drog sedan in i ett sorts skafferi. Där såg jag intresse. Uppåt. Till vänster. Under hyllplanet. Men sedan blåste han ur nosen, tog ett ärevarv i rummet och så in i skafferiet igen. Nu strävade han ännu högre. Ovanför hyllplanet. ”Aha, det kanske är en sådan där superhög gömma som jag bara behöver ange ungefär var den är” – tänkte jag. Så jag sa markering. Och domaren Mats Hedlund ställde den läskiga frågan: ”var?”. Jag visade med handen åt det vänstra hörn där Hagel var första gången och fick rätt för det. Puh! Då kunde vi skynda oss tillbaka till det första rummet och söka av det. Det var några stolar, en hörna och där såg jag intresse igen. Hagel fäste snabbt och hittade gömman. Markering! Rätt! Jag belönade och hojtade färdig medan jag tog mig ut ur rummet för att kunna fira lite mer.

Efter en lunchpaus var det dags för fordonssöket. Jag gick direkt fram till det högra vita fordonet och lät Hagel börja söka där. Vi backade oss runt och vid andra hörnet där bak såg jag intresse. Jag backade ut och lät Hagel bestämma sig för ett exakt ställe. Markering! Rätt. Jag belönade snabbt och fortsatte med andra långsidan. Märkte ett intresse längre fram på fordonet men Hagel verkade inte kunna lokalisera det. Så vi kollade av det andra fordonet också. Men ingen träff. Hmm. Åter till det intressanta stället framtill på det första fordonet. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Usch, det är det värsta som finns. När man ser ett intresse, men inte riktigt kan lokalisera det och man får höra 30 sekunder kvar. Hagel jobbade på. Sökte sig längre ut på själva draganordningen och helt plötsligt såg jag att det var ju DÄR den var. Markering. Färdig. Med en sekund kvar av tiden. Puh! =)

Direkt efter gick vi till utomhussöket. Solen gassade mot husväggen. Till och med Hagel, som annars alltid är full av energi, såg lite flåsig ut. Jag bestämde mig för en sorts backametod men det gick väl sisådär, Hagel sprang på med friskt tempo. Jag gjorde en snurr för att låta honom söka av delar av början igen. Det är lätt att vi missar där eftersom han är så snabb. Men inget intresse så vi fortsatte att beta av husväggen. Plötsligt såg jag något hos Hagel. Det var något intressant men han tappade det. Så jag gjorde en snurr och lät honom söka av samma område igen. Då sökte han sig uppåt. Han sträckte sig rejält mot ett ställe högt upp. Jag blev nästan snopen över hur tydligt det syntes nu. Markering! Rätt! Snabbt belöna och söka vidare. Längre bort blev det intressant igen. Nu bakom en dörr. Hagels nos följde dörrspringan lite upp och ned. Jag backade ut för att se bättre. Där bestämde han sig. Markering! Rätt. Belönar och tjoar klar – nej färdig! Superglad och nöjd.

Vilken rivstart alltså! Vi hittade alla gömmor i alla sökområdena. Fantastiskt. Visserligen var tävlingen inofficiell men det känns som ett bra bevis på att vi är redo för officiella tävlingar i klass 2. Säkert kommer vi att klanta oss ändå många gånger, men det var verkligen kul att få den här erfarenheten som grund.

Det visade sig sedan att det var bara jag och Hagel som hittade alla gömmor. Den höga gömman på utomhussöket satt på cirka 170 centimeters höjd, det var också varmt och soligt vilket gjorde det riktigt svårt.

Vi vann hela alltet! Plus att vi vann utomhussöket och behållarsöket. Vi fick en massa fina medaljer och priser.

Roligt var det också att flera av dem som hamnade på pallen i klass 1 och 2 sa att de hade läst min bok ”Så hamnar du på pallen i Nose Work”. Vinnaren i klass 1, Kristina Strömberg, rosade boken högt och ljudligt när hon gick fram för att ta emot sina priser. Jag blev ju alldeles rörd. Så himla snällt. Och vad roligt att boken ger avsedd effekt =)

Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort tack till Dala hundservice för ett toppenarrangemang med bra flyt och trevlig stämning! Dessutom var lägret helt suveränt. Där lärde jag mig en massa finlirar-grejer som du kan läsa mer om här.

/ Susanne

Därför vill jag inte tycka något om Cesar Millan

Publicerat den juli 30, 2017 av Rackarungarnas Hundskola3 kommentarer

Jag har sett olika kändisar i hundvärlden komma och gå. Och nästan varje gång blir det likadant.

En ny hundguru växer fram. Många gillar det den gör. Hundgurusen blir omskriven och syns i tv. Där någonstans börjar det hända saker. När hundgurusen blivit känd över en viss nivå är det som att många inte kan hålla sig längre. Nu är det dags att klanka, grotta ned sig och visa vad gurusen gör fel. För om man som hundmänniska kan klanka på proffset så är man ju själv ännu duktigare? Så måste det ju vara, per automatik.

Det stör mig. Viljan att vara förmer, att ibland medvetet överdriva/underdriva det som gurusen har sagt för att själv verka så himla skicklig. Jag har sett det så många gånger.

Visst kan det vara att man verkligen tycker att gurusen använder sig av fel metoder och vill hjälpa alla andra att inse det. Att inte låta sig luras. Jag kan förstå den känslan. Jag känner så också ibland.

Men jag blir ändå så trött på att dessa protester ofta hörs först när gurusen uppnått en viss kändisnivå. Då först börjar ropen skalla. Då först tar man sig tid att kritisera. För då verkar man ju så himla klok själv om man har så mycket kunskap att man kan dissa proffset.

Jag försöker att låta bli att provoceras. Eller att frestas att klanka på det gurusen gör. Även om jag då och då får frågan om vad jag tycker. Att snacka skit om andra har aldrig imponerat. I alla fall inte på mig.

Istället vill jag i största möjliga mån berätta min story istället. Berätta hur jag tycker och tänker när det gäller hundträning. Vilka metoder jag gillar att jobba med. Jag vill hellre prata om vad jag är bra på. Än att försöka vinna poäng genom att berätta vad andra är dåliga på.

Det borde för övrigt politikerna också ta efter. Särskilt i USA. 😉 Tänk om vi slapp all pajkastning och kunde få lyssna på hur de vill skapa ett bättre samhälle, istället för att höra hur de tycker att de andra partierna kommer att sabba detta samhälle?

Varför blir det ofta så här tror du? Att folk vill visa sig bättre än den som syns och hörs? Hoppas vi kan hålla oss till den diskussionen och inte hamna i en diskussion om varför man gillar eller ogillar exempelvis Cesar Millan, Barbro Börjesson eller Fredrik Steen. För dessa diskussioner har redan förekommit tusen gånger förr.

/ Susanne

En quick fix för att få hunden att sluta dra

Publicerat den juli 21, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det finns sällan quick fix när det gäller hundträning. Det gäller att orka träna, nöta och steg för steg se framstegen. Men det finns en – en VGW-sele!

VGW står för Very Good Walking. Och det blir faktiskt effekt direkt. Jag har testat det på flera olika hundar med bra resultat varje gång.

Selen är konstruerad så att den inte gör ont på hunden. Många av de tidigare selarna ”i branschen” har ofta varit av en sådan modell att de på olika sätt gör illa hunden, exempelvis tunna remmar som skär in i armhålorna. Men den här gör inte ont. På selen finns en ring som hamnar fram på hundens bröstkorg. Där fäster man kopplet. När man sedan går sin promenad så drar hunden sig själv ur balans när den drar. För varje gång dras hunden åt sidan när den ligger på. Det märker den snabbt. Den inser hur ineffektivt det är och anpassar sig. Hunden minskar på draget.

Ofta kommer kopplet att vara sträckt ändå. Men du kan gå med en böjd, avslappnad arm istället för med utsliten arm och hårda, bromsande steg. Du behåller ditt goda humör under hela promenaden.

Visst kan man också LÄRA hunden att gå promenader utan att dra i kopplet. Genom ren inlärning. Genom att aktivt belöna när hunden inte drar. Genom att belöna när hunden tar kontakt med dig. Men det kräver tålamod. Och det tar sin tid eftersom du ofta får träna med svåra störningar med spännande dofter i diket. Men om du vill är det alldeles ypperligt att kombinera denna sele med aktiv belöning när hunden inte drar så har det snart fattat grejen. Till exempel kan du gå 100 meter fram och tillbaka längs samma vägkant så blir det till slut mindre intressanta dofter för hunden.

Jag tycker det är jättekul att träna hundar. Men att träna hunden på att inte dra i kopplet hör inte till min favoritsysselsättning. När jag går promenader vill jag bara gå, njuta av omgivningen och att få sträcka på benen. Då tycker jag att det passar perfekt att sätta på en VGW-sele. Det gör att både jag och hunden är på gott humör när vi kommer tillbaka från promenaden. Så det är ett bra tips från dig till mig.

Tänk på att variera på vilken sida av hunden som kopplet ligger. Detta för att hunden inte ska snedbelasta men också för att den inte ska bli alltför van att det drar åt ett visst håll utan bli lite överraskad.

Selen kostar kring 400 kronor och finns i de flesta djuraffärer. Det finns även en enklare typ av sele som kostar ungefär hälften. Den heter VGW Beginner.

/ Susanne

Här kan du se en film från när jag testar VGW-selen med några av mina siberian huskies. Och med Ice bugs. =)

Vill du läsa mer om det här med att lära hunden att inte dra i kopplet? Du kanske också vill läsa tips om inkallning, hundmöten, gå fot, miljöträning, när du får främmande och hur du kan hjälpa hunden att slappna av? Då beställer du min bok ”De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig”. Mer info om mina böcker hittar du här.

Så stoppar du en hund som rusar fram mot dig

Publicerat den juli 15, 2017juli 16, 2017 av Rackarungarnas Hundskola8 kommentarer

För oss hundägare är det ofta en stor fasa. Att på sin promenad möta en lös hund som kommer rusande och skäller.

Man har ju ingen aning i den situationen. Är hunden aggressiv? Vill den ”bara” hälsa? Var i h-vete är ägaren till hunden? Varför klarar ägaren inte av att ropa in hunden?

Och ens egna hundar tycker inte heller så ofta om att få oväntat, bullrigt besök. Det blir lätt att det blir en spänd stämning som leder till slagsmål. Och slagsmål kan leda till allvarliga skador. Vilket kan leda till en hund som får panik varje gång den träffar främmande hundar i sitt fortsatta liv. Så det är kort sagt BRA om detta inte sker. Och det är BRA om man som hundägare kan se till att ens egna och den framrusande hunden inte får närkontakt.

Jag har en sorts reptilhjärna som slår in direkt sådant här händer. Dels för att jag blir så förbannad över att den här hundens ägare har noll koll. Dels för att jag vill skydda mina egna hundar. Jag blir som en lejonhona som vill skydda sina små. Så jag gör ett tydligt, högljutt och dominant motangrepp. Jag gör det tidigt, direkt jag ser att hunden kommer. Jag tar ett stort steg fram, stampar ordentligt i backen just då, kastar fram en eller båda mina händer till en tydlig stoppsignal samtidigt som jag ryter ”NEJ!!” från djupet av mitt hjärta. Direkt efter ryter jag saker som ”Du stannar DÄR!” eller ”GÅ HEM med dig!”. Hela tiden ser jag enormt morsk ut, står kaxigt med handen som en fortsatt stoppsignal. Mina hundar håller jag i ett kort koppel bakom mig för att dels signalera till dem att jag tar hand om det här, dels för att minska möjligheten att den attackerande hunden ska få ögonkontakt med dem. Så här kan det se ut. Dock har jag filmat utan mina hundar, för att inte jaga upp dem i onödan.

Vid det här laget har hundägaren förhoppningsvis kommit för att ta tag i situationen. För jag kan garantera att mitt första ”NEJ!!” hördes ungefär till nästa kommun. Under tiden fortsätter jag att agera på samma vis, med bestämda kommandon som ”Gå HEM med dig” och handen framför. Försöker den attackerande hunden röra sig runt mig i en cirkel så vänder jag mig bara runt så jag står rakt vänd mot den hunden hela tiden.

Det här gör att jag lyckas stoppa 9 av 10 hundar. Jag har inte fört någon exakt statistik men det är min samlade uppfattning. 9 av 10 hundar blir abrupt överraskade av motattacken. De häpnar över min beslutsamhet och att jag agerar så övertygat med både kroppsspråk och röst. Jag lyckas med det eftersom det sitter i min reptilhjärna. Jag lyckas med det eftersom jag blir så Gud förbannad när det händer. Och jag lyckas med det eftersom jag blir en riddare i rustning som vill skydda mina hundar.

Hoppas du också känner att du fått redskap och mod att göra likadant nästa gång det händer. Fast mest av allt hoppas jag förstås att det aldrig mer blir någon hundattack över huvudtaget.

/ Susanne

Sega semestertider väntar

Publicerat den juli 12, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Har du funderat på att beställa någon av mina böcker? Om du är som jag, att du gillar att saker kommer snabbt när man har beställt dem, så tycker jag att du ska beställa din bok nu idag onsdag eller torsdag. För efter det kommer det stundtals att bli lite långsammare leveranser. Jag tar semester några dagar här och där och kommer att flänga runt en del.

Så beställ din bok idag så slipper du vänta! Annars är rutinerna hyfsat normala efter den 6 augusti igen.

Här hittar du alla mina böcker: https://rackarungarnashundskola.com/mina-hundbocker/

/ Susanne

Fortfarande tänker många korrigering först

Publicerat den juli 7, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Låt säga att din hund drar kraftigt i kopplet på promenaderna. Eller att den lägger sig när du säger sitt. Eller att den hoppar ut ur bilen innan du har sagt varsågod. Hur skulle du lösa det?

Jag upplever att många lever kvar i korrigeringstänket. Att man vill påtala felet som gjorts och säga att det var dåligt att det blev så. Man rycker i kopplet för att korrigera hunden som drar. Man säger ”nej” och rycker upp hunden som la sig när föraren sa sitt. Man luggar hunden som hoppade ut ur bilen och säger ”fy”.

Vad jag vill förmedla är att du ska tänka på dig själv som en klok, förståndig och pedagogisk lärare. En sådan som du själv vill att dina barn ska ha i skolan. Du ska sträva efter att hjälpa hunden att förstå. Att göra det roligt att lära. Att motivera den att lära. Att visa på vad den vinner på att lära såsom du har tänkt.

För inte vill du att dina barns lärare ryter ”nej” när barnen råkar ha skrivit en mening med liten bokstav i början och utan punkt i slutet? Nog vill du hellre att läraren säger att ”Vilken bra mening du har skrivit. Om du nästa gång lyckas få in en stor bokstav i början, och en punkt i slutet, så blir jag riktigt imponerad och du får en guldstjärna.”

Inte vill du att läraren säger ”Fy” och luggar ditt barn i håret om den svarar att tre gånger tre är tolv? Nog vill du hellre att den säger ”Nja, men försök igen. Om du tänker att du har tre äpplen och så kommer Stina och ger dig tre äpplen till och sedan kommer Stefan och ger dig tre äpplen till – hur många har du då”. Och när ditt barn då räknar ut att det blir nio så gör läraren high five med ditt barn och säger ärligt ”Så himla bra. Du är smart vettu”.

För du vet att om dina barn får en bra, trygg pedagogik i skolan så lär de sig mer. Om man inte behöver vara rädd för att få skäll eller bli luggad så blir det roligt att lära sig nya saker. Barnen blir motiverade att lära sig mer om de på olika sätt belönas för det som blir bra och rätt.

Så varför ska du vara opedagogisk med din hund? Varför ska du först tänka korrigering när det gäller att träna till ett problem? Varför inte börja i den andra änden? I den pedagogiska, kloka änden som strävar till att hunden faktiskt lär sig något på ett bra sätt. Som gör att den vill samarbeta fler gånger med dig? Så tänk efter hur du kan visa och belöna vilket beteende du faktiskt vill ha.

Du kan säga ”bra” och ge hunden en godbit precis när den släpper efter lite på draget i kopplet på promenaden.
Du kan hålla tyst när hunden lägger sig istället för sätter sig när du säger sitt. Du kan vifta med en godis i höjd med din höft så strävar hunden uppåt, sätter sig och du kan genast belöna.
Du kan öppna bilburen långsamt samtidigt som du säger ”stanna kvar”. Sedan ger du hunden en godis. Och efter det kopplar du den. Sedan ger du en godis till. Och efter det säger du ”varsågod” så hunden får hoppa ut.

Det här är ju bara exempel. Du har säkert andra utmaningar att jobba med. Tänk efter hur du kan belöna rätt beteende istället för att korrigera del felaktiga beteendet. Så blir du en riktigt pedagogisk lärare till din hund.

/ Susanne

Det spelar ingen roll hur gravid du är – hunden ska ändå inte bitas

Publicerat den juni 30, 2017juni 30, 2017 av Rackarungarnas Hundskola4 kommentarer

”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så mycket elände och självförebråelser det uttrycket har fört med sig.

Jag hävdar att det finns visst dåliga hundar. Det finns hundar som är mentalt svaga redan från början. På samma sätt som det finns människor som har olika mentala funktionshinder redan från det de är små. Sedan kan läget förstås förvärras ytterligare med en dålig uppväxt med hemska erfarenheter. Men kärnan är – ja, det finns dåliga hundar.

Jag vill ha detta sagt eftersom jag upprepade gånger träffar hundägare som är körda i botten. De har en hund som det är något seriöst fel på. Men de har ju hört uttrycket att ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så de rannsakar sig själva. Alla fel som de måste ha gjort. Uppenbarligen är de ju helt värdelösa som hundägare eftersom deras hund är så pucko.

Jag har flera exempel. Ett av de starkaste gäller en kvinna som ringde mig. Hon ville få råd om hur de skulle göra. Kunde de träna till problemet, skulle de omplacera hunden eller skulle den få somna in?

Hon berättade om en händelse där hunden legat bredvid henne i sängen. Och sedan oprovocerat hoppat på henne. En riktig attack med hugg och bett. Hunden var rabiat och kvinnans man fick slita bort hunden.

Hon berättade om när hon och mannen var ute på en vandring. De övernattade i tält och under natten blev kvinnan nödig och gick ut för att lätta på trycket. När hon kom in genom tältduken flög hunden på henne. Lika rabiat som sist. Mannen fick slita undan hunden.

– Jag var ganska nyligen gravid då. Jag kanske sände ut några dofter som hunden uppfattade som farliga? sa kvinnan.

Så många gånger som jag har hört dessa ursäkter. Då man som hundägare försöker hitta en rimlig förklaring till det korkade beteendet. Att det är man själv som hundägare som säkert ställt till det. För man vet ju vad talesättet säger. Jag var fullkomligt ärlig med kvinnan:

– Vet du, det spelar ingen roll hur gravid du är. Hunden ska inte bita dig ändå. En frisk normal hund gör inte så.

Nu, när hon ringde mig, hade hon fött barnet. Hon berättade att en dag när hon satt i soffan med barnet i knät och hunden bredvid sig hade hon hunnit se hur hunden plötsligt spände ögonen i henne. Vilken tur. För då hann kvinnan sätta upp armen och skydda sig själv, och barnet, från attacken som kom. Trots detta så undrar kvinnan vad hon har gjort för fel. De måste ju ha uppfostrat hunden fel?

Nej, troligen inte. Hunden är helt enkelt knäpp. Och den är knäpp på det vis då det sannolikt inte går att ”laga”. Visst kan man lägga ned ett halvår eller ett års träning och se hur långt man kommer, men man kommer aldrig att kunna lita på hunden ändå. Man kommer aldrig att kunna slappna av. Det kommer aldrig att bli roligt att ha hund. Och det SKA vara roligt att ha hund. Livet är för kort för dåliga hundar.

Många hundägare i den här situationen vill ge hunden en ny chans. Hos någon hundägare som kan. För de vet ju att de själva helt uppenbart inte kunde, eftersom det alltid är hundägaren som det är fel på och inte hunden. Så de lägger ut hunden på Blocket. Och lägger över problemet i någon annans knä. Någon som mest troligt inte kommer att kunna lösa det här heller. Med viss risk är det någon som tror att den kan ”banka dumheterna ur hunden” när dens rätta jag börjar visa sig. Eller som tror att om den bara visar hunden all sin kärlek, och sänder ut sin lugnande och positiva energi, så kommer allt att bli bra.

Men risken när man omplacerar en farlig hund är enorm. Som hundägare har du ett ansvar. Du måste tänka på vad som kan hända sen. Tänk om din hund biter ett barn i sin nya familj? Biter den så den ärr i ansiktet för livet? Och ärr i själen. Bara för att du inte ville ta ditt fulla ansvar utan ville lämpa över problemet på någon annan? Bara för att du trodde på talesättet ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.”

/ Susanne

Behöver man plocka upp bajset på landet?

Publicerat den juni 23, 2017 av Rackarungarnas Hundskola4 kommentarer

Det här med hundbajsets vara eller icke vara är ju alltid en het fråga. När bör man egentligen plocka upp och inte? Vilka regler har du satt upp för dig själv?

Jag plockar alltid upp varenda bajskorv om jag är i stan. Och ”stan” i mina ögon sträcker sig typ från Anderstorp i söder till Solbacken i norr, från Mobacken i väster till Skelleftehamn i öster.

Men om jag är lite längre ut, exempelvis i min egen by Yttervik, så har jag vissa specialregler. Jag plockar upp om bajset hamnat precis vid någons infart, postlåda eller så det känns lite väl nära någons tomt i diket eller så. I min by har vi inga ”bajspåse-soptunnor” längs vägen. Då får jag bära skiten hem. Fast hos någon granne har jag fått tillstånd att lämna påsen i deras soptunna om det kniper.

Det här känns lite väl iögonfallande, eller hur?

Men om bajset hamnat i ett dike som inte direkt kan anses tillhöra någon eller inte gränsar till någon tomt så kan det få ligga kvar. Det blir försvinner ju så småningom och blir till näring för jorden och smådjur. Hamnar skiten mer på vägen så puttar jag ned korvarna i diket med foten eller en pinne.

Om det är rätt och slätt i skogen så plockar jag inte upp. ”Bajsar björnen i skogen?” brukar jag fråga mig själv. Och blir svaret ja, att här bajsar en massa vilda djur också, så tycker jag att det är okej att lämna.

Men nu kommer vi till det intressanta. Vad tycker du? Hur tänker du? Var är det okej att lämna och var är det inte okej? Försök hålla en god ton. Förmedla huvudsakligen vad du själv tycker utan att gå till angrepp på vad andra tycker – så kan det här bli en lång och givande tråd. =)

/ Susanne

Viktiga tips för dina första viltspår

Publicerat den juni 21, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Idag hade jag Åke och hans unga goldenhane Wilmar på besök. De ville få hjälp med att lägga upp sina första viltspår på ett bra sätt.

Vi gick ut i skogen och satte igång. Med att slåss med myggen alltså. Medan vi slogs med myggen så berättade jag hur vi skulle göra.

Åke skulle få gå in skogen med sidvind och sedan efter cirka 40 meter göra en mjuk sväng åt höger så han gick med vinden i ryggen. Det är VIKTIGT att du ser till att spåret till största delen blir i MEDVIND för hunden. Med medvind så tvingas hunden att verkligen spåra med nosen nere i backen. Den lär sig rätt sätt att lösa uppgiften. Om hunden flera gånger på sina nybörjarspår får MOTVIND så är risken stor att den lär sig att ”fuska” på spåret och jobba med hög nos i luften. Och det kommer inte att funka sedan när spåret börjar gå mer kors och tvärs. När det blir medvind kommer hunden att ha svårt att lösa uppgiften.

Efter ytterligare cirka 60 meter i medvind skulle Åke knyta fast älgklöven, som han dragit i ett rep efter sig, i ett träd och sedan gå vidare i en båge tillbaka till mig. Man får inte gå tillbaka samma väg, då blir det ju två spår i olika riktningar. Under tiden skulle jag stå och hålla Wilmar i kopplet så han skulle bli nyfiken på vad husse hade för sig.

Vi fortsatte att slåss mot myggen medan vi väntade på att spåret skulle ”ligga till sig”. Det bör minst få ligga i en kvart så att det hinner sjunka ned lite bland blåbärsriset. Spåret får gärna ligga en halvtimme så blir det ännu bättre. Sedan kan man allt eftersom utöka liggtiderna till en timme, två timmar, fyra timmar och när hunden behärskar det så kan du lägga ut viltspåret på kvällen och låta hunden följa det dagen efter.

Många tror att man måste droppa blod under spåret också men själv tycker jag inte att det är så viktigt. Visst kan du testa det någon gång bara för att veta att hunden klarar det och inte tycker att det är läskigt. Men huvudsakligen kan du fokusera på att bara dra klöven. När det sedan blir blod på ett riktigt eftersök så blir det som en härlig prick över i:et. =)

När det hade gått en dryg kvart stod vi inte ut längre. Vår blodsmängd hade nog halverats av alla mygg-angrepp. Så vi lät Wilmar få på sig en spårsele och spårlina och sätta igång att spåra. Det är inte så stor vits att man säger ”spåra” i början eftersom hunden ändå inte vet vad det är. Försök bara låta hunden sätta igång på egen initiativ så blir det bäst.

Åke var bra på att släppa ut mycket lina så Wilmar fick jobba självständigt.

Wilmar visste precis vad han skulle göra och nosade iväg i ett lagom tempo. Åke hängde efter utan att störa. Kurvan gick bra och Wilmar följde precis den väg som Åke gått, det kunde vi se eftersom Åke satt upp snitslar längs vägen.

Vid slutet. Wilmar och Åke hittade till slutet utan problem.

Snart kom Wilmar fram till klöven. Ännu var han inte så förtjust i den, den var snudd på läskig. Men han fick en massa beröm och såg stolt ut. Jag tror Wilmar kommer att gilla klöven bättre när han blir lite äldre. Och skulle han inte det så går det ju alldeles utmärkt att lägga vanliga personspår istället med godis/leksak på slutet.

Här summerar jag några tips för dina första viltspår:

Se till att det är medvind på de första fem–åtta spåren. Undvik motvind.
Låt hunden se när du går ut spåret. En medhjälpare kan hålla hunden åt dig, eller så knyter du fast den i ett träd eller låter den sitta i bilen och se när du går iväg. Längre fram i träningen, efter cirka tre till fem spår, kan du testa att lägga ut spår utan att hunden ser det. Och sedan komma dit med hunden och bara sätta den i arbete direkt.
Markera med snitslar var du har gått. Så har du koll.
Gå inte tillbaka i samma spår när du är klar.
Gå cirka 100-300 meter långt under de första fem spåren. Sedan kan du börja förlänga dem till 300-2000 meter.
Låt spåret ligga i minst en kvart innan du låter hunden spåra. Det är bra om spåret får ligga i 30-45 minuter. När hunden har gått cirka fem spår kan du börja ha längre liggtider på 2-4 timmar och allt eftersom utöka till dygnsgamla spår.
Testa sedan allt eftersom att låta hunden spåra i varierade miljöer. Som sandtag, kalhyggen, kalhällar. Och kom ihåg att ha roligt och njuta av hur din hund löser uppgiften med sin fenomenala nos! =)

/ Susanne

Med en och en halv sekund till godo

Publicerat den juni 18, 2017 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

I natt tävlade vi i Nose Work i Västerstrinne, Sollefteå igen. Det är nästan gräsligt så spännande den här tävlingsgrenen är!

Min grupp började med behållarsök och inomhussök. Vi hade två minuters söktid på varje moment. Det såg ut så här.

Behållarsök.Doften låg i andra eller tredje lådan. Minns inte riktigt =)

Inomhussöket. Doften var placerad intill en blå vattenkopp till vänster i bild.

På inomhussöket ingick även väggarna samt en vattenkopp som inte syns i bild.

När det gällde behållarsöket var min strategi att först söka av kartongerna rakt fram, sedan ta de andra som låg på varsin sida. Jag hade också bestämt mig för att inte ropa markering direkt utan vänta någon sekund extra. När kartonger ligger så här tätt kan det bli golvdrag och annat som gör att hunden upplever att doften sitter på en låda, men i själva verket sitter den i lådan intill och doften studsar mot grannlådan.

Men ganska snart hade Hagel bestämt sig för en låda så jag sa markering vilket var rätt. Puh!

Så gick vi vidare till inomhussöket. Det kändes lite för uppenbart att doften skulle vara intill vattenkoppen så jag tänkte inte fastna där. Hagel visade intresse däromkring men kunde inte bestämma sig, så med gårdagsnatten i minne, då vi lät oss luras av andra hundars nosavtryck, visade jag honom vidare bland spadarna och soparna – samt väggarna.

– 30 sekunder kvar, hojtade tidtagaren.

Ojoj, bråttom. Vi kollade av ett par handtag på golvet och sedan fick han återgå till vattenkoppen. Jodå, intresset var stort. Men var exakt var gömman? Hagel sökte sig mer till höger och lite under. Där!

– Markering, sa jag.

Domaren, tidtagaren och ett par andra på plats jublade. Jag med. Vi hade en och en halv sekund kvar innan maxtiden gick ut! Jag kunde knappt gå ut med mina adrenalinfyllda ben.

Strax efter midnatt var det så dags för utomhussök och fordonssök. På utomhussöket hade vi 2 minuter på oss, på fordonssöket 1 minut och 30 sekunder. De såg ut så här:

Utomhussöket. Doften låg i skarven till andra sektionen. Till höger.

Fordonssöket. Doften låg bakom främre registreringsskylten. Till höger.

Det kändes lite tajt om tid, särskilt på utomhussöket. Det var ju en del skrymslen och vrår att kolla av. Innan jag startade meddelade domaren att någon hund kissat där inne. Ville jag veta var?

– Nej, sa jag, säg hellre bara ”gå vidare” om Hagel stannar för länge vid en kissfläck.

Min plan var att söka av från vänster och runt. Ytterkanterna först och sedan kolla av eventuella intressanta områden igen. Men han vindade så bra vid starten att jag lät honom dra in utan alltför mycket styrning.

Vi hittade ett intressant område men han kunde inte bestämma sig så vi sökte vidare. Han stannade till på ett annat ställe, domaren sa ”gå vidare” och jag lockade honom till ett annat ställe. Så återgick vi till det intressanta stället igen. Det var i skarven mellan de båda sektionerna. Först ville Hagel nästan under träbalken. Men så kunde han bestämma sig mer på ovansidan.

– Markering, sa jag och det var rätt. Tiden blev 1 minut och 24 sekunder. Ingen stress. Skönt.

Så var det ETT område kvar. Fordonssöket. Om vi skulle klara även detta moment så skulle vi få diplom. Vi skulle få vårt tredje diplom vilket innebar att vi i så fall skulle få flytta upp till nästa klass NW2.

Men det fick fick jag inte tänka på nu. Bara ha fokus på var vi skulle börja och att jag inte skulle peka för mycket. Pekandet gör ofta att Hagel tror att jag vet var doften är, vilket gör att han ökar sin sökintensitet, vilket gör att jag kan tro att han faktiskt HAR hittat en doft där. Typ som det blev natten före. Så nu visade jag bara var jag ville att han skulle börja, vid bilens högra bakdäck, och sedan backade jag nära bilen med högra armen fastmonterad på ryggen.

Vi backade ett varv utan att han visade särskilt mycket intresse någonstans. Jag började bli smått oroad. Vi påbörjade nästa varv. Och då, där framme vid registreringsskylten blev det intressant. Snabbt lokaliserade Hagel doften till högra sidan.

– 30 sekunder … började tidtagaren.

– Markering, sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Så fantastiskt skönt! Så darriga ben. Så otroligt spännande den här tävlingsgrenen är! Det är snudd på olidligt spännande faktiskt. Enormt kul när allt stämmer. Som nu. Jag hyllade Hagel, klappade om honom, gav massor av godis (utanför tävlingsområdet) och skuttade jämfota bort därifrån.

Att få vårt tredje diplom var mitt stora mål med den här tävlingen. Nu hade vi lyckats. Jag var så nöjd och glad. Här ser du två domarprotokoll:

När det sedan visade sig att vi bara var två ekipage som fick diplom (den andra var Anna-Lott Ingvarsson från Sävar) och att jag och Hagel dessutom VANN hela alltet blev det ett supertrevligt grädde på moset. Helt rusig av lycka.

När vi kom till hotellrummet tog det inte många sekunder innan vi alla sov djupt! =)

Stort tack till Bibbi Sondell och Sollefteå BHK för ett bra arrangemang. Enormt tack till domarna Åsa Tova Berg och Anneli Johansson som dömde på ett trevligt, glatt, tålmodigt, tryggt och utvecklande sätt.

Nu lämnar vi vackra Sollefteå och börjar träna för NW2. Yes! =)

/ Susanne