Det här med hundbajsets vara eller icke vara är ju alltid en het fråga. När bör man egentligen plocka upp och inte? Vilka regler har du satt upp för dig själv?
Jag plockar alltid upp varenda bajskorv om jag är i stan. Och ”stan” i mina ögon sträcker sig typ från Anderstorp i söder till Solbacken i norr, från Mobacken i väster till Skelleftehamn i öster.
Men om jag är lite längre ut, exempelvis i min egen by Yttervik, så har jag vissa specialregler. Jag plockar upp om bajset hamnat precis vid någons infart, postlåda eller så det känns lite väl nära någons tomt i diket eller så. I min by har vi inga ”bajspåse-soptunnor” längs vägen. Då får jag bära skiten hem. Fast hos någon granne har jag fått tillstånd att lämna påsen i deras soptunna om det kniper.
Det här känns lite väl iögonfallande, eller hur?
Men om bajset hamnat i ett dike som inte direkt kan anses tillhöra någon eller inte gränsar till någon tomt så kan det få ligga kvar. Det blir försvinner ju så småningom och blir till näring för jorden och smådjur. Hamnar skiten mer på vägen så puttar jag ned korvarna i diket med foten eller en pinne.
Om det är rätt och slätt i skogen så plockar jag inte upp. ”Bajsar björnen i skogen?” brukar jag fråga mig själv. Och blir svaret ja, att här bajsar en massa vilda djur också, så tycker jag att det är okej att lämna.
Men nu kommer vi till det intressanta. Vad tycker du? Hur tänker du? Var är det okej att lämna och var är det inte okej? Försök hålla en god ton. Förmedla huvudsakligen vad du själv tycker utan att gå till angrepp på vad andra tycker – så kan det här bli en lång och givande tråd. =)
Idag hade jag Åke och hans unga goldenhane Wilmar på besök. De ville få hjälp med att lägga upp sina första viltspår på ett bra sätt.
Vi gick ut i skogen och satte igång. Med att slåss med myggen alltså. Medan vi slogs med myggen så berättade jag hur vi skulle göra.
Åke skulle få gå in skogen med sidvind och sedan efter cirka 40 meter göra en mjuk sväng åt höger så han gick med vinden i ryggen. Det är VIKTIGT att du ser till att spåret till största delen blir i MEDVIND för hunden. Med medvind så tvingas hunden att verkligen spåra med nosen nere i backen. Den lär sig rätt sätt att lösa uppgiften. Om hunden flera gånger på sina nybörjarspår får MOTVIND så är risken stor att den lär sig att ”fuska” på spåret och jobba med hög nos i luften. Och det kommer inte att funka sedan när spåret börjar gå mer kors och tvärs. När det blir medvind kommer hunden att ha svårt att lösa uppgiften.
Efter ytterligare cirka 60 meter i medvind skulle Åke knyta fast älgklöven, som han dragit i ett rep efter sig, i ett träd och sedan gå vidare i en båge tillbaka till mig. Man får inte gå tillbaka samma väg, då blir det ju två spår i olika riktningar. Under tiden skulle jag stå och hålla Wilmar i kopplet så han skulle bli nyfiken på vad husse hade för sig.
Vi fortsatte att slåss mot myggen medan vi väntade på att spåret skulle ”ligga till sig”. Det bör minst få ligga i en kvart så att det hinner sjunka ned lite bland blåbärsriset. Spåret får gärna ligga en halvtimme så blir det ännu bättre. Sedan kan man allt eftersom utöka liggtiderna till en timme, två timmar, fyra timmar och när hunden behärskar det så kan du lägga ut viltspåret på kvällen och låta hunden följa det dagen efter.
Många tror att man måste droppa blod under spåret också men själv tycker jag inte att det är så viktigt. Visst kan du testa det någon gång bara för att veta att hunden klarar det och inte tycker att det är läskigt. Men huvudsakligen kan du fokusera på att bara dra klöven. När det sedan blir blod på ett riktigt eftersök så blir det som en härlig prick över i:et. =)
När det hade gått en dryg kvart stod vi inte ut längre. Vår blodsmängd hade nog halverats av alla mygg-angrepp. Så vi lät Wilmar få på sig en spårsele och spårlina och sätta igång att spåra. Det är inte så stor vits att man säger ”spåra” i början eftersom hunden ändå inte vet vad det är. Försök bara låta hunden sätta igång på egen initiativ så blir det bäst.
Åke var bra på att släppa ut mycket lina så Wilmar fick jobba självständigt.
Wilmar visste precis vad han skulle göra och nosade iväg i ett lagom tempo. Åke hängde efter utan att störa. Kurvan gick bra och Wilmar följde precis den väg som Åke gått, det kunde vi se eftersom Åke satt upp snitslar längs vägen.
Vid slutet. Wilmar och Åke hittade till slutet utan problem.
Snart kom Wilmar fram till klöven. Ännu var han inte så förtjust i den, den var snudd på läskig. Men han fick en massa beröm och såg stolt ut. Jag tror Wilmar kommer att gilla klöven bättre när han blir lite äldre. Och skulle han inte det så går det ju alldeles utmärkt att lägga vanliga personspår istället med godis/leksak på slutet.
Här summerar jag några tips för dina första viltspår:
Se till att det är medvind på de första fem–åtta spåren. Undvik motvind.
Låt hunden se när du går ut spåret. En medhjälpare kan hålla hunden åt dig, eller så knyter du fast den i ett träd eller låter den sitta i bilen och se när du går iväg. Längre fram i träningen, efter cirka tre till fem spår, kan du testa att lägga ut spår utan att hunden ser det. Och sedan komma dit med hunden och bara sätta den i arbete direkt.
Markera med snitslar var du har gått. Så har du koll.
Gå inte tillbaka i samma spår när du är klar.
Gå cirka 100-300 meter långt under de första fem spåren. Sedan kan du börja förlänga dem till 300-2000 meter.
Låt spåret ligga i minst en kvart innan du låter hunden spåra. Det är bra om spåret får ligga i 30-45 minuter. När hunden har gått cirka fem spår kan du börja ha längre liggtider på 2-4 timmar och allt eftersom utöka till dygnsgamla spår.
Testa sedan allt eftersom att låta hunden spåra i varierade miljöer. Som sandtag, kalhyggen, kalhällar. Och kom ihåg att ha roligt och njuta av hur din hund löser uppgiften med sin fenomenala nos! =)
I natt tävlade vi i Nose Work i Västerstrinne, Sollefteå igen. Det är nästan gräsligt så spännande den här tävlingsgrenen är!
Min grupp började med behållarsök och inomhussök. Vi hade två minuters söktid på varje moment. Det såg ut så här.
Behållarsök.Doften låg i andra eller tredje lådan. Minns inte riktigt =)Inomhussöket. Doften var placerad intill en blå vattenkopp till vänster i bild.
På inomhussöket ingick även väggarna samt en vattenkopp som inte syns i bild.
När det gällde behållarsöket var min strategi att först söka av kartongerna rakt fram, sedan ta de andra som låg på varsin sida. Jag hade också bestämt mig för att inte ropa markering direkt utan vänta någon sekund extra. När kartonger ligger så här tätt kan det bli golvdrag och annat som gör att hunden upplever att doften sitter på en låda, men i själva verket sitter den i lådan intill och doften studsar mot grannlådan.
Men ganska snart hade Hagel bestämt sig för en låda så jag sa markering vilket var rätt. Puh!
Så gick vi vidare till inomhussöket. Det kändes lite för uppenbart att doften skulle vara intill vattenkoppen så jag tänkte inte fastna där. Hagel visade intresse däromkring men kunde inte bestämma sig, så med gårdagsnatten i minne, då vi lät oss luras av andra hundars nosavtryck, visade jag honom vidare bland spadarna och soparna – samt väggarna.
– 30 sekunder kvar, hojtade tidtagaren.
Ojoj, bråttom. Vi kollade av ett par handtag på golvet och sedan fick han återgå till vattenkoppen. Jodå, intresset var stort. Men var exakt var gömman? Hagel sökte sig mer till höger och lite under. Där!
– Markering, sa jag.
Domaren, tidtagaren och ett par andra på plats jublade. Jag med. Vi hade en och en halv sekund kvar innan maxtiden gick ut! Jag kunde knappt gå ut med mina adrenalinfyllda ben.
Strax efter midnatt var det så dags för utomhussök och fordonssök. På utomhussöket hade vi 2 minuter på oss, på fordonssöket 1 minut och 30 sekunder. De såg ut så här:
Utomhussöket. Doften låg i skarven till andra sektionen. Till höger.Fordonssöket. Doften låg bakom främre registreringsskylten. Till höger.
Det kändes lite tajt om tid, särskilt på utomhussöket. Det var ju en del skrymslen och vrår att kolla av. Innan jag startade meddelade domaren att någon hund kissat där inne. Ville jag veta var?
– Nej, sa jag, säg hellre bara ”gå vidare” om Hagel stannar för länge vid en kissfläck.
Min plan var att söka av från vänster och runt. Ytterkanterna först och sedan kolla av eventuella intressanta områden igen. Men han vindade så bra vid starten att jag lät honom dra in utan alltför mycket styrning.
Vi hittade ett intressant område men han kunde inte bestämma sig så vi sökte vidare. Han stannade till på ett annat ställe, domaren sa ”gå vidare” och jag lockade honom till ett annat ställe. Så återgick vi till det intressanta stället igen. Det var i skarven mellan de båda sektionerna. Först ville Hagel nästan under träbalken. Men så kunde han bestämma sig mer på ovansidan.
– Markering, sa jag och det var rätt. Tiden blev 1 minut och 24 sekunder. Ingen stress. Skönt.
Så var det ETT område kvar. Fordonssöket. Om vi skulle klara även detta moment så skulle vi få diplom. Vi skulle få vårt tredje diplom vilket innebar att vi i så fall skulle få flytta upp till nästa klass NW2.
Men det fick fick jag inte tänka på nu. Bara ha fokus på var vi skulle börja och att jag inte skulle peka för mycket. Pekandet gör ofta att Hagel tror att jag vet var doften är, vilket gör att han ökar sin sökintensitet, vilket gör att jag kan tro att han faktiskt HAR hittat en doft där. Typ som det blev natten före. Så nu visade jag bara var jag ville att han skulle börja, vid bilens högra bakdäck, och sedan backade jag nära bilen med högra armen fastmonterad på ryggen.
Vi backade ett varv utan att han visade särskilt mycket intresse någonstans. Jag började bli smått oroad. Vi påbörjade nästa varv. Och då, där framme vid registreringsskylten blev det intressant. Snabbt lokaliserade Hagel doften till högra sidan.
– 30 sekunder … började tidtagaren.
– Markering, sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Så fantastiskt skönt! Så darriga ben. Så otroligt spännande den här tävlingsgrenen är! Det är snudd på olidligt spännande faktiskt. Enormt kul när allt stämmer. Som nu. Jag hyllade Hagel, klappade om honom, gav massor av godis (utanför tävlingsområdet) och skuttade jämfota bort därifrån.
Att få vårt tredje diplom var mitt stora mål med den här tävlingen. Nu hade vi lyckats. Jag var så nöjd och glad. Här ser du två domarprotokoll:
När det sedan visade sig att vi bara var två ekipage som fick diplom (den andra var Anna-Lott Ingvarsson från Sävar) och att jag och Hagel dessutom VANN hela alltet blev det ett supertrevligt grädde på moset. Helt rusig av lycka.
När vi kom till hotellrummet tog det inte många sekunder innan vi alla sov djupt! =)
Stort tack till Bibbi Sondell och Sollefteå BHK för ett bra arrangemang. Enormt tack till domarna Åsa Tova Berg och Anneli Johansson som dömde på ett trevligt, glatt, tålmodigt, tryggt och utvecklande sätt.
Nu lämnar vi vackra Sollefteå och börjar träna för NW2. Yes! =)
På fredag kväll klockan 18.30 samlades vi ute på en gård i Västerstrinne, Sollefteå. Här skulle vi tävla i Nose Work till klockan 03.00 på natten.
Jag har själv övervägt att arrangera en natt-tävling. Det är ju häftigt att få uppmärksamma det norrländska ljuset som vi har. Det kändes roligt att få testa hur det var att ”fungera” på en Nose Work-tävling även under småtimmarna. Jag hade tänkt att jag skulle ha hunnit kliva upp någon natt och träna, bara för att liksom ha testat, men det har inte blivit gjort. På natten vill man ju sova =)
Så här såg fordonssöket ut. Släpen och fyrhjulingen ingår. Den svarta pickupen är bara insynsskydd.
Min grupp började med fordonssök. Det såg inte ut att bli så knepigt. En fyrhjuling och en släpvagn. Jag hade planen klar över hur jag skulle gå. Först fram till fyrhjulingens vänstra framdäck, sedan backa runt den med Hagel efter mig. Efter det skulle vi dra oss över till släpen och backa ett varv runt den.
Det började bra. När vi kommit runt fyrhjulingen blev Hagel jätteintresserad på framsidan. Han nosade frenetiskt och jag kände pulsen stiga. Här någonstans borde det vara. Han släppte då och då för att lokalisera bättre. Trodde jag. Men han ville nog egentligen dra vidare – det syns ju på filmen.
Jag tog om litegrann för att han skulle få bestämma sig var doften var gömd. Så nosade han intresserat på samma ställe som sist och jag sa ”Markering”. FEL, meddelar domaren. What? Luften gick ur mig. Han som var så intresserad?
Jag insåg att vi lät oss luras. Hagel visade intresse för en ”slembobba” – alltså där många andra hundar nosat. Han är inte intresserad av andra hundar på så vis, utan jag tror att han helt enkelt tänker att ”eftersom så många hundar nosat här borde doften vara gömd här någonstans”. Och jag läser av honom lite slarvigt och tänker att det är eukalyptus han känner, så jag tar om och visar att han ska söka där igen vilket han tolkar som att jag också tror/vet att doften finns där och så blir han ännu mer intresserad vilket jag tolkar som att det verkligen finns en doftgömma där. Ja, du hör hur vi krånglar till det. För när vi sedan blev anvisade att söka på släpen så såg jag ju en skillnad i kroppspråket när han verkligen hittade den rätta doften. Åh, så klantigt!
Efter det kunde vi i alla fall snabbt tagga om för utomhussöket. Det såg ut så här:
Utomhussöket.
Jag lät Hagel stå och vinda en stund vid starten, sedan gick vi in mot bänken och började där. Jag hade en grundplan om att kolla av områdets ytterkanter först och sedan mitten. Nu blev det lite tvärtom men huvudsaken man vet att man har varit överallt. Vi kollade av lite här och där och sedan visade jag honom mot stora husväggen och där fyndade vi doftgömman i en av ventilerna. Yes! Kändes skönt ändå.
Vid midnatt var det dags för våra andra två moment. Nu hade jag hunnit svälja förtreten om att ha klantat bort diplomchansen redan på första söket. Nu kunde vi bara slappna av och njuta av att andra har fixat sökområden och gömt dofter. Så här såg inomhussöket ut.
Inomhussöket.
Inomhussöket tog sin lilla tid. Hagel visade stort intresse på flera ställen – ställen som jag misstänker att andra hundar nosat på. Men nu var jag cool och kunde läsa honom. Du ser säkert själv skillnaden när han faktiskt hittar den rätta doften? Du får se slutet av söket här:
Sedan var det dags för behållarsöket. Det är bra att få göra det sist eftersom Hagel annars kan vara lite bullrig med kartongerna. Det gick fint.
Behållarsöket.
Efter det kollade vi lite på några medtävlares sök och försökte hålla oss pigga. Klockan 03.00 var det dags för prisutdelning. Jag och Hagel blev i alla fall tvåa på behållarsöket – annars var det inte så mycket att skryta om för vår del.
Men i natt får vi en ny chans. Då ska jag göra mitt yttersta för att läsa av när det bara är ”slembobbor” och när det faktiskt är en verklig doft.
Det finns hundar som verkligen avskyr när matte eller husse ska stanna och prata med någon. Eller när instruktören på hundkursen ska gå igenom något teoripass. Eller att överhuvudtaget att sitta still och ta det lugnt. Då brukar hunden se till att aktivera sig med en massa olika saker, gärna saker som aktiverar husse eller matte också.
Ofta handlar det om att hunden gnyr, piper, skäller och trampar runt. Det kan också vara att hunden klättrar på matte eller husse för att skynda på det hela och signalera att ”Nu gör vi något”. Och resultatet blir ofta det önskade för hunden – att husse eller matte avbryter det som de håller med och ägnar stor tid åt att prata, lugna, ge godis och greja med hunden istället.
Jag såg till exempel en gång när en hundägare skulle stanna och prata med några andra personer. Hunden blev direkt less och krafsade på föraren. Föraren reagerade direkt genom att kasta ut godisar i gräset strax intill så att hunden kunde söka rätt på dem medan föraren pratade med personerna. Men så snart hunden var klar med godisletandet så krafsade den på föraren igen och proceduren upprepades.
Jag förstår tanken hos hundföraren. Att den vill ge sin hund en uppgift så att den inte stör när de ska prata. Men problemet är att hunden blir belönad för att vara stökig. Hunden lär sig att ”När vi träffar folk ska jag krafsa på husse/matte som kastar ut godisar som jag får leta.” På samma sätt upplever hunden också att den blir belönad när den överhuvudtaget får uppmärksamhet i form av pratande, kliande och gullande. Den lär sig att vara jobbig och störande i dessa situationer. Det lönar sig ju varje gång.
Men vad sjutton ska man göra som hundägare då? Man vill ju få prata med folk man möter, eller få lyssna på instruktören. Och det är inte så himla lätt när hunden klättrar runt och för ett himla oväsen.
Mitt förslag är att du ger den en passiv uppgift. Den får din uppmärksamhet en kort stund, du styr upp den och säger ligg. Hjälp till med en godis i handen om det behövs. Men godisen utdelas INTE. I så fall blir det ändå en belöning för att hunden tjorvade alldeles nyss. Behåll godisen, säg ”ligg stanna kvar” med ett tydligt handtecken och ta något steg ifrån hunden så den får ligga där själv. Nu har den fått en uppgift, på samma sätt som när hundägaren kastade ut godisar på marken bredvid, men den här uppgiften är passiv och belöningen kommer när den gjort sin uppgift – inte som en följd av att den tjorvade. Låt den ligga i fem sekunder om den är ovan. Sedan ger du den en godis mellan framtassarna och upprepar ”ligg stanna kvar”. Den ska inte sätta sig upp mellan gångerna. Efter det pratar du ett tag till med den person du träffat och efter tio sekunder får hunden en godis till mellan sina framtassar.
Om din hund inte har lärt sig ” ligg stanna kvar” än så måste du förstås börja i den änden och träna in det beteendet först, innan du kan träna på den svårare nivån i samband med ett möte eller en kurs.
Fördelen med att ge hunden uppgiften att ligga och stanna kvar istället för att bli kliad eller få leta godisar i gräset är just det att det är något som inte blir en direkt belöning. Hunden får visserligen en belöning strax senare för att den har legat en stund, men då belönar du ett beteende som du faktiskt valde. Du belönar att den ligger still.
Med lite tur lär sig hunden också att förstå det här. Den lär sig att ”om jag stökar runt och piper så kommer matte/husse bara att be mig ligga still. Det är inte så himla kul, så jag försöker hålla mig lite i skinnet här ändå.” eller så har du en riktigt smart hund som tänker ”Aha, nu är vi i en sådan där situation där matte/husse ska prata med en annan person. Då brukar det bli tråkigt och de brukar be mig att lägga mig. Lika bra att jag gör det själv på en gång”.
Stort lycka till med träningen. Tycker du att artikeln gav dig något? Har du kanske en kompis som också skulle behöva läsa det här? Dela gärna vidare. =)
Den sommartid nu kommer. Med sol och värme i våra bilar. Så hundarna riskerar att få värmeslag. Visst är det stressande att ständigt behöva jaga de få skuggplatser som finns på olika parkeringar?
Jag brukar handla på Coop. Och där gick det hyfsat ofta, fram tills för ett tag sedan, att hitta skugga vid de reklamskyltar och träd som var närmast E4. Men sedan ansades träden. Och Coop satte upp skyltar som visade att just dessa parkeringar numera var så kallade familjeparkeringar. Skit också! När minsta barnet numera är 9 år så kan jag nog inte anses höra till familjeparkeringen längre. Det är inte precis någon barnvagn eller bilbarnstol som jag behöver plats för att baxa ut.
Jag har löst det genom att backa in bilen mot Coop Bygg istället. Jag har valt att hellre gå typ 200 meter extra än att vara orolig över att hundarna får värmeslag. Och jag har tänkt att även andra hundägare nog är redo att göra detsamma, att parkera lite längre bort bara man vet att bilen får skugga. Så därför gick jag in på Coop och frågade efter chefen. Jag hade ett förslag på en deal.
Mitt förslag var att Coop skulle köpa in några fler, extra stora, reklamskyltar och sätta dem i bortre änden mot E4. Det skulle bli platser som var märkta med en hundsymbol, där hundägarna hade första tjing att parkera. Jag berättade om idén för chefen och erbjöd mig att vara med och betala dessa skyltar så att det verkligen skulle bli av.
Svaret blev att dessa skyltar är så himla dyra att jag knappast vill vara med och dela den kostnaden. Utan att chefen frågade mig vad jag var beredd att satsa. Och svaret löd också att skyltarna måste köpas in centralt och vara utformade på ett visst sätt. De fick alltså inte bli lite större än de befintliga skyltarna och därmed ge extra skugga. Jag blev rätt nedslagen av detta svar. Trist.
Men däremot menade chefen att de där familjeplatserna vid träden och skyltarna, som jag försökt välja tidigare, också är till för hundägarna. De planerar att sätta upp en skylt om det – att hundägarna också får stå där. När det blir gjort vette sjutton, men jag tänkte att jag genom detta inlägg i alla fall skulle meddela att du som hundägare FÅR parkera vid skuggplatserna som vetter mot E4. Visserligen har som sagt träden ansats en del så de inte ger lika mycket skugga, men det är i alla fall bättre än att stå rätt i solen.
Men nu är det ju inte bara på Coop vi parkerar. Det finns ju massor av parkeringar utan några bra skuggplatser. Då vill jag tipsa om att ha med ett lakan i bilen som du kan lägga över där solen strålar som mest. Eller en sådan där reflekterande silverduk som jag har beställt via Hansesgården.
Dessutom bör du ha en så kallad friskluftskrok till bakluckan så att du kan ha luckan öppen utan att någon kan tränga sig in eller – ve och fasa – smälla igen luckan medan du är borta. Jag vet en hundägare som hade sin baklucka på vid gavel. Och gissningsvis skällde hunden en del i bilen. Det gjorde att någon blev förbannad och smällde igen luckan. När husse kom tillbaka till bilen låg hunden och hässjade panikartat. Han körde hem i ilfart och duschade hunden kallt vilket gjorde att den återhämtade sig. Men gissa om ägaren var förbannad? Jag skulle vara komplett rasande. En friskluftskrok skyddar hunden på mer än ett sätt. En sådan kan du exempelvis hitta hos Quality K9 eller XXL. Eller så är du händig och fixar en själv.
Det viktigaste att tänka på när du ska börja lägga spår åt din hund är vinden. Är vinden fel riskerar hunden att lära sig ett spårbeteende som inte alls kommer att löna sig i längden.
Du ska se till att det är medvind på de första spåren. Vinden ska blåsa dig i nacken. Inte i ansiktet.
Om du och hunden har motvind på spåret kommer hunden sannolikt att gå med hög nos och bara vinda in spåret. Det blir sök istället för spår. Det må vara om det händer någon enstaka gång men om hunden flera gånger lyckas lösa sina första spår på det här viset kommer den att tycka att det att ett skitbra sätt att lösa uppgiften. Den lär sig att fuska. Det kommer att fungera så länge spåren är raka såsom man gör i början. Men när spåret sedan börjar läggas i vinklar hit och dit så kommer den hund som har lärt sig att fuska inte att klara uppgiften längre. För att kunna följa ett spår gäller det att verkligen nosa på fotavtrycken nere i marken. Och om du ser till att det är medvind på hundens första spår så kommer hunden att ”tvingas” sätta ned nosen i backen för att få upp vittringen.
Jag har sett hundar som har lärt sig att fuska på spåret. Där föraren inte har tänkt på i vilken vind som spåret presenterades första gångerna för hunden. Dessa hundar spårar ofta med en slarvig stil där de kastar fram och åter över spåret. De tvärkollar ibland att de är på rätt väg och sedan dundrar de vidare. Och hux flux blir det en vinkel på spåret och ”fuskhunden” kan sällan reda ut det.
Hur löser du det? Det blir att backa i träningen, se till att verkligen ha stark medvind på spåret och lägga godisar här och var under dina fötter medan du går. Det gör att det blir mer värdefullt för hunden att verkligen stoppa ned nosen i blåbärsriset och lukta. Du kan börja med några riktigt goda godisar som korv eller köttbullar. Sedan när hunden blivit bättre kan du börja lägga torrfoder eller liknande längs spåret. Det gör att hunden får hjälp att förstå var det är värdefullt att hålla sig, men den behöver inte stanna upp hela tiden för att smaska på godisarna. Torrfoder är sällan värd den uppoffringen liksom =)
En sak till: Se till att gå cirka 80-100 meter på de första spåren. Gärna med godis här och var längs sträckan, och med en kul leksak eller en plastlåda med extra många godisar på slutet. Många lägger för korta spår – typ 15-30 meter vilket gör att hunden många gånger bara hinner uppleva förvirrningsfasen. Med lite längre spår på 80-100 meter hinner hunden inse att om den följer dessa fotspår så leder det till godsaker, upprepade gånger. Chansen ökar att den hinner komma till slutsatsen att spår leder till något värt. Vilket gör att den faktiskt lärt sig något och fått positiva erfarenheter som gör att den är ännu mer peppad nästa gång.
Här kan du läsa ännu mer tips om spårning, från en artikel som jag la upp tidigare. Du får veta mer om liggtider, föremål i spåret och annat som du behöver ha koll på. Och se några filmer =)
Hur har de första spåren gått för dig och din hund? Vilka spår brukar du lägga? På vilka sätt brukar du utmana den? Kommentera gärna artikeln på FB eller direkt i inlägget.
Igår åkte jag och vorstehn Hagel till Norsjö för att debutera i nya lydnadsklass 2. Vi var inte riktigt genomtränade och klara. Men jag ville ändå åka iväg för att liksom göra ett ”studiebesök” och se hur det fungerade med de nya reglerna, så att jag kunde se vad vi främst behövde träna mer på.
Vi var tre i klassen. Jag och Hagel gick ut som startnummer tre. Vi började med fritt följ. En massa vändningar, språng marsch med helt om, långsam marsch, backa typ åtta steg och annat. Gick ändå hyfsat. Betyg 7,5.
Sedan var det ställande och sittande under marsch där vi går i formen av ett L. Vi fick betyg 7. Lite dubbelkommandon som behövdes.
Inkallande med ställande har vi tränat rätt lite. Själva stannandet har inte varit så snabbt. Men nu har jag börjat med ett annat tonfall när jag ropar in vilket gör att Hagel galopperar mer avvaktande. Han är beredd. Och kaboom så ställde han sig jättesnabbt nu på tävlingen! Och galopperade in snabbt till mig sen igen. Impad! Vi fick betyg 9.
Så var det sändande till rutan. Det här momentet är ju ett sådant som snabbt kan skita sig. Snabbt kan hunden missuppfatta och springa åt fel håll eller så blir det annat krångel. Jag gjorde vår startrutin. Man får ju inte rikta in hunden mot rutan. Så jag gjorde en liten grej före istället, som vi tränat på, med förhoppningen att det ska bli en startrutin så att Hagel vet att han ska spana efter rutan. Vi stod vända åt fel håll, jag kliade honom på bringan och viskade ”Rutan, var är rutan?” sedan vände vi om och skickade när tävlingsledaren sa till. Hagel sprang iväg i galopp men det syntes att han inte var helt säker var han skulle. Han sprang bredvid rutan, förbi och vände sedan tillbaka utan att komma in i rutan. Jag stoppade honom, pekade mot rutan och sa rutan. Och se på rackarn, då fattade han och gick in i rutan. Där sa jag ”stilla” och sedan ”ligg”. Puh! Sedan gick jag min runda och ropade in honom. Det blev lite slarv när han kom fot men ändå – han hade hittat till rutan! Yes. Vi fick betyg 7.
Så var det dags för apportering med dirigering. Det har gått skitbra på träning. Men vad jag insåg nu var att jag tränat med alldeles för korta avstånd. Nu låg apporterna på säkert det dubbla avståndet bakom Hagel än vad jag har tränat på. Så när jag sa ”Där” och pekade mot den vänstra apporten som skulle hämtas så tittade sig Hagel över axeln, såg ingen apport men däremot fick han syn på en liten platt konmarkör strax intill. Han tittade frågande på den och sedan på mig. Jag försökte vifta längre bort men Hagel fattade inte utan tog tveksamt konen i munnen och kom med den. Publiken fnissade. Jag med. Han såg för söt ut. Det är ju inte hans fel att matte klantat sig och lagt apporterna för nära på träning. Eller inte har tänkt på att träna med ”störande konmarkörer” på gräsmattan. Det var ju precis därför jag kom hit – för att få se hur det ser ut på riktigt liksom. Tävlingsledaren var snäll och lät oss göra rätt och riktigt och snart fick Hagel syn på den riktiga apporten och kom med den glad i hågen. Men det blev ju ändå betyg 0.
Efter det blev det vittringsprov. Gick fint även om det blev ett missförstånd vid avlämningen. Jag böjde mig fram för att ta apporten men kom på att tävlingsledaren ännu inte sagt ”ta föremålet”. Så då stannade jag till och väntade på det vilket gjorde att Hagel under tiden släppte apporten eftersom han trodde att jag skulle ta den. Så den blev 6,5 i betyg.
Så var det dags för fjärrdirigeringen. Den har strulat de sista dagarna. Hagel har börjat tveka på stå från ligg och jag har försökt stärka honom men vi har inte kommit ända fram. Nu blev det tvekande både till sitt och stå vilket gav en del extrakommandon. Men han rörde sig inte framåt. Det blev betyg 7. Jag vet vad vi behöver träna på.
Sista momentet var hopp apport med metallapport. Det är vi faktiskt riktigt bra på. Men nu fick jag veta vad vi behöver träna på – att det inte är lattjolajban direkt som jag har tagit apporten från hans mun. Utan att han ska sitta still en liiiten stund till efter avlämningen. Nu blev det lite lattjolajban efter avlämningen vilket gav betyg 9 istället för 10. Men skitsamma, det har vi tränat till nästa gång.
Avslutningsvis blev det platsliggning i två minuter. Vi förare sa ”ligg” till våra hundar en och en och gick sedan iväg ca 10 meter. Tävlingsledaren gick slalom mellan vovvarna och sedan fick vi återgå och ställa oss tre meter bakom hundarna. Efter det gick vi fram och fick sätta upp hundarna en och en. Gick skitbra! Puh!
Totalt fick vi ihop till ett andrapris vilket var ungefär som jag hade väntat mig. Men överlag gick momenten bättre än väntat. Känslan var bättre än väntad. Vi var med i matchen. Vi vann faktiskt klassen.
Det var kul att tävla. Det var en av de saker jag ville kolla av. Efter ett år i rallyvärlden ville jag se om vi orkade bli sådär strikta igen som det krävs för lydnadsklass. Och efter den här trevliga tävlingen i Norsjö, med trevlig domare, tävlingsledare och funktionärer, så känns det riktigt bra. Jag var rädd att utveckligen hade gått mot att det bara skulle vara ”malinois-fot” om du förstår vad jag menar. Alltså sådan där militärisk hyperfokuserad fot där hunden går med huvudet i en mysko vinkel med nosen pekande rakt upp i förarens armhåla. Men så illa var det inte. Inte i Norsjö i alla fall. Så jag och Hagel tränar vidare och planerar in nästa tävling. Du med hoppas jag? =)
Du kan knappast gissa hur länge jag har velat berätta det här? Ja, jag har velat skrika ut det i flera månader. Nu äntligen är det dags!
Jag har skrivit en ny Nose Work-bok. Den har precis skickats på tryck. Det blir en uppföljare till den tidigare boken ”Nose Work – det bästa du kan göra med din hund” som jag skrev med domarna Adam Hübinette och Martin Johnson.
Den nya boken har fokus på tävling och har titeln ”Så hamnar du på pallen i Nose Work.” Jag har skrivit PRECIS en sådan bok som jag själv vill läsa.
Jag vill veta alla tricks och tips. Jag vill veta hur man planerar sitt sök. Jag vill veta hur man ska tänka. Och hur man inte ska tänka. Jag vill veta hur duktiga tävlande gör. Jag vill veta vilka misstag domarna ser. Och vilka tips de ger. Jag vill veta allt om hur man också blir bäst i de högre klasserna. Vad är skillnaden, vad är viktigt att tänka på då?
Så jag har intervjuat tre duktiga tävlande. Och jag har inte kunnat låta bli att inflika några egna lärdomar som jag hunnit göra. Dessutom har jag intervjuat tre duktiga domare – som verkligen vill väl och vill att vi alla ska bli vassare på tävling. Allt detta har jag samlat i en riktigt fin bok. Min gamla jobbarkompis Ann-Therese Tjärnlund har gjort ett kanonjobb med layouten. Och Martin Johnson på Kyon Förlag har nappat på att ge ut den.
Det känns så kul att äntligen få berätta. När jag satt och korrekturläste det sista häromveckan så insåg jag plötsligt att det här är faktiskt en RIKTIGT bra bok! =)
Den kommer från tryckeriet någon gång i början av juni. Bokrelease blir i samband med NW-tävlingen i Skellefteå 10-11 juni. Om du ska dit kan du köpa den då. Signerad om du vill =)
Ska du inte till Skelleftetävlingen kan du redan nu förboka ditt/dina exemplar så skickar jag dem så snart de kommer. Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com, skriv din adress och ditt mobilnummer samt om du vill betala via swish 123 514 82 18, plusgiro 714209-4 eller ha en faktura. Vill du swisha så märker du sedan din betalning med ”Pallen” så vet jag vilken bok som avses. =)
Boken kostar 229 kronor plus frakt 53 kronor. Totalt blir det 282 kronor om du beställer en bok. Beställer du två böcker så klarar du dig på samma frakt på 53 kronor.
Boken är på sammanlagt 116 sidor med mjuka pärmar. Tjuvkika på några sidor här nedan:
Idag har jag och min vorsteh Hagel tävlat i Nose Work. Det gick ganska skapligt måste jag säga. Obs underdrift! =)
Vi började med banvandring. Min grupp hade först behållarsök och sedan inomhussök. Jag lyckades hålla fokus på att fundera på hur jag skulle lägga upp söket. Inte det minsta funderade jag på var doften kunde tänkas vara gömd. Bra, eller hur?
Så här såg behållarsöket och inomhussöket ut:
Jag och Hagel gick ut som nummer fyra. Behållarsöket gick bra. Nu var jag faktiskt duktig på att inte släppa igång Hagel med dunder och bång redan vid startlinjen utan gick in någorlunda sansat och lät honom börja vid första lådan. Michael Hedman som dömde mig förra helgen skulle ha varit stolt över förbättringen – tror jag =)
Sedan var det dags för inomhussöket. Min plan var att börja på vänster sida, låta Hagel söka kanterna runt och sedan ta mitten i slutet. Hagel rusade förbi början men jag valde att inte stoppa upp honom utan han fick köra vidare. Troligen hade han fått doften i nosen redan. Och skulle han inte ha fått doften i nosen så kunde vi söka av början igen senare.
Ser du det lilla grå röret som sticker upp vid bortre väggen, till vänster om kaminen? Där var doften gömd. Hagel hittade den ganska snabbt, jag sa markering och fick bekräftelse på att det var rätt. Skönt. Två sök godkända. Vi var fortfarande aktuella för ett diplom – som var mitt stora mål.
Sedan blev det lunch och efter det banvandring för fordonssök och utomhussök. Dessa områden såg ut så här:
Fordonssöket bestod av bara en bil, men vinden blåste liksom in mot väggen bakom bilen så det kunde bli intressant. Vinden kunde även ställa till det på utomhussöket. Men nu gjorde jag inte samma miss som i Umeå utan SÅG hela utomhusområdet, jag såg skjulväggen, bordet med bänkarna, de två högarna med pallar, kantstenarna och allt annat. Vinden kom kraftigt från höger så jag planerade att börja på vänster sida, längs med skjulväggen, och sedan jobba mig runt. Ytterkanterna först och mitten sen.
Vi startade som nummer fem. Jag körde backametoden som vanligt på fordonssöket. Först vänstra långsidan, sedan baksidan och så stannade Hagel vid bakdäcket på högra sidan. Markering, sa jag och fick veta att det var rätt. Skönt!
Dags för utomhussöket. Vi hade 2,5 minut på oss. Jag instruerade tidtagaren att jag ville veta när det var en minut kvar och 30 sekunder kvar. Skulle det strula ville jag hinna styra upp det i tid och söka av en sak i taget.
Jag lät Hagel vinda in en stund, sedan körde vi igång längs skjulväggen. I bortre hörnet blev han intresserad. Redan? Jag var tvungen att gå några steg i sidled och ta en titt. Markering, sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Häftigt!
Nu hade vi alltså säkrat ett till diplom. Så himla skönt. Jag kunde slappna av och gick bara och myste.
Vi som hamnade på pallen i totalen.
Så blev det till slut prisutdelning. Jisses vad jag fick springa fram! =) Vi vann utomhussöket, blev tvåa på inomhussöket och trea på fordonssöket. Vi fick utmärkelsen särskilt samspelt ekipage på alla sök utom behållarsöket. Sådant gör mig extra stolt. Och dessutom VANN vi hela tävlingen! Vilken grej! Totalt hade vi en tid på lite drygt 30 sekunder sammanlagt – på ALLA fyra sök! Så snabba har vi aldrig någonsin varit. Och det intressanta är att jag inte brydde mig ett dugg om tiden. Jag gick BARA in för att hitta doften. Det tänket lönar sig tydligen. För tidigare har jag varit en tidshysteriker som fokuserat på att få snabba tider, vilket lett till slarv och stress.
Jag och Hagel fick så mycket priser att jag fick be fyra personer att hjälpa mig att bära allt till bilen.
Så det är min plan för morgondagens tävling. Bara tänka strategi på banvandringen och BARA tänka på att hitta doften under söken. Så får vi se hur långt det räcker.
Stort tack till domare och funktionärer för en proffsig tävling med fokus på rätt attityd – ha roligt med din hund!
