Jag har sett olika kändisar i hundvärlden komma och gå. Och nästan varje gång blir det likadant.
En ny hundguru växer fram. Många gillar det den gör. Hundgurusen blir omskriven och syns i tv. Där någonstans börjar det hända saker. När hundgurusen blivit känd över en viss nivå är det som att många inte kan hålla sig längre. Nu är det dags att klanka, grotta ned sig och visa vad gurusen gör fel. För om man som hundmänniska kan klanka på proffset så är man ju själv ännu duktigare? Så måste det ju vara, per automatik.
Det stör mig. Viljan att vara förmer, att ibland medvetet överdriva/underdriva det som gurusen har sagt för att själv verka så himla skicklig. Jag har sett det så många gånger.
Visst kan det vara att man verkligen tycker att gurusen använder sig av fel metoder och vill hjälpa alla andra att inse det. Att inte låta sig luras. Jag kan förstå den känslan. Jag känner så också ibland.
Men jag blir ändå så trött på att dessa protester ofta hörs först när gurusen uppnått en viss kändisnivå. Då först börjar ropen skalla. Då först tar man sig tid att kritisera. För då verkar man ju så himla klok själv om man har så mycket kunskap att man kan dissa proffset.
Jag försöker att låta bli att provoceras. Eller att frestas att klanka på det gurusen gör. Även om jag då och då får frågan om vad jag tycker. Att snacka skit om andra har aldrig imponerat. I alla fall inte på mig.
Istället vill jag i största möjliga mån berätta min story istället. Berätta hur jag tycker och tänker när det gäller hundträning. Vilka metoder jag gillar att jobba med. Jag vill hellre prata om vad jag är bra på. Än att försöka vinna poäng genom att berätta vad andra är dåliga på.
Det borde för övrigt politikerna också ta efter. Särskilt i USA. 😉 Tänk om vi slapp all pajkastning och kunde få lyssna på hur de vill skapa ett bättre samhälle, istället för att höra hur de tycker att de andra partierna kommer att sabba detta samhälle?
Varför blir det ofta så här tror du? Att folk vill visa sig bättre än den som syns och hörs? Hoppas vi kan hålla oss till den diskussionen och inte hamna i en diskussion om varför man gillar eller ogillar exempelvis Cesar Millan, Barbro Börjesson eller Fredrik Steen. För dessa diskussioner har redan förekommit tusen gånger förr.
/ Susanne
rackarungarnashundskola.com 
Det är ett intressant samhällsfenomen som du tar upp! Själv kan jag inte heller hålla med alla härskande trender i hundsporten, barnuppfostran, matlagning, politiken etc. Man ska akta sig för att ”marknadsföra” sig själv genom att påpeka den andras fel. Tyvärr finns alldeles för många som bilda sig uppfattningar om saker och ting av emotionella anledningar. Och detta är något som många politiker bygger sin framgång på! Som tänkande varelse vill jag har information och inte påståenden som ska leda mig i en viss riktning!
Tack för det här blogginlägget!
Sven Järverud – den störste av dem alla, som inte finns med oss längre. För hunägare som upplevt exercismässigt inlärande kom Järverud att bli den förste svenske gurun. Hans metoder går att applicera på allt levande. Jobba inte mot utan med och ta vara på det naturliga beteendet, vilket aldrig kan bli passe’. ”Din hund” utkom för 40 år sedan men känns fortfarande aktuell.
Hans böcker har jag läst många gånger 😊