Häromveckan damp det nya numret av Allers ned i min brevlåda. Det var riktigt spännande att se hur reportaget om mig och Rackarungarnas Hundskola blev.
Jag gillar verkligen bilderna. Särskilt den stora där jag tittar upp och beundrar min fina Hagel som står på lastpallarna och slickar sig om nosen. Ja, de andra bilderna är fina också förstås. Och texten kändes bra – även om det alltid känns märkligt att läsa om sig själv utifrån hur andra har formulerat det. Nu fick jag smaka på min ”egen medicin” från mina 17 år som journalist på lokaltidningen Norran. =)
Dessutom fick jag dela med mig av mina tips från min bok ”De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig.” Det blev ju i komprimerad version förstås för att bara ge några glimtar i reportaget. Alla tips i sin helhet kan du läsa i boken. Här hittar du mina hundböcker.
Att träna, och tävla i, Nose Work är skitkul. Det är så roligt att hundens främsta sinne uppmärksammas och kommer till sin rätt. I helgen ska jag tävla med dotterns cavalier Gizmo för första gången. Vi har tagit doftprovet tidigare – jag vill få chansen att bredda mina kunskaper ytterligare. Att tävla med olika typer av hundar är väldigt lärorikt. Dottern ska då tävla med sin supervassa border terrier Solveig som hon har hos sin pappa. Det kommer att bli en spännande fajt i Nordvik =)
Därför tänkte jag passa på och förmedla ett Nose Work-tips. När man börjar träna Nose Work så gömmer man en doft i taget. Lite senare när hunden blivit mer erfaren börjar man lägga in flera doftgömmor i ett område. Och det är då vissa hundägare börjar göra saker som jag gärna vill styra upp.
Låt mig måla upp följande scenario. Vi står på tröskeln till ett rum, vi kan säga ett kontor. Till vänster finns en bokhylla, rakt fram mot fönstret står ett skrivbord med en stol, till höger två besöksstolar. En doft är gömd i bokhyllan, den andra är placerad under en av besöksstolarna.
En hundägare låter sin hund börja jobba. Snart hittar den doften i bokhyllan och får en massa beröm och godis vid doftkällan. Sedan ska de jobba de vidare. Om hunden inte har tränat så mycket med flera doftgömmor så tycker jag att man bör hjälpa den att komma igång med sitt fortsatta sök genom att ställa sig ”i vägen” för den redan funna doften och starta hunden. Då blir det lättare för den att förstå att den ska jobba framåt och inte gå tillbaka till den tidigare doftgömman. Det kan för övrigt behövas med en del erfarna hundar också.
Hunden söker av skrivbordet, stolen men tar sedan en snabb sväng runt i rummet och kommer tillbaka till doftgömman i bokhyllan. Då är det förvånansvärt många hundägare som säger nej!? Och till och med rycker korrigerande i kopplet. Vadå, nej? Att hitta en doftgömma ska ALLTID vara bra. Inte nej!
Men man vill förstås att hunden ska förstå att den där har vi redan hittat, nu är vi på jakt efter nya doftgömmor. Jag försöker för det första se till att hunden inte får chans att gå tillbaka till gamla funna gömmor – genom att exempelvis stå i vägen eller visa framåt mot nya oavsökta områden. I början kan man även plocka med sig den funna gömman så att hunden inte distraheras av den i sitt fortsatta sök. Men förr eller senare bör du träna på att gömmorna finns kvar. Och skulle hunden då hinna till doften så säger jag ”bra, bra” i en speciell ton som min hund har lärt sig betyder typ ”bra att du hittade den där, men godisknappen har slutat funka eftersom du redan har hittat den”.
Jag jobbar stegvis i Nose Work. Är hunden ung och ny på Nose Work, och behöver mycket uppmuntran, så får den godis och belöning även när den går tillbaka till redan funna gömmor. Men ju mer proffsig och erfaren hunden blir desto mindre belöning får den för redan hittade gömmor. Med min vorsteh Hagel säger jag numera bara ”bra, bra” när jag ser att han är på väg att hitta en redan funnen gömma, och visar honom ett nytt ställe. Men oavsett hur duktig han blir så kommer jag aldrig att säga NEJ när han hittar en doftgömma. Man svär inte i kyrkan. =)
Jag måste bara få berätta om det suveräna Nose Work-läger som jag har varit på i Borlänge! Jag tänkte dela med mig av en del tips och inspiration. Därför blir det ett lite långt inlägg, men läs det du orkar och ta till dig det du tycker verkar vettigt. =)
Lägret arrangerades av Dala Hundservice, vilket innebär Marie Fogelquist och Mats Hedlund – de två gurusarna som tog Nose Work till Sverige. De agerade som instruktörer och hade även bjudit in proffsiga kolleger som Adam Hübinette, Emma Wallin och Lotta Bauer. Här fanns mycket kompetens samlat på ett ställe.
Vi var cirka 50 deltagare och delades in i olika grupper med cirka 10 deltagare i varje. Min grupp bestod av några Skelleftebor (Eva och Anna Jonsson, Yvonne Sundberg, jag och min dotter Lovisa) samt fyra andra. Vår grupp kallades Lufsen och hade en egen gruppledare som hette Elin. Gruppledaren hade ansvar för att samla oss i tid, meddela eventuella förändringar i schemat, visa oss var vi skulle vara, samla våra frågor till samlingen på eftermiddagen och liknande.
Vi hade ett planerat schema som imponerade, se bild nedan.
Första passet var med Marie Fogelquist. Det handlade om att hjälpa en hund att orka söka större områden. Väldigt intressant och något som jag kan använda på mina kurser. Vi fick söka av ett litet område och hitta en gömma och belöna. Medan vi tittade bort så flyttade Marie gömman till ett ställe lite längre bort. Gömman var placerad i en magnetburk för att underlätta förflyttningen och minska smittan.
Harry och Yvonne hittar fjärde gömman.
Vi startade hunden igen – den drog så klart snabbt till ”gamla gömstället” men då hade ”haren hoppat vidare” och vovven fick fortsätta att söka. Då hittade den gömman på nya stället och belönades för det. Medan vi gick en runda så vi inte kunde tjuvkika så flyttades gömman en tredje gång. Vi startade om på samma ställe och hunden kollade av sina gamla gömställen samt den övriga miljön. Sedan hittade den nya gömstället och belönades för det. Slutligen flyttades gömman till ett fjärde ställe och hunden fick söka från början och jobba sig fram till det nya stället. Motivationen var hög hela tiden eftersom det fanns minnesbilder av de tidigare gömmorna som hjälpte hunden framåt.
Maurice och Mats testar mjuk och hård inbromsning.
Nästa pass handlade om koppelhantering och att hålla avstånd till hunden när den söker. Hur sjutton samlar du in kopplet egentligen? Ser du ut som Frihetsgudinnan när hunden snurrar runt dig? Håller du koppelarmen sträckt upp i luften så mycket som du kan för att kopplet inte ska trassla sig? Övningen leddes av Mats Hedlund och gav många skratt och utmaningar. Testa till exempel att göra ett behållarsök med koppelhanden i midjan. Under söket ska kopplet varken bli helt sträckt eller släpa i backen. Jobbigt! =)
Träning av höga gömmor. Jag vill gärna att hunden kämpar efter att komma fram till källan.
Nästa övning leddes av Lotta Bauer och handlade om höga gömmor och gömmor som inte hunden kommer ända fram till. Det jag tog med mig från det här passet var att man inte ska överträna på gömmor som hunden inte kan komma åt, då den lätt kan bli ”lat” och säga att den har hittat gömman ”här ungefär”. Vi vill ju att hunden alltid ska kämpa för att ta sig ända fram till doftgömman. Men vi som kommit upp i klass 2 och 3 kommer ju ändå att träffa på detta på tävling. Och hur tränar man bäst för det? Jo, man gömmer en gömma exempelvis i ett omklädningsskåp. Hunden visar intresse utanför och kämpar för att hitta en väg in. Då hjälper föraren den genom att öppna dörren så att hunden kommer fram till doftkällan. Men hjälp den bara när den är som ivrigast och vill jobba sig in. Det är inte alls bra att hjälpa hunden när den stannat och tittat på dig med bedjande ögon. Det passiviserar hunden och får den att ofta fråga dig om hjälp vid motgångar. Du ska sträva efter att den kämpar för att lösa det själv. Där inne får den sin vanliga belöning. Man kan även belöna utanför först, liksom för att visa att det var bra att den tog sig så nära den kunde, men sedan är det bra att öppna så att man även kan belöna vid källan.
Dagen avrundades med en paneldebatt där vi fick ställa frågor. Dessutom passade jag på att sälja och signera mina Nose Work-böcker: Nose Work – det bästa du kan göra med din hund samt Så hamnar du på pallen i Nose Work. Här kan du läsa mer om böckerna.
Genomgång med Emma Wallin.
Nästa dag fick vi Emma Wallin som instruktör. Temat var förtroende för anvisning – alltså att hunden ska lita på att vi visar på de bästa ställena att söka. Det skedde stegvis på den här övningen. Först var gömman precis där vi pekade, bakom en bildörr på en skåpbil. Efter det var den strax bortom där vi pekade. Och till slut fick hunden söka igenom hela sidan på bilen och hitta gömman i slutet. På filmen kan du se hur det såg ut för Lovisa och Gizmo när vi kommit halvvägs i övningen.
Efter det väntade ett pass med Adam Hübinette. Nu handlade det om fordonssök klass 2 med störningsdofter. Plus att vi fick inleda med ett sök på en bil med många gömmor för att hjälpa hunden att förstå att det är fordonen som är viktiga och att öka förväntan. Dessutom skulle vi hålla oss utanför några uppställda koner för att lära oss ha avstånd till hunden.
Nästa pass var tåg- och rälssök med Marie Fogelquist. Det handlade om gömmor som var lite svåra att lokalisera, ex vis låg en gömma på insidan av rälsen vilket hunden ofta snappade upp från utsidan med ändå skulle sträva efter att jobba sig in och hitta doftkällan.
Sedan var det dags för temat linjer och hörn med Mats Hedlund. Enkelt förklarat kan man säga att vi fick träna på att styra hunden med vår kropp. Om vi vill att hunden ska söka av ett hörn så tar vi ett steg ditåt för att ge en riktning och för att skärma av så att hunden inte genar till nästa vägg och struntar i hörnet – vilket är vanligt. När hunden kommit till hörnet backar vi ut för att ge den plats att hitta doften på egen hand. Sedan snabbt in och belöna.
Grillkväll med Skelleftegänget närmast kameran.
Sedan var det slut för dagen och vi slappade ett kort tag innan det var dags för grillkväll. Molnen hotade omkring oss medan vi åt. Åskan mullrade. Men först när alla ätit klart brakade det loss med spöregn och hagel. Norrlänningarna satt kvar längst. Ville bara ha det sagt =)
På torsdag började vi med en skitrolig övning hos Lotta Bauer. Det handlade om att läsa hund bäst. En tävling där fusk, som att vara i vägen för sin motståndare, uppmuntrades. =) 1-3 doftgömmor var gömda i ett gym. Hundägaren lät sin hund söka, medan även en ”inspektör” hängde med. Sedan gällde det att se på hunden när den hittat en doft, även om det var på håll, och hojta ”markering”. Den som hann först, och hade rätt, fick en poäng. Den som råkade säga fel fick en halv poängs avdrag. Men det värsta var att säga ingenting. Då fick man ingenting – vilket var extremt skamligt. Typ så var reglerna. =)
Det var riktigt kul. Fast om jag hade fått önska så hade alla sök gärna fått vara i ett eget rum/område. Jag förstår att det kan vara svårt att ordna. Men nu flyttades gömmorna runt i samma rum, i magnetburkar, vilket gjorde att hundarna reagerade över gamla doftställen och det gjorde det ju sju gånger svårare att läsa hundarna.
Nästa tema var tidiga gömmor med instruktör Emma Wallin. Hon hade kommit på ett fyndigt sätt att hjälpa hunden att sätta igång nosen på en gång vid ett sök. Vi fick gå in i en container med olika dörrar. Varje dörr fick vi öppna långsamt, lite på glänt, så att hunden sniffade nyfiket i springan. Då fick den ofta in doften som var placerad strax till vänster eller höger innanför dörren. Och därmed fick den hjälp att bli nyfiken och vilja utforska varifrån doften kom. Kul och smart grej!
Lovisa och Gizmo kör behållarsök.
Så var det dags för vårt sista pass: behållarsök med Adam Hübinette. Ett behållarsök med matlådor och resväskor. Det var en eukalyptusgömma i en matlåda alldeles vid starten, en i en vit resväska och en lagerbladsgömma i en matlåda längre bort. Vi skulle köra utan koppel för att träna på självständighet och att visa hunden var man vill att den ska söka utan att man drar i kopplet eller liknande. Vi fick veta var gömmorna var men skulle efter avslutat sök kunna redovisa var vi har varit och om något ställe inte blev avsökt. Kul övning. Dessutom fick vi efteråt gå ut ur rummet och berätta hur många matlådor det fanns där inne, hur många resväskor, vilken färg det var på resväskan som hade doftgömma. Det gäller att räkna och tänka struktur om man klara sig högre upp i klasserna.
Efter det var lägret slut. Så himla bra läger. Och du ska veta att jag är ganska kräsen vid det här laget. Men det blev precis som jag ville: mycket konkret hundträning med bra instruktörer som kan förklara syftet med övningarna och ge feedback.
Sedan var det bara att börja ladda för nästa dag – då jag och Hagel för första gången skulle testa att tävla i klass 2. Hur det gick kan du läsa här.
På fredagen tävlade jag och min vorsteh Hagel för första gången i klass 2. Det som skiljer från klass 1 är att det nu oftast är två gömmor per område, det kan vara en gömma med lagerblad och en gömma med eukalyptus eller två av samma sort. Det kan också vara en kombo-gömma där man gömt båda dofterna på samma ställe. Dessutom kan gömmorna sitta upp till 180 cm höjd, eller exempelvis inne i ett skåp så att hunden inte kommer ända fram till doftgömman. Men man ska ändå kunna läsa sin hund och förstå ungefär var doften är gömd. Utöver det så kan det finnas störningsdofter och negativa bärare, alltså tops eller möbeltassar utan doft på sig. Och slutligen ska man som förare komma ihåg att säga ”färdig” när man är klar för att tiden ska stoppas. Det sistnämnda var jag nog mest nervös över. Så jag hade gjort en ”fusklapp” =)
Min fusklapp =)
Det var 12 deltagare i min klass. Vi började med banvandring. Behållarsöket såg ut som du ser nedan. Vi hade två minuter på oss. Det är också en sak som verkar tuffa till sig i de högre klasserna – tidspressen. Jag studerade upplägget och bestämde mig för kanelbulle-sök, alltså att börja i ytterkanterna och jobba mig inåt mot mitten.
Behållarsöket med små och stora kartonger samt resväskor.
Inomhussöket bestod av två rum, se mörk film ovan. När du själv ska tävla i klass två ska du komma ihåg att fråga om det anses vara ett eller två rum. För är det två rum så säger reglerna att det är en doftgömma i varje rum. I klass 2 får det nämligen inte vara tomsök. Så det kan vara en hjälp i din strategi. När du hittat den ena doften i ett rum kan du raskt fokusera på det andra rummet. Om det anses vara TVÅ rum alltså. Annars kan dofterna sitta lite varsomhelst. =) På inomhussöket hade vi tre minuter på oss. Jag tänkte att jag gör som jag brukar, börjar till vänster och följer ytterkanterna i rummet, tar mittområden sist. Skulle vi hitta en gömma i ena rummet skulle jag raskt dra mig till det andra.
Fordonssöket.
Sedan kollade vi in fordonssöket. Det bestod av två fordon. Startpunkten var mitt emellan de båda. Så min plan blev att gå in och börja vid draganordningen på det vita fordonet och sedan backa mig runt och ta andra släpet sen. Vi hade två minuter på oss. Det fanns två gömmor.
Utomhussöket. Heeeela längan ska sökas igenom.
Avslutningsvis fick vi kika på utomhussöket. Det kändes gigantiskt. Vi hade tre minuter på oss. Dessutom var vinden åt ”fel” håll så vi skulle få medvind. Men det kan ibland vara bra också. Då får hunden lättare att ta en bit i taget. Alternativet skulle vara att satsa på att först springa längst bort och börja där, men jag bestämde mig för att börja vid startpunkten och jobba mig ganska snabbt längs huslängan. Blev det tid över kunde man ju söka i motvind på tillbakavägen. Här fanns det två gömmor.
Jag startade som nummer 6. Vi gick till behållarsöket och ställde upp vid startlinjen. Hagel fick chansen att vinda in, men verkade inte känna något tydligt så jag visade honom åt vänster och började med vårt kanelbulleformade sök. Efter ett halvt varv hittade vi första gömman i en vanlig pizzakartong. Markering! Jag fick bekräftelse på att det var rätt, belönade snabbt och fortsatte. Vi jobbade oss inåt och till slut var det bara en stor kartong kvar i mitten att kolla av. Även den var intressant. Hagel stoppade ned huvudet och jag sa markering. Rätt. Jubel och belöning. Just ja: färdig! =)
Så var det dags för inomhussöket. Vi stod på startlinjen ett tag så Hagel fick chans att vinda in. Han drog lite åt vänster och jag släppte iväg honom. ”Tjoff” så drog han bort till det andra rummet. Min plan sprack alltså direkt. Men huvudsaken är ändå att jag har en plan. För nu kunde jag bara göra en ”avstickare” för att se vad Hagel eventuellt hade känt. Så kunde vi återgå till min plan senare. Hagel härjade runt i det bortre rummet ett tag, och drog sedan in i ett sorts skafferi. Där såg jag intresse. Uppåt. Till vänster. Under hyllplanet. Men sedan blåste han ur nosen, tog ett ärevarv i rummet och så in i skafferiet igen. Nu strävade han ännu högre. Ovanför hyllplanet. ”Aha, det kanske är en sådan där superhög gömma som jag bara behöver ange ungefär var den är” – tänkte jag. Så jag sa markering. Och domaren Mats Hedlund ställde den läskiga frågan: ”var?”. Jag visade med handen åt det vänstra hörn där Hagel var första gången och fick rätt för det. Puh! Då kunde vi skynda oss tillbaka till det första rummet och söka av det. Det var några stolar, en hörna och där såg jag intresse igen. Hagel fäste snabbt och hittade gömman. Markering! Rätt! Jag belönade och hojtade färdig medan jag tog mig ut ur rummet för att kunna fira lite mer.
Efter en lunchpaus var det dags för fordonssöket. Jag gick direkt fram till det högra vita fordonet och lät Hagel börja söka där. Vi backade oss runt och vid andra hörnet där bak såg jag intresse. Jag backade ut och lät Hagel bestämma sig för ett exakt ställe. Markering! Rätt. Jag belönade snabbt och fortsatte med andra långsidan. Märkte ett intresse längre fram på fordonet men Hagel verkade inte kunna lokalisera det. Så vi kollade av det andra fordonet också. Men ingen träff. Hmm. Åter till det intressanta stället framtill på det första fordonet. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Usch, det är det värsta som finns. När man ser ett intresse, men inte riktigt kan lokalisera det och man får höra 30 sekunder kvar. Hagel jobbade på. Sökte sig längre ut på själva draganordningen och helt plötsligt såg jag att det var ju DÄR den var. Markering. Färdig. Med en sekund kvar av tiden. Puh! =)
Direkt efter gick vi till utomhussöket. Solen gassade mot husväggen. Till och med Hagel, som annars alltid är full av energi, såg lite flåsig ut. Jag bestämde mig för en sorts backametod men det gick väl sisådär, Hagel sprang på med friskt tempo. Jag gjorde en snurr för att låta honom söka av delar av början igen. Det är lätt att vi missar där eftersom han är så snabb. Men inget intresse så vi fortsatte att beta av husväggen. Plötsligt såg jag något hos Hagel. Det var något intressant men han tappade det. Så jag gjorde en snurr och lät honom söka av samma område igen. Då sökte han sig uppåt. Han sträckte sig rejält mot ett ställe högt upp. Jag blev nästan snopen över hur tydligt det syntes nu. Markering! Rätt! Snabbt belöna och söka vidare. Längre bort blev det intressant igen. Nu bakom en dörr. Hagels nos följde dörrspringan lite upp och ned. Jag backade ut för att se bättre. Där bestämde han sig. Markering! Rätt. Belönar och tjoar klar – nej färdig! Superglad och nöjd.
Vilken rivstart alltså! Vi hittade alla gömmor i alla sökområdena. Fantastiskt. Visserligen var tävlingen inofficiell men det känns som ett bra bevis på att vi är redo för officiella tävlingar i klass 2. Säkert kommer vi att klanta oss ändå många gånger, men det var verkligen kul att få den här erfarenheten som grund.
Det visade sig sedan att det var bara jag och Hagel som hittade alla gömmor. Den höga gömman på utomhussöket satt på cirka 170 centimeters höjd, det var också varmt och soligt vilket gjorde det riktigt svårt.
Vi vann hela alltet! Plus att vi vann utomhussöket och behållarsöket. Vi fick en massa fina medaljer och priser.
Roligt var det också att flera av dem som hamnade på pallen i klass 1 och 2 sa att de hade läst min bok ”Så hamnar du på pallen i Nose Work”. Vinnaren i klass 1, Kristina Strömberg, rosade boken högt och ljudligt när hon gick fram för att ta emot sina priser. Jag blev ju alldeles rörd. Så himla snällt. Och vad roligt att boken ger avsedd effekt =)
Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort tack till Dala hundservice för ett toppenarrangemang med bra flyt och trevlig stämning! Dessutom var lägret helt suveränt. Där lärde jag mig en massa finlirar-grejer som du kan läsa mer om här.
Jag har sett olika kändisar i hundvärlden komma och gå. Och nästan varje gång blir det likadant.
En ny hundguru växer fram. Många gillar det den gör. Hundgurusen blir omskriven och syns i tv. Där någonstans börjar det hända saker. När hundgurusen blivit känd över en viss nivå är det som att många inte kan hålla sig längre. Nu är det dags att klanka, grotta ned sig och visa vad gurusen gör fel. För om man som hundmänniska kan klanka på proffset så är man ju själv ännu duktigare? Så måste det ju vara, per automatik.
Det stör mig. Viljan att vara förmer, att ibland medvetet överdriva/underdriva det som gurusen har sagt för att själv verka så himla skicklig. Jag har sett det så många gånger.
Visst kan det vara att man verkligen tycker att gurusen använder sig av fel metoder och vill hjälpa alla andra att inse det. Att inte låta sig luras. Jag kan förstå den känslan. Jag känner så också ibland.
Men jag blir ändå så trött på att dessa protester ofta hörs först när gurusen uppnått en viss kändisnivå. Då först börjar ropen skalla. Då först tar man sig tid att kritisera. För då verkar man ju så himla klok själv om man har så mycket kunskap att man kan dissa proffset.
Jag försöker att låta bli att provoceras. Eller att frestas att klanka på det gurusen gör. Även om jag då och då får frågan om vad jag tycker. Att snacka skit om andra har aldrig imponerat. I alla fall inte på mig.
Istället vill jag i största möjliga mån berätta min story istället. Berätta hur jag tycker och tänker när det gäller hundträning. Vilka metoder jag gillar att jobba med. Jag vill hellre prata om vad jag är bra på. Än att försöka vinna poäng genom att berätta vad andra är dåliga på.
Det borde för övrigt politikerna också ta efter. Särskilt i USA. 😉 Tänk om vi slapp all pajkastning och kunde få lyssna på hur de vill skapa ett bättre samhälle, istället för att höra hur de tycker att de andra partierna kommer att sabba detta samhälle?
Varför blir det ofta så här tror du? Att folk vill visa sig bättre än den som syns och hörs? Hoppas vi kan hålla oss till den diskussionen och inte hamna i en diskussion om varför man gillar eller ogillar exempelvis Cesar Millan, Barbro Börjesson eller Fredrik Steen. För dessa diskussioner har redan förekommit tusen gånger förr.
Det finns sällan quick fix när det gäller hundträning. Det gäller att orka träna, nöta och steg för steg se framstegen. Men det finns en – en VGW-sele!
VGW står för Very Good Walking. Och det blir faktiskt effekt direkt. Jag har testat det på flera olika hundar med bra resultat varje gång.
Selen är konstruerad så att den inte gör ont på hunden. Många av de tidigare selarna ”i branschen” har ofta varit av en sådan modell att de på olika sätt gör illa hunden, exempelvis tunna remmar som skär in i armhålorna. Men den här gör inte ont. På selen finns en ring som hamnar fram på hundens bröstkorg. Där fäster man kopplet. När man sedan går sin promenad så drar hunden sig själv ur balans när den drar. För varje gång dras hunden åt sidan när den ligger på. Det märker den snabbt. Den inser hur ineffektivt det är och anpassar sig. Hunden minskar på draget.
Ofta kommer kopplet att vara sträckt ändå. Men du kan gå med en böjd, avslappnad arm istället för med utsliten arm och hårda, bromsande steg. Du behåller ditt goda humör under hela promenaden.
Visst kan man också LÄRA hunden att gå promenader utan att dra i kopplet. Genom ren inlärning. Genom att aktivt belöna när hunden inte drar. Genom att belöna när hunden tar kontakt med dig. Men det kräver tålamod. Och det tar sin tid eftersom du ofta får träna med svåra störningar med spännande dofter i diket. Men om du vill är det alldeles ypperligt att kombinera denna sele med aktiv belöning när hunden inte drar så har det snart fattat grejen. Till exempel kan du gå 100 meter fram och tillbaka längs samma vägkant så blir det till slut mindre intressanta dofter för hunden.
Jag tycker det är jättekul att träna hundar. Men att träna hunden på att inte dra i kopplet hör inte till min favoritsysselsättning. När jag går promenader vill jag bara gå, njuta av omgivningen och att få sträcka på benen. Då tycker jag att det passar perfekt att sätta på en VGW-sele. Det gör att både jag och hunden är på gott humör när vi kommer tillbaka från promenaden. Så det är ett bra tips från dig till mig.
Tänk på att variera på vilken sida av hunden som kopplet ligger. Detta för att hunden inte ska snedbelasta men också för att den inte ska bli alltför van att det drar åt ett visst håll utan bli lite överraskad.
Selen kostar kring 400 kronor och finns i de flesta djuraffärer. Det finns även en enklare typ av sele som kostar ungefär hälften. Den heter VGW Beginner.
Vill du läsa mer om det här med att lära hunden att inte dra i kopplet? Du kanske också vill läsa tips om inkallning, hundmöten, gå fot, miljöträning, när du får främmande och hur du kan hjälpa hunden att slappna av? Då beställer du min bok ”De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig”. Mer info om mina böcker hittar du här.
För oss hundägare är det ofta en stor fasa. Att på sin promenad möta en lös hund som kommer rusande och skäller.
Man har ju ingen aning i den situationen. Är hunden aggressiv? Vill den ”bara” hälsa? Var i h-vete är ägaren till hunden? Varför klarar ägaren inte av att ropa in hunden?
Och ens egna hundar tycker inte heller så ofta om att få oväntat, bullrigt besök. Det blir lätt att det blir en spänd stämning som leder till slagsmål. Och slagsmål kan leda till allvarliga skador. Vilket kan leda till en hund som får panik varje gång den träffar främmande hundar i sitt fortsatta liv. Så det är kort sagt BRA om detta inte sker. Och det är BRA om man som hundägare kan se till att ens egna och den framrusande hunden inte får närkontakt.
Jag har en sorts reptilhjärna som slår in direkt sådant här händer. Dels för att jag blir så förbannad över att den här hundens ägare har noll koll. Dels för att jag vill skydda mina egna hundar. Jag blir som en lejonhona som vill skydda sina små. Så jag gör ett tydligt, högljutt och dominant motangrepp. Jag gör det tidigt, direkt jag ser att hunden kommer. Jag tar ett stort steg fram, stampar ordentligt i backen just då, kastar fram en eller båda mina händer till en tydlig stoppsignal samtidigt som jag ryter ”NEJ!!” från djupet av mitt hjärta. Direkt efter ryter jag saker som ”Du stannar DÄR!” eller ”GÅ HEM med dig!”. Hela tiden ser jag enormt morsk ut, står kaxigt med handen som en fortsatt stoppsignal. Mina hundar håller jag i ett kort koppel bakom mig för att dels signalera till dem att jag tar hand om det här, dels för att minska möjligheten att den attackerande hunden ska få ögonkontakt med dem. Så här kan det se ut. Dock har jag filmat utan mina hundar, för att inte jaga upp dem i onödan.
Vid det här laget har hundägaren förhoppningsvis kommit för att ta tag i situationen. För jag kan garantera att mitt första ”NEJ!!” hördes ungefär till nästa kommun. Under tiden fortsätter jag att agera på samma vis, med bestämda kommandon som ”Gå HEM med dig” och handen framför. Försöker den attackerande hunden röra sig runt mig i en cirkel så vänder jag mig bara runt så jag står rakt vänd mot den hunden hela tiden.
Det här gör att jag lyckas stoppa 9 av 10 hundar. Jag har inte fört någon exakt statistik men det är min samlade uppfattning. 9 av 10 hundar blir abrupt överraskade av motattacken. De häpnar över min beslutsamhet och att jag agerar så övertygat med både kroppsspråk och röst. Jag lyckas med det eftersom det sitter i min reptilhjärna. Jag lyckas med det eftersom jag blir så Gud förbannad när det händer. Och jag lyckas med det eftersom jag blir en riddare i rustning som vill skydda mina hundar.
Hoppas du också känner att du fått redskap och mod att göra likadant nästa gång det händer. Fast mest av allt hoppas jag förstås att det aldrig mer blir någon hundattack över huvudtaget.
Låt säga att din hund drar kraftigt i kopplet på promenaderna. Eller att den lägger sig när du säger sitt. Eller att den hoppar ut ur bilen innan du har sagt varsågod. Hur skulle du lösa det?
Jag upplever att många lever kvar i korrigeringstänket. Att man vill påtala felet som gjorts och säga att det var dåligt att det blev så. Man rycker i kopplet för att korrigera hunden som drar. Man säger ”nej” och rycker upp hunden som la sig när föraren sa sitt. Man luggar hunden som hoppade ut ur bilen och säger ”fy”.
Vad jag vill förmedla är att du ska tänka på dig själv som en klok, förståndig och pedagogisk lärare. En sådan som du själv vill att dina barn ska ha i skolan. Du ska sträva efter att hjälpa hunden att förstå. Att göra det roligt att lära. Att motivera den att lära. Att visa på vad den vinner på att lära såsom du har tänkt.
För inte vill du att dina barns lärare ryter ”nej” när barnen råkar ha skrivit en mening med liten bokstav i början och utan punkt i slutet? Nog vill du hellre att läraren säger att ”Vilken bra mening du har skrivit. Om du nästa gång lyckas få in en stor bokstav i början, och en punkt i slutet, så blir jag riktigt imponerad och du får en guldstjärna.”
Inte vill du att läraren säger ”Fy” och luggar ditt barn i håret om den svarar att tre gånger tre är tolv? Nog vill du hellre att den säger ”Nja, men försök igen. Om du tänker att du har tre äpplen och så kommer Stina och ger dig tre äpplen till och sedan kommer Stefan och ger dig tre äpplen till – hur många har du då”. Och när ditt barn då räknar ut att det blir nio så gör läraren high five med ditt barn och säger ärligt ”Så himla bra. Du är smart vettu”.
För du vet att om dina barn får en bra, trygg pedagogik i skolan så lär de sig mer. Om man inte behöver vara rädd för att få skäll eller bli luggad så blir det roligt att lära sig nya saker. Barnen blir motiverade att lära sig mer om de på olika sätt belönas för det som blir bra och rätt.
Så varför ska du vara opedagogisk med din hund? Varför ska du först tänka korrigering när det gäller att träna till ett problem? Varför inte börja i den andra änden? I den pedagogiska, kloka änden som strävar till att hunden faktiskt lär sig något på ett bra sätt. Som gör att den vill samarbeta fler gånger med dig? Så tänk efter hur du kan visa och belöna vilket beteende du faktiskt vill ha.
Du kan säga ”bra” och ge hunden en godbit precis när den släpper efter lite på draget i kopplet på promenaden.
Du kan hålla tyst när hunden lägger sig istället för sätter sig när du säger sitt. Du kan vifta med en godis i höjd med din höft så strävar hunden uppåt, sätter sig och du kan genast belöna.
Du kan öppna bilburen långsamt samtidigt som du säger ”stanna kvar”. Sedan ger du hunden en godis. Och efter det kopplar du den. Sedan ger du en godis till. Och efter det säger du ”varsågod” så hunden får hoppa ut.
Det här är ju bara exempel. Du har säkert andra utmaningar att jobba med. Tänk efter hur du kan belöna rätt beteende istället för att korrigera del felaktiga beteendet. Så blir du en riktigt pedagogisk lärare till din hund.
”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så mycket elände och självförebråelser det uttrycket har fört med sig.
Jag hävdar att det finns visst dåliga hundar. Det finns hundar som är mentalt svaga redan från början. På samma sätt som det finns människor som har olika mentala funktionshinder redan från det de är små. Sedan kan läget förstås förvärras ytterligare med en dålig uppväxt med hemska erfarenheter. Men kärnan är – ja, det finns dåliga hundar.
Jag vill ha detta sagt eftersom jag upprepade gånger träffar hundägare som är körda i botten. De har en hund som det är något seriöst fel på. Men de har ju hört uttrycket att ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så de rannsakar sig själva. Alla fel som de måste ha gjort. Uppenbarligen är de ju helt värdelösa som hundägare eftersom deras hund är så pucko.
Jag har flera exempel. Ett av de starkaste gäller en kvinna som ringde mig. Hon ville få råd om hur de skulle göra. Kunde de träna till problemet, skulle de omplacera hunden eller skulle den få somna in?
Hon berättade om en händelse där hunden legat bredvid henne i sängen. Och sedan oprovocerat hoppat på henne. En riktig attack med hugg och bett. Hunden var rabiat och kvinnans man fick slita bort hunden.
Hon berättade om när hon och mannen var ute på en vandring. De övernattade i tält och under natten blev kvinnan nödig och gick ut för att lätta på trycket. När hon kom in genom tältduken flög hunden på henne. Lika rabiat som sist. Mannen fick slita undan hunden.
– Jag var ganska nyligen gravid då. Jag kanske sände ut några dofter som hunden uppfattade som farliga? sa kvinnan.
Så många gånger som jag har hört dessa ursäkter. Då man som hundägare försöker hitta en rimlig förklaring till det korkade beteendet. Att det är man själv som hundägare som säkert ställt till det. För man vet ju vad talesättet säger. Jag var fullkomligt ärlig med kvinnan:
– Vet du, det spelar ingen roll hur gravid du är. Hunden ska inte bita dig ändå. En frisk normal hund gör inte så.
Nu, när hon ringde mig, hade hon fött barnet. Hon berättade att en dag när hon satt i soffan med barnet i knät och hunden bredvid sig hade hon hunnit se hur hunden plötsligt spände ögonen i henne. Vilken tur. För då hann kvinnan sätta upp armen och skydda sig själv, och barnet, från attacken som kom. Trots detta så undrar kvinnan vad hon har gjort för fel. De måste ju ha uppfostrat hunden fel?
Nej, troligen inte. Hunden är helt enkelt knäpp. Och den är knäpp på det vis då det sannolikt inte går att ”laga”. Visst kan man lägga ned ett halvår eller ett års träning och se hur långt man kommer, men man kommer aldrig att kunna lita på hunden ändå. Man kommer aldrig att kunna slappna av. Det kommer aldrig att bli roligt att ha hund. Och det SKA vara roligt att ha hund. Livet är för kort för dåliga hundar.
Många hundägare i den här situationen vill ge hunden en ny chans. Hos någon hundägare som kan. För de vet ju att de själva helt uppenbart inte kunde, eftersom det alltid är hundägaren som det är fel på och inte hunden. Så de lägger ut hunden på Blocket. Och lägger över problemet i någon annans knä. Någon som mest troligt inte kommer att kunna lösa det här heller. Med viss risk är det någon som tror att den kan ”banka dumheterna ur hunden” när dens rätta jag börjar visa sig. Eller som tror att om den bara visar hunden all sin kärlek, och sänder ut sin lugnande och positiva energi, så kommer allt att bli bra.
Men risken när man omplacerar en farlig hund är enorm. Som hundägare har du ett ansvar. Du måste tänka på vad som kan hända sen. Tänk om din hund biter ett barn i sin nya familj? Biter den så den ärr i ansiktet för livet? Och ärr i själen. Bara för att du inte ville ta ditt fulla ansvar utan ville lämpa över problemet på någon annan? Bara för att du trodde på talesättet ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.”
Det här med hundbajsets vara eller icke vara är ju alltid en het fråga. När bör man egentligen plocka upp och inte? Vilka regler har du satt upp för dig själv?
Jag plockar alltid upp varenda bajskorv om jag är i stan. Och ”stan” i mina ögon sträcker sig typ från Anderstorp i söder till Solbacken i norr, från Mobacken i väster till Skelleftehamn i öster.
Men om jag är lite längre ut, exempelvis i min egen by Yttervik, så har jag vissa specialregler. Jag plockar upp om bajset hamnat precis vid någons infart, postlåda eller så det känns lite väl nära någons tomt i diket eller så. I min by har vi inga ”bajspåse-soptunnor” längs vägen. Då får jag bära skiten hem. Fast hos någon granne har jag fått tillstånd att lämna påsen i deras soptunna om det kniper.
Det här känns lite väl iögonfallande, eller hur?
Men om bajset hamnat i ett dike som inte direkt kan anses tillhöra någon eller inte gränsar till någon tomt så kan det få ligga kvar. Det blir försvinner ju så småningom och blir till näring för jorden och smådjur. Hamnar skiten mer på vägen så puttar jag ned korvarna i diket med foten eller en pinne.
Om det är rätt och slätt i skogen så plockar jag inte upp. ”Bajsar björnen i skogen?” brukar jag fråga mig själv. Och blir svaret ja, att här bajsar en massa vilda djur också, så tycker jag att det är okej att lämna.
Men nu kommer vi till det intressanta. Vad tycker du? Hur tänker du? Var är det okej att lämna och var är det inte okej? Försök hålla en god ton. Förmedla huvudsakligen vad du själv tycker utan att gå till angrepp på vad andra tycker – så kan det här bli en lång och givande tråd. =)
rackarungarnashundskola.com 