Idag har jag gjort eftersöksprov med min vorsteh Hagel och min grosser münsterländer Skott. Så oerhört spännande det var!
Först och främst ska jag snabbt förklara vad ett eftersöksprov är, ifall du inte har koll på det än. Det är ett prov som man gör innan man får starta på jaktprov, för att visa att om man/skytten klantar sig och skadeskjuter en fågel så har hunden förmågan att snabbt söka upp den. Denna förmåga testas i skogen genom ett slags släpspår av fågel. Förmågan testas även på vatten – att hunden kan simma ut och hämta en fågel och leverera den korrekt i handen sen.
I öppen klass, som Hagel och Skott deltog i, så är spåret cirka 200 meter långt och som förare får man inte följa efter i någon spårlina. Hunden ska spåra själv från en anvisad startpunkt, följa det genom cirka fyra ganska tuffa vinklar, sedan komma fram till fågeln och snabbt apportera den tillbaka till ägaren.
Vattenprovet innebär att funktionärer står på andra sidan av ett vattendrag. Först skjuter de ett skott, sedan kastar de en fågel upp i luften som landar i vegetation vid vattnet så att hunden inte ser exakt var den hamnade. Sedan ska hunden simma över, cirka 60 meter, apportera fågel och sen simma tillbaka och lämna fågeln till föraren.
Jag brukar inte vara nervös när jag tävlar. Jag brukar mer vara laddad liksom. Men nu var jag supernervös. Jag hade drömt jobbiga drömmar om detta eftersöksprov i ett par nätter. Varför? Jo, mest tror jag att det är för att jag inte kan påverka! I öppen klass får man liksom bara en chans, ett kommando, sen ska hunden sticka iväg och klara av att ta en massa kloka beslut på egen hand. Om jag tävlar rallylydnad, Nose Work, lydnadsklass eller typ vad som helst så är jag ju ofta intill min hund och kan hjälpa/stötta/justera efter vägen. Men inte nu. Huga!
Jag har tränat hundarna riktigt mycket faktiskt. Minst ett pass om dagen de sista veckorna. Ibland tre korta pass per dag. Vi har spårat långa spår i lina, korta spår där de ska spåra och hämta fågeln på egen hand, korrekta avlämningar vid vatten, lite dirigeringar, förmågan att minnas var fågel blev kastad (jisses så kass de varit på detta!!) och att simma längre sträckor. Min stackars sambo och son har fått hjälpa till att klafsa runt i myggrika vattendrag och kastat döda fåglar.
På fredag kväll hade vi sista passet. Sedan sa jag till Hagel och Skott:
”Nu har jag gjort vad jag kan för att ni ska ha bästa förutsättningar för att klara provet i morgon. Nu är det upp till er”
De verkade inte riktigt lyssna eller förstå. Men för min egen del gjorde jag liksom en överlämning. Nu var det upp till Hagel och Skott att visa vad de lärt sig.
Vi började med spåret. Hagel var startnummer två av öppenklass-hundarna. Vi blev anvisade startpunkten och jag gjorde min vanliga rutin. Satte in spårlinan i halsbandet på ett sätt som gör att jag kan dra ut den efter bara några meter, jag får ju inte följa längre än fem meter. Parkerade Hagel vid vägkanten och gick och pillade i uppsparket där spåret börjar. Sedan gick jag tillbaka och släppte på hunden. Och hoppades på det bästa.
Hagel har ju en förmåga att vilja göra allt JÄTTESNABBT. Även spåra. Och ni vet ju hur det blir om man spårar i typ 300 km i timmen? Det går ofta för fort och blir fel. Men på sista spårträningen hade jag lagt ett jättekrångligt spår som bytte riktning typ var femtonde meter. Jag tänkte att om han hade det träningspasset som senaste minne så kanske han skulle ha vett att lätta på gasen nu på provet. Och det verkade han ha. Domaren spanade mellan träden och sa ”Han tog första vinkeln perfekt”. Puh. Nåja, det är några vinklar kvar att virra bort sig på om man vill.
Men plötsligt kom Hagel där så fint, med fågeln i munnen. Och avlämnade till mig på exemplariskt vis. Yes! Jag fick inte veta några betyg där och då men det kändes som en bra början.
Lite senare var det Skotts tur. Samma procedur. Jag parkerade honom vid vägkanten, gick och pillade i uppsparket, sedan släppte jag på honom. Jag tror att han kände av min nervositet, han blev smygande i starten, som om han nästan stod för fågeldoften. Ånej, skulle det bli strul nu? Men snart kom han igång och spårade iväg i ett bra tempo, hittade fågeln och kom tillbaka med den och avlämnade snyggt. Puh!
Nästa del var vattenprovet. Jag vet att båda hundarna är bra på att simma och apportera. Men ibland har det blivit lite rörigt på andra sidan, innan de har hittat fågeln. Jag nämnde ju att de båda är urkass på att komma ihåg var fågeln har landat, det måste jag träna mer på.
Jag ställde upp mig vid vattenkanten med Hagel. Jag sa ”stanna” och flyttade mig ett par meter bakåt. Jag får inte stå vid sidan när de skjuter skottet och kastar fågeln, det ska synas att man har stadga på hunden.
Skottet sköts och fågeln kastades. Sedan nickade domaren åt mig och jag fick kommendera ”apport”. Hagel kastade sig i med gott humör och simmade mot andra sidan. Nu var det bara att hålla käft, vänta och se vad som händer. Inte så lätt när man vill lägga sig i och hjälpa till. Men jag höll käft. Hagel hittade fågel på andra sidan och tog sig sedan ned i vattnet igen. Det blåste ganska kraftigt och han lät sig liksom dras med i vinden vilket gjorde att han simmade ganska mycket åt ena sidan. Hmm, det här har vi inte tränat på direkt, tänkte jag. Hagel klev upp en bit bort och tog sig sedan via skogsvägen tillbaka till mig. Där levererade han fågeln på ett fint sätt. Skönt, men skulle vi få avdrag för avstickaren? Jag är ju ännu ingen expert på hur sånt här bedöms.
Lite senare var det Skotts tur. Han satt stilla i skottet och simmade ut fint på mitt kommando. Jag var så nervös att jag inte kunde titta på honom när han simmade. Jag tittade i vattnet bredvid.
När han hade typ en eller två meter kvar till andra sidan så vände han plötsligt! Shit. Vad gör jag nu? Så här har han aldrig gjort. Jag höll käft först och hoppades att han skulle få någon vittring av fågeln och vända själv. Men nej, han hade börjat simma tillbaka mot mig. Utan fågel i munnen. Inte bra. Vad kunde jag göra? Jag har rätt att skicka honom en gång till när han kommer fram till mig, men då blir det ju utan hjälpen av skottet och kast av fågel. Så det skulle bli tufft. Jag måste försöka vända honom nu. Direkt.
”Apport. Pippin. Pippin” skrek jag över vattnet.
Och Skott vände!? Jag trodde inte mina ögon och återgick till att bara hålla käft. Skott klättrade upp på andra sidan, fick vittring av fågeln, hämtade den och klev ned i vattnet igen för att simma mot mig. Jag undslapp mig en utandning av lättnad. Vilken rysare!
Kvar var avlämningen som gick skapligt ändå. Domaren berättade att han bedömde att Skott inte känt doften av fågeln och därför blivit tveksam och vänt. Men domaren var imponerad över den fina dirigeringen, att jag kunde få honom att vända igen där ute på vattnet och simma tillbaka och hämta fågeln. Jag var också imponerad – för att uttrycka mig milt! =)
Efter det var det bara att invänta den slutliga domargenomgången. Det visade sig att Hagel fick maxbetyg 10 på spåret, och likaså 10 på vattnet – den lilla avstickaren på hemvägen var ingen fara. Dessutom blev Hagel dagens bästa öppen klass-hund och fick Hederspris. Tänk att en sådan liten plakett kan vara SÅ mycket värd!!
Skott fick betyg 9 på spåret, hans tveksamhet i början kostade en poäng. Helt okej. Vad skulle vi få för betyg på vattnet då? Vi fick betyg 9! Wow, det trodde jag aldrig. Såååå himla skönt.
Dessa betyg har vi sedan med oss när vi går jaktprov i skogen, på fjället eller fält. De slås ihop med betyget vi får på jaktprovet och utifrån det får man tredjepris, andrapris eller förstapris. Om man får något pris alls alltså. Och då förstår ni att det är bra att ha fått bra betyg på eftersöksdelen så man ligger bättre till sen när poängen ska summeras.
Så jag är såååå nöjd och tacksam. Vilka grymt duktiga pojkar jag har! Och jag är så tacksam för den hjälp som jag har fått av sambon och sonen. Så vi firade med Kina-mat när provet var klart. Nu ska jag spana in vilka jaktprov som vi kan anmäla till!
/mvh Susanne
rackarungarnashundskola.com 