En hundnörd sedan födseln. Älskar allt som har med hundar och deras inlärning att göra. Jag brinner för att ge hundägare den kunskap och de verktyg de behöver för att låta sin hund eller sina hundar komma till sin rätt och få ett aktivare, roligare liv.
Det finns en stor nackdel med att ha hund. Något som man aldrig slipper undan. Det är när dagen kommer då hunden är för sjuk eller för gammal för att leva vidare. När det är dags att ta farväl. Så här kan du göra för att det ska bli så bra som möjligt för hunden.
Jag har en klok kompis med hundar. Hon heter Maria Tafvelin. Hon tog hand om en omplaceringshund, en staffe som hette Cornelis. Allt var frid och fröjd tills han en dag kolliderade med en av de andra hundarna när de rusade runt. Det hela tog så olyckligt att Cornelis blev lam på båda bakbenen. Så himla gräsligt bara att behöva se detta hända!
Maria bestämde sig för att göra allt för att försöka rehabilitera detta. Hon tränade och kämpade. Cornelis blev bättre. Han började kunna stödja på benen. Han gick vingligt – men han gick! Men så en dag insåg Maria att han faktiskt hade ont. Han hade inte haft det tidigare men nu började hon se tecknen. Det var det som avgjorde. Det var dags att säga farväl.
Då gjorde hon ett sådant fint slut. En dag fyllt med värda grejer för Cornelis. En dag med bad i fjärden, äta upp en torkad gammal fisk, dela en burk Bullens pilsnerkorv och annat som Cornelis uppskattade. Du kan läsa hela hennes inlägg om den dagen här. Men hämta snytpapper först.
Jag vill berätta om det hon gjorde så att du också kan fundera över vad som ger just din hund ett bra slut. Vad skulle göra att det blir en värd dag för din hund, som också blir ett ljust minne för dig att tänka tillbaka på?
Du bör också fundera på hur du vill att det ska bli precis vid slutskedet. Hur blir det bäst för din hund? Hatar den att åka bil? Är den rädd för att gå in till veterinären? Kanske det blir bäst att veterinären kommer hem till dig istället? Då får hunden känna lugn och harmoni ända in i slutet.
Jag har själv ett minne som är lite tungt. Som har lärt mig att tänka efter när det gäller just det här. Jag hade tidigare en malinois som hette Nitro. Nitro var den mest personliga hund jag någonsin har haft. Han var ganska osäker på folk, gillade inte vem som helst, men gjorde allt för mig och var en superduktig räddningshund.
När det var dags för honom att gå vidare till hundhimlen åkte jag till veterinären. Jag satt på golvet och gosade med honom. Veterinären gav honom en spruta så han blev trött. Så var det dags att lyfta upp honom på bordet så veterinären kunde sätta nålen för det sista medlet. Jag kunde lyfta honom själv. Jag ville lyfta honom själv. Men veterinären, en man, ville vara tjänstvillig och hjälpa till. Så han lyfte också. Fastän Nitro var så sömnig så märkte han det. Och det uppskattades inte. Han morrade dovt. Åh, vad jag ångrar det! Så himla dumt slut. Att han skulle måsta morra och vara obekväm i just den här situationen.
Men gjort är gjort. Det enda jag kan göra är att dra lärdom av det. Att se till att det i alla fall leder till något bra. Jag har tänkt efter när det gäller slutet för mina efterföljande hundar. Och jag skriver detta inlägg så att du som hundägare förhoppningsvis slipper göra samma misstag som jag. Se till att slutet blir bra. Det kommer både du och din hund att uppskatta.
Kommentera gärna. Hur vill du göra en sista värd dag för din hund när det är dags? Vad skulle ni göra? Leka? Äta?
/ Susanne
Fotnot: Distriktsveterinärerna på Travet i Skellefteå kan göra hembesök i samband med avlivning. Djurkliniken i Skellefteå har i dagsläget inte möjlighet det. Här kan du läsa mer om vad Djurkliniken skriver kring ämnet.
Jag har träffat på något häftigt. En helt blind hund. Som älskar Nose Work. Och som klarade sitt doftprov i fredags.
Det handlar om fyraåriga Ling, eller Blindstyre, som hon också kallas. Hon är blandning mellan chihuahua och kinesisk nakenhund. Hon kom till matte Lena Rubin, Vilhelmina, för några år sedan. Allt eftersom har synen försämrats och idag är hunden helt blind.
Lena Rubin och Ling.
När hundar har stora handikapp eller sjukdomar kan jag ibland tänka ”Vad är det för poäng med att ha kvar dem? Vad har de för liv egentligen?” Många gånger är det bara för att hundägaren inte har förmågan att acceptera läget som dessa hundar får kämpa vidare.
Med Ling känner jag inte så. Både Ling och hennes matte har successivt lärt sig leva med hennes funktionshinder. De har hittat andra sätt att lösa vardagen. Och de har hittat Nose Work. Det gör att Ling får jobba med sitt främsta sinne, träna på att ta sig fram, lösa uppgifter och känna sig duktig. Och då får hon precis ett sådant hundliv som jag önskar alla hundar.
Det är enormt fascinerade att studera dem. Som på doftprovet som du kan se film på nedan. Matte Lena balanserar på den där hårfina linjen där hon ger hunden utrymme att göra sitt jobb, samtidigt som hon genom att trampa åt olika riktningar hjälper hunden att hitta lådorna. Jag fick ståpäls längs benen när jag såg deras samarbete. Så vackert.
– Det här är så stort för oss. Hon är blind och jag är utbränd. Att vi klarade det, summerade Lena efteråt.
Nästa dag deltog de på en peppkurs som jag hade. Nu när de klarat doftprovet är ju nästa steg att fundera på tävling. Hur kan Lena på olika sätt träna sin hund på bästa sätt inför tävling? Finns det några sätt som hon kan hjälpa sin hund att förstå hur området ser ut, vad hon ska söka av?
– Ling har ju lärt sig att undvika husväggar, hörn och sådant för att inte krocka med det. Jag hjälper henne att veta var hon ska söka genom att jag trampar åt det hållet, men det blir svårt vid husväggar och liknande, hon hamnar lätt bakom mig, berättar Lena.
Vi testar att hon får klappa lite på husväggar och andra saker, så att Ling hör var väggen eller nästa sökområde är. Det kan du se på filmen ovan. Det funkar bra, det blir liksom att Ling får jobba som en fladdermus som skickar ut signaler som studsar mot väggar. Men det får man inte göra på tävling, rör man saker i sökområdet så blir det felpoäng eftersom man bland annat anses smitta med sin doft. Vi funderar om det skulle vara möjligt att få dispens och använda en sorts blindkäpp som Lena kan hålla i och dutta mot delar i sökområdet för att hjälpa Ling? Då blir smittan mindre än om hon klappar med handen.
Belöningsdax.
Det skulle även vara bra att få lite extra tid på sökområdena. Ling kan ju inte röra sig lika snabbt och obehindrat som andra seende hundar utan går och känner sig fram för att inte smälla in i saker och göra sig illa. Det tror jag inte ska bli några större problem. Jag vet att funktionshindrade förare redan idag får extra tid på sökområdena. Så varför skulle inte en funktionshindrad hund få 30 eller 60 sekunder extra?
– Det handlar ju inte om att vi ska stå på pallen. Men det skulle vara roligt att ta ett diplom, säger Lena.
Hursomhelst är det fantastiskt kul att se dem jobba ihop. Det bevisar att Nose Work är för alla!
I lördags satte vi oss i bilen för att rulla norrut. 85 mil enkel väg. När man har kommit till Kiruna är det 10 mil till innan man kommer till Abisko. Och sedan är det 25 mil till på slingriga Norgevägar innan man är framme hos uppfödaren i Tromsö. Även om man är van avstånd som norrlänning så är det inte nästgårds precis.
Häftiga berg.
Jag och den andra valpköparen, Bosse från Ö-vik, samåkte. Min sambo fick hänga med som huvudsaklig chaufför. Jag menar – på hemvägen skulle ju jag och Bosse bara gosa med valparna 😉
Här bodde de.
Vi var tre förväntansfulla som stod utanför dörren och knackade på. Jag var beredd att hålla koll. Vilken valp kom fram först? Vilken var gladast? Skulle någon valp backa undan och tycka att det var jobbigt med främmande?
Vi steg in och hälsade. Sedan visades vi till en dörr inne i huset. Dörren till valprummet. Den öppnades. Där fanns de båda valparna som jag sett på så många bilder. Den ena kastade sig emot oss och hälsade glatt. Den tuggade på min hand och jag såg genast att det var valpen med svartare ansikte. Tvilling har uppfödaren kallat honom. Av någon anledning hade jag fastnat mer för den andra valpen, Ekko Ekko. Men han var inte alls lika sugen att hälsa på oss. Alltså – han var inte direkt rädd, men lite fundersam och lät gärna brorsan härja runt med oss medan han spanade in oss lite till. Men snart vågade han sig fram också och snart var han lika glad som Tvilling.
Busiga bröder.
I övrigt var de väldigt lika varann till sättet. De gillade att springa efter leksaker, kampa med oss och med sin mamma Liebe. De gick ut på gräset och gick in på grannens altan. Det var spännande. De blev långa i kropparna när de skulle nosa på något rep som hängde ned. Men nyfikenheten gjorde att de tog sig fram och kollade saker och ting på ett bra sätt, även om det var lite läskigt. Men det är ju inte lätt att vara en tuffing redan vid åtta veckors ålder heller =)
Jag grunnade. Egentligen var Tvilling bättre. Socialt sett alltså. Han var väldigt förtjust i folk. Hade planen varit att jag skulle skaffa en räddningshund, som gärna får älska människor, så hade jag nog valt honom. Men jag skulle ju inte ha en räddningshund. Jag skulle ha en jakthund, Nose Work-hund, lydnadshund och draghund. Och en riktigt bra kompis. Ekko Ekko var ju inte rädd för människor, bara lite mer avvaktande än brorsan. Det löser sig med lite träning.
Varför blev jag så fäst vid Ekko Ekko? Tja, jag kan inte förklara det med annat än att jag såg något i hans ögon. Något klokt och bra. Det sa ”klick”. Honom ville jag ha.
Gos med gullplutten.Som visar gott gry och biter mig i hakan. =)
Och ganska snart märkte vi att även valparna hade valt. Tvilling hängde mer med Bosse och Ekko Ekko hängde mer med mig. Så vi bestämde oss för det och skrev på papper.
Vi funderade varför uppfödaren hade döpt dem till Tvilling och Ekko Ekko. Det visade sig att i Norge finns ett tv-program som heter Blåfjell och i programmet finns det några olika karaktärer. En av dem heter Tvilling, den andre heter Ekko Ekko. Så eftersom kenneln tagit namnet Blåfjellmyra så ville de nappa på att ta namn från tv-serien.
Efter ett par timmar satte vi oss i bilen och rullade hemåt igen. Det var med blandade känslor. Jag var så lycklig över att äntligen ha min valp i famnen. Men jag vet precis hur jobbigt det är att vara uppfödare och ta farväl av sina valpar. Jag blev alldeles tårögd när uppfödaren Heidi kramade Ekko Ekko och sa hejdå.
Uppfödaren Heidi tar farväl av Ekko Ekko.
Vi hade övernattat i Abisko på vägen upp. Men planen var att köra hem i ett svep. Vi beräknade att vara hemma kring 02.00 på natten. Det var långt. Särskilt mellan Stenbron i Gällivare till Töre vid E4. Men det gick ändå bra. Valparna var lugna och fina. Tuggade på ben och sov. Gick ut och rastade och brottades en stund. Sedan in i bilen och sova igen.
Stundtals blev det ju tråkigt i bilen.
Under vägen bytte de namn. Tvilling blev Aico och Ekko Ekko blev Skott.
Egentligen är det ju inte optimalt att komma hem med en valp mitt i natten. Man vill ju att den ska få träffa de andra hundarna under lite mer avslappnade former än när alla helst vill gå i säng. Hagel fick komma ut i koppel och träffa Skott ute på gräsmattan. Det gick bra. Hagel är en lite bullrig men snäll kille med signalerna på rätta ställena.
Jag ordnade med en madrass på golvet i sovrummet. Jag vill gärna ha valpen i sängen första nätterna så att den känner trygghet och att jag är någon att ty sig till. Men om jag hade haft Skott i min vanliga säng var jag rädd att han skulle ramla ned under natten och göra sig illa. Så därför blev det en madrass på golvet. Better safe than sorry.
Skott var ju förstås ganska pigg och nyfiken på sin nya miljö. Så det tog ett tag innan han kom ned i varv och kunde somna. Men sedan sov han med mig på madrassen. Ibland gick han och la sig platt på golvet när det blev för varmt, men en stund senare kröp han in under min arm igen. Det känns som om vi har fått en bra start.
Nyhetsbrevet skickades ut till prenumeranterna igår. Nu läggs det upp på hemsidan. Clear Round den 12 oktober är fullbokad med många reserver. Men på lägret och steg 2-kursen finns platser kvar. Vill du också ansluta dig till nyhetsbrevet kan du klicka här. / Susanne
Okej, nu får du hålla i hatten för här kommer många roliga Nose Work-relaterade nyheter. Plus en nyhet där jag kombinerar hemtjänst med hundträning.
Torsdag den 12 oktober arrangerar jag en ny Clear Round i Nose Work. (Fullbokad) Det blir i min lokal i Bureå. Tre inomhussök och ett behållarsök. Clear Rounden ordnas i samarrangemang med SNWK vilket innebär att vi håller oss till regelverket; det är en doftgömma av eukalyptus per område. Om du och din hund klarar alla fyra sök inom maxtiden, med max tre fel, får ni medalj och kan åka hem. Jag, Susanne Lindberg, agerar domare och alla får feedback som utvecklar dem för framtida pass.
Det finns fem platser med starttid kl 18.00. Och fem platser med starttid kl 19.30. Det kostar 200 kr per ekipage att vara med. Du och din hund ska ha godkänt doftprov i eukalyptus för att få delta. Du anmäler dig enklast genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Ange med vilken hund du tänker delta.
Fredag till söndag den 3-5 november arrangerar jag ett Nose Work-läger tillsammans med de duktiga Nose Work-instruktörerna Annika Alfreds, Umeå, och Benita Nyman-Sundström, Luleå. Lägret kommer att ha Bureå camping som bas. Där kan ni bo i stugor med era hundar, eller ställa upp husvagn/husbil. Vi kommer att träna på campingen, i min lokal i Becurhuset (300 meter bort) och något pass inne i stan (20 km bort).
För att delta på lägret ska du och din hund ha godkänt doftprov i eukalyptus. Syftet med lägret är att utveckla varje ekipage så mycket som möjligt. Tanken är att ni ska bli slipade, vassa på tävling och få nya tankar och ny inspiration för utvecklande Nose Work-pass.
Jag, Annika och Benita har valt ut tre teman var som vi kommer att hålla träningspass i. Det gör att du som deltagare sammanlagt får nio olika roliga pass som utvecklar dig och din hund. Plus en utmanande avslutningsövning på söndagen.
Lägret börjar på Bureå camping klockan 12.00 på fredagen med en välkomstlunch. Sedan blir det två olika pass med fika emellan. Fika och välkomstlunch ingår i priset. Dagen avslutas kring kl 17.00.
Lördag börjar kl 08.30. Under dagen blir det fyra pass. Vi bjuder på fika. Lunch fixar var och en själv. Vi kan åka till en pizzeria i Bureå eller så ordnar man lunch i sin stuga/husvagn. Dagen avslutas kring kl 17.00.
Söndag börjar vi också klockan 08.30. Det blir tre pass under dagen plus en avslutande utmaning. Fika ingår. Lunch ordnar man själv. Lägret avslutas kring klockan 17.00.
Totalt finns det 24 platser. Deltagarna kommer att delas upp i tre grupper med åtta deltagare i varje. Det kostar 2200 kronor per person. Då ingår lägret och fika samt lunch på fredagen.
Anmäl dig till lägret genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Uppge med vilken hund du tänker gå kursen. Skriv om du gärna vill vara i samma grupp som någon annan. Ange om du har speciella önskemål kring fikat eller fredagens lunch, ex vis vegetariskt, laktosfritt el glutenfritt.
Måndag den 13 november kl 18.00–20.00 drar jag igång en steg 2-kurs i Nose Work. Nu får du och hunden utveckla ert sökarbete, lära in doften lagerblad, lära in en särskild markering eller förfina det sätt som hunden visar dig idag. Ni får träna på att vinda in doften, hitta höga gömmor, klara längre sök och diskriminera störningsdofter.
Du och hunden bör ha gått en steg 1-kurs tidigare eller på annat sätt ha fått godkänt doftprov i eukalyptus. Vi håller huvudsakligen till i min inomhuslokal i Bureå. Några avstickare kan göras.
Kursen är upplagd över fem träffar, måndagar kl 18-20, och kostar 2000 kronor. Då ingår doftflaska med lagerblad samt en sjätte träff måndag den 18 december kl 18.00 då det ordnas doftprov i lagerblad. Det finns åtta platser på kursen. Anmäl dig genom att svara på detta mejl. Uppge med vilken hund du tänker gå kursen. Välkommen! =)
Jag hjälper hundägaren att träna sin hund. Eller så tränar jag den. Huvudsaken är att hunden får en rolig stund och får känna sig duktig. Foto: Stefan Sundqvist.
Jag har kommit på en idé. En bekant till mig ställdes inför ett problem. Hans mamma blev dement och behövde flytta in på ett boende. Kvar i hemmet fanns pappan och en understimulerad jakthund. Pappan var för skröplig för att orka aktivera hunden. Och barnen hade nog med sitt.
Det dåliga samvetet för hunden gnagde hos alla. Följden blev att jakthunden fick avsluta sina dagar. Om familjen hade fått hjälp med en bra aktivering hade hunden kanske fått leva några år till, fått känna sig duktig och tillfredsställd. Och pappan hade fått ha kvar sin vän, någon att prata och glädjas med i vardagen. Det blev grunden till den idé som jag nu vill presentera.
Jag tänker blanda hundträning med hemtjänst. Och vad får man då? Jo, Rackarungarnas träningstjänst. Jag åker hem till äldre som har en eller flera hundar som behöver stimulans. Det kan också handla om personer som är sjuka och inte orkar aktivera sin hund så som de egentligen skulle vilja. Eller hundägare som inte riktigt känner att den har tillräckligt med kunskaper att träna sin hund på ett bra sätt. Jag hjälper dessa personer att aktivera sin hund, antingen fysiskt eller psykiskt, eller allra helst både ock.
Jag har huvudsakligen fem mål med träningstjänsten:
1. Att hunden ska få en rolig stund som tröttar den på rätt sätt.
2. Att hundägaren ska känna sig trygg och tillfreds med att den har gett sin hund vad den behöver för att må bra.
3. Att hunden ska få känna sig duktig, briljera och imponera på sin hundägare.
4. Att det blir ett trevlig avbrott i vardagen för både hundägare och hund.
5. Att hunden blir en gladare, trevligare och mer tillfredsställd hund.
Antingen jobbar jag ensam med hunden, eller så får gärna hundägaren vara delaktig. Jag lär gärna hundägaren olika sätt och verktyg att själv träna sin hund, så att hundägaren senare kan klara sig på egen hand om den vill. 1,5–2 timmars träning kostar 800 kronor. Här kan du läsa mer om hur det fungerar: https://rackarungarnashundskola.com/2017/09/29/en-ide-om-ett-valkommet-avbrott-i-vardagen/
Min nya valp Skott.
Avslutningsvis tänkte jag bara berätta att jag väntar tillökning. Just idag, den 1 oktober, är jag på väg till Norge för att välja valp. Så om du mejlar till mig kan det ta lite längre tid än vanligt innan du får svar. Vad ska jag skaffa för valp då? Det kan du läsa mer om här: https://rackarungarnashundskola.com/2017/09/14/jag-vantar-tillokning/
En bekant till mig ställdes inför ett problem. Hans mamma blev dement och behövde flytta in på ett boende. Kvar i hemmet fanns pappan och en understimulerad jakthund. Pappan var för skröplig för att orka aktivera hunden. Och barnen hade nog med sitt.
Det dåliga samvetet för hunden gnagde hos alla. Följden blev att jakthunden fick avsluta sina dagar. Om familjen hade fått hjälp med en bra aktivering hade hunden kanske fått leva några år till, fått känna sig duktig och tillfredsställd. Och pappan hade fått ha kvar sin vän, någon att prata och glädjas med i vardagen. Det blev grunden till den idé som jag nu vill presentera.
Jag hjälper hundägaren att träna och hitta på roliga saker med sin hund. Här tränar jag med Mari-Anne Andersson och bedlingtonterriern Polly. Foto: Stefan Sundqvist
Jag tänker blanda hundträning med hemtjänst. Och vad får man då? Jo, Rackarungarnas träningstjänst.
Mitt första riktiga jobb var inom hemtjänsten i Hjoggböle. Jag var 16 år och puttrade runt på min blå Puch Dakota och hjälpte de äldre med städ, matlagning, bakning, personlig hygien, sjukgymnastik och liknande. Det var tydligt hur uppskattat det var, inte bara med de faktiska tjänster jag utförde, utan också att det var ett välkommet avbrott i vardagen. Det blev ett tillfälle att småprata, diskutera olika saker och skoja en stund. Ett tillfälle att se fram emot.
Det är spännande att se vad jag har i träningsväskan. Foto: Stefan Sundqvist
Nu vill jag kombinera hemtjänst och hundträning. Jag åker hem till äldre som har en eller flera hundar som behöver stimulans. Det kan också handla om personer som är sjuka och inte orkar aktivera sin hund så som de egentligen skulle vilja. Eller hundägare som inte riktigt känner att den har tillräckligt med kunskaper att träna sin hund på ett bra sätt. Jag hjälper dessa personer att aktivera sin hund, antingen fysiskt eller psykiskt, eller allra helst både ock.
Skönt att bara mysa en stund också. Foto: Stefan Sundqvist
Det kan handla om fysisk aktivitet som exempelvis promenader, cykelturer, bära hundryggsäck och dragträning. Det kan handla om psykisk träning som olika former av nosarbete, allmänlydnad och tricks. Det får gärna handla om båda delarna.
Jag har huvudsakligen fem mål med träningstjänsten:
Att hunden ska få en rolig stund som tröttar den på rätt sätt.
Att hundägaren ska känna sig trygg och tillfreds med att den har gett sin hund vad den behöver för att må bra.
Att hunden ska få känna sig duktig, briljera och imponera på sin hundägare.
Att det blir ett trevligt avbrott i vardagen för både hundägare och hund.
Att hunden blir en gladare, lugnare och mer tillfredsställd hund.
Jag kan jobba på flera sätt. Antingen på egen hand med hunden, eller så stöttar jag hundägaren så att den kan träna själv. Foto: Stefan SundqvistJag utgår ifrån hundens bästa – att den ska få ett roligt och aktivt liv. Jag visar hundägaren olika sätt att träna och stimulera sin hund. Foto: Stefan Sundqvist
Antingen jobbar jag ensam med hunden, eller så får hundägaren vara delaktig. Jag lär gärna hundägaren olika sätt och verktyg att själv träna sin hund, så att hundägaren senare kan klara sig på egen hand om den vill.
Vi kan träna både inne och ute. Foto: Stefan Sundqvist
Hundägaren bokar träningstillfällena när det passar, gärna vardagar mellan klockan 8–17. Träningspassen är vanligtvis 1,5–2 timmar långa.
1,5–2 timmars träning kostar 800 kronor. Då ingår en resa 40 km på t o r från Yttervik där jag bor. Är resan längre än 40 km t o r tillkommer reseersättning på 18 kr/mil.
Tre pass á 1,5–2 timmar kostar 2 200 kronor. Angående resan se ovan. Vi kan även lägga upp en plan för en ”prenumeration” på exempelvis ett eller flera träningspass i veckan eller månaden.
Vill du att jag kommer hem till dig? Eller har du en anhörig som behöver den här hjälpen? Hör av dig så skapar vi något kul tillsammans.
Jag är en född hundnörd som tränat och tävlat med hundar sedan jag var åtta år. Idag har jag passerat 40 och är utbildad instruktör genom Svenska Brukshundklubben, jag har gått den ettåriga klickertränarutbildningen genom Canis och jag är certifierad Nose Work-instruktör.
Jag har drivit Rackarungarnas Hundskola i snart fyra år och tränar hundar med positiva metoder, vilket handlar om att belöna det beteende man vill se. Hellre hjälpa hunden att göra rätt och belöna det, än att försöka ”sätta dit den” så man kan korrigera.
Vill du att jag ska komma hem till dig eller någon du känner? Hör av dig! Foto: Stefan Sundqvist
Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.
Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.
Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.
Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.
Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.
Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?
Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.
Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)
Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.
Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.
Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då.
Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.
Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.
Häromdagen var jag ute i hundgården hos våra siberian huskys. Då märkte jag att Flinga var ovanligt tjock. Och hade utvecklade spenar.
Skendräktig tänkte jag först. Men magen var rejält spänd. Och det gick att klämma ut vätska ur spenarna. Kunde hon vara med valpar? Hur i hela friden hade det gått till i så fall? Hade hon varit i ”smyglöpen” när hon fick agera sällskapsdam åt cavalieren Gizmo när jag skulle iväg bara med Hagel? Eller hade hon och hennes halvbror Vante fått umgås lite för intimt på rastningarna? Men det borde vi ju ha sett?
Ojoj, tankarna skenade iväg. Vad var vi för ena klantiga hundägare om vi inte ens kunde hålla koll på när hon var i höglöpen? Tänk om hon var med valpar? Flinga är ju ändå 10 år nu. Visserligen pigg och så, men ändå.
Så jag bokade tid hos veterinären. Jag ville ha besked innan jag satte igång med att banta henne och öka motionen.
Idag var vi dit och röntgade magen. Inga valpar! Bara en knubbig tik som vill drömma sig bort på äldre dar. Puh, så skönt.
I söndags tävlade jag och Hagel vår andra officiella Nose Work-tävling i klass 2. Vi hittade inte alla, men flest gömmor, vilket gjorde att vi vann.
Det var ju kul förstås. Särskilt när arrangörerna av Nosjakten i Sundsvall verkligen ser till att ha ett gediget prisbord. Fast mest av allt vill jag ju ha ett diplom. Men för det krävs att vi hittar ALLA gömmor. Och nu missade vi totalt tre stycken.
Vi startade som näst sist i vår grupp med åtta deltagare. Första momentet var utomhussöket.
Utomhussöket.
Min plan var att strunta i gräset i början och gå rakt fram och starta Hagel mot vänstra änden av tunneln. Då skulle det bli något konkret att söka av på en gång och lättare att fatta att det är Nose Work vi ska pyssla med. Om vi började i gräset fanns det en liten risk att Hagel kunde tänka rastning först och det vore inte så bra.
Så det gjorde vi. Och som vi jobbade. Hagel nosade och nosade, kämpade och sökte. Vi kollade av ena sidan av tunneln, staketet på andra sidan, gräset och över på andra sidan av tunneln. Där fanns det möjligen någon vittring eller så var det bara många hundar som trampat och nosat runt där vilket gjorde Hagel extra fokuserad. Vi fortsatte genom tunneln tillbaka mot startplatsen. Sökte av gräs och annat där också. Hagel nosade noggrant på plastbandet som avskärmade området. Återkom igen till tunneln där vi börjat och sökte ett varv till. Märkligt. Visst såg jag ibland ett ökat intresse här och var, men jag fick aldrig den där magkänslan att ”Där är den”. Så tiden på fem minuter gick ut. Vi hade inte hittat en enda av de två gömmor som var placerade där! Det visade sig senare att det hade inte heller någon annan i gruppen. Inte en enda hittade någon gömma. Enormt trist. Domaren Siw Rüden hade genomgång med oss senare och visade var gömmorna var. En i gräset strax före vänstra sidan av tunneln. En annan på cirka 1,20 meters höjd inne i tunneln, bakom en fristående stock. När man tittade på dem sådär så var egentligen ingen gömma särskilt svår. Men något särskilt måste det vara när ALLA misslyckas.
Min egen tolkning och lärdom är att jag och Hagel måste träna mer på gömmor i gräs/buskar. Det var ju också den enda gömma vi inte hittade på tävlingen i Hörnefors för några helger sedan. Jag tror att sådana gömmor ger ifrån sig ganska lite doft. Det blir mycket gräs och annat som kan ligga över och dämpa doften. Och så är min bedömning att dofter satta i tunnlar och viadukter är svåra att ta, eftersom det blir som en vindtunnel rakt igenom. Så det ska vi träna på. Vi ska leta upp varenda viadukt i närområdet och sätta gömmor där. Ska du också träna på det? Ta en bild när du viadukt-tränar och lägg upp på Rackarungarnas FB-sida vetja! =)
Behållarsöket.
Efter det var det liksom inte så spännande längre. Diplomchansen var ju borta. Så jag kunde slappna av och bara se till att allt blev så bra som möjligt från och med nu. Nästa sökområde var behållarsöket. Det bestod av ett helt gäng oanvända målarburkar och lite annat smått och gott som en resväska, liten trästol med lock i sitsen, en kopparkaffekanna, en kastrull med lock, en handväska och liknande. Jag och Hagel började från vänster och fick träff i första burken. Markering. Rätt! Yes! Så körde vi vidare. Han nosade och nosade. Förbi alla småsaker och väskor och in på målarburkarna i andra änden. Där var det lite spännande. Han välte ned några burkar men ville inte bestämma sig för någon särskild. Så vi kollade av väskorna och kastrullerna igen. Ingen träff. Åter mot målarburkarna som varit intressanta. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Hmm. Äh, skit samma. Jag chansade på en målarburk som Hagel puttat ned. Markering. Fel. Jaha, men var sjutton är den då sa jag med uppriktig nyfikenhet. Hagel hade ju kollat allt minutiöst tyckte jag. Siw bad oss kolla av den blå skinnhandväskan igen. Hagel kollade en gång. Ingen reaktion. Hagel kollade en till gång och NU kände han doften. Jag berömde högt och ljudligt. Hagel hade gjort sitt bästa. Mer kan man inte göra. Jag satte också upp täta skinn-handväskor på min ”att-träna-på-lista”. De verkar också ge ifrån sig lite doft. Och då måste hunden lära sig att vara mer noggrann.
Siw Rüden hade senare genomgång och visade var gömman var gömd i den blå handväskan. Endast en hund av åtta hittade denna gömma.Fordonssöket.
Nästa sökområde var fordonssöket. Tre fordon på tre minuter. Vi började i ena bakänden på första vita släpet. Sedan runt hela fordonet så att det var klart. Över till fordon nummer två. Sökte av framsidan, vänstra sidan och baksidan. Vi skulle ta högra sidan sedan efter att vi kollat av tredje fordonet. Över till släpet. Och där fick vi äntligen en träff på ena kanten. Markering! Rätt. Yes. Snabbt vidare runt släpet. Högra sidan av mittersta fordonet. Inget intressant än. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Visst kunde han bara hålla käften ibland? =) Okej, då borde den andra doften rimligen sitta på det första fordonet. Så åter dit och kolla baksidan, runt hela vägen igen och åter på baksidan. Och DÄR i hörnan äntligen hittade Hagel något. Markering. Rätt. Jag belönade och skuttade av glädje. Och så tittade alla så konstigt på mig. Vad nu? Just ja! ”Stopp, stopp … nej, färdig”. Man ska ju säga färdig i klass 2 när man hittat andra gömman. Som ett sätt att träna för klass 3.
Efter det var det lunchpaus med fantastisk fläskfilé med potatisgratäng och kantarellsås! Alltså det vattnas i munnen även nu när jag skriver om det dagen efter. Arrangörerna av Nosjakten kan verkligen ordna trevliga tävlingar med god cateringmat. Det är ett tips – unna er att köpa mat när arrangören fixar – då kan ni sitta där i lugn och ro och äta och surra Nose Work med en massa andra nördar – istället för att rulla iväg och hitta någon kladdig hamburgare eller torr sallad någonstans =)
Inomhussöket. Ser du den blå Ikeapåsen till höger om fönstret? Där var en gömma.
Efter lunch var det dags för sista momentet: Inomhussök. Det var ett ganska stort omklädningsrum med en massa kläder, handdukar och skor. Det ansågs vara så många naturliga störningsdofter att inga extra behövde läggas in. Vi hade fyra minuter på oss.
Jag bestämde mig för den taktik jag oftast kör, först kanterna runt och sedan kolla av mitten. Så vi började till vänster. Kollade av bänkar och annat. Vid den andra väggen var det intressant uppåt. Hagel duttade lite på en blå Ikea-påse men släppte det. Hmm. Okej, tipset från förra tävlingen ploppade upp i mitt huvud ”Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet”. Så jag tänkte att jag ska inte harva runt här nu och trycka på Hagel att söka om och om igen utan vi fortsätter och kan kolla av det där senare. Vi sökte vidare. I nästa hörna var det intressant igen såg jag, men Hagel kunde inte bestämma sig. Han sökte uppåt men släppte det. Okej, vi fortsatte, kollade mittenområdet med träningscykeln och fortsatte sedan på ett nytt varv. Åter en del intresse vid den blå Ikeapåsen. Jag tog om och viftade uppåt. Hagel hoppade upp på bänken och duttade på påsen igen. Antingen var doften någonstans vid påsen eller så ännu högre upp. Jag bestämde mig för att köpa den. Markering. Rätt! Puh! Sedan sökte vi vidare. Den där envisa tidtagaren hojtade ”30 sekunder”. När man hör det så ska man tänka två saker. Var har vi haft intresse? Var har vi inte varit? Vi hade haft intresse i hörnan. Så vi drog dit. Hagel jobbade högt men hittade inget. Så jag testade att visa att han skulle söka lågt. Och där hittade han något i en ryggsäck på golvet. Markering. Rätt! Yes. Jag berömde Hagel och ställde mig sedan upp. Nu såg de så konstiga ut igen. Just ja. Färdig! Bra att träna på det även om det nog bara var någon halv sekund kvar av maxtiden ändå. =)
När jag kom ut skulle dottern precis gå och göra sitt sista sök i klass 1 med cavaljeren Gizmo. De hade klarat inomhussöket, fordonssöket och utomhussöket. Kvar var nu behållarsöket. Om de klarade även det skulle de få sitt andra diplom. Åh, vad jag önskade det! Så kom hon tillbaka. Och log. Jag skrek utöver mig och kramade om henne. Jätteuppskattat av en sjuttonåring förstås. Pinsamma mamman. Men vadå, ett diplom måste ju firas högljutt – eller hur!?
Jisses vad priser vi fick!Utomhussöket.Behållarsöket.Fordonssöket.Inomhussöket.
Efter det var det dags för prisutdelning. Och herregud vad priser vi fick! Dottern blev ju totalt trea i sin klass. Jag vann min klass och blev tvåa i fordonssöket och etta i inomhussöket. Jisses vad vi fick bära! =)
Sedan rullade vi de 40 milen hem igen. Glada och lyckliga. Och en smula megatrötta =)
Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.
Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.
Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.
Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:
På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
På fyra poäng: Finns i två storlekar.
På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.
Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!
Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.
Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)
Det här är den ena hanvalpen.Det här är den andra hanvalpen.
Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?
Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)
Jag tävlade min första officiella klass 2-tävling i Nose Work i Hörnefors den 3 september. Och jag har banne mig inte haft tid att berätta om mina lärdomar från den tävlingen förrän nu. Men det passar ju bra, för nu i helgen väntas nästa klass 2-tävling i Timrå och då ska jag dra nytta av det jag har lärt mig. Jag tänkte berätta om det så att du också kan lära dig av mina misstag =)
I klass 2 tillkommer ju alltså doften lagerblad. Det är ofta två gömmor på varje sökområde, men ibland bara en. Som tävlande får du veta hur många gömmor det är innan du sätter igång. I Hörnefors var det två gömmor på alla områden utom behållarsöket, då var det en doftgömma.
Så här såg sökområdena ut:
Utomhussök.Fordonssök.Behållarsök.Inomhussök, med domaren P-A till vänster =)
Vi var nio tävlande i klassen. Jag och min vorsteh Hagel startade som nummer 5. Vi började med utomhussöket. Vi hade 3,5 minut på oss. Jag fokuserade först på själva huset i mitten av sökområdet. Vi fick lite intresse i ena hörnet men han släppte det och sökte vidare. Längre bort, nedtill på ett räcke, fick han napp på en doft. Markering! Rätt! Yes, vi sökte vidare efter andra gömman. Nu ut i gräset och kring buskarna. Men inget napp. Däremot var Hagel lite intresserad igen i den första hörnan. Jag studerade honom. Kunde doften vara placerad längre in så hunden inte kommer åt? Den kan ju vara det i klass 2. ”30 sekunder kvar” sa tidtagaren. Hmm, dags att ta ett beslut. Jag visade Hagel längre bort på huset så han fick ta allt en sista gång i motvind. Nja, han visade ett visst intresse in under huset igen. Markering! Fel. Det var en störningsdoft av kanel vi … eller JAG … låtit mig luras av. Hagel hade ju faktiskt talat om flera gånger att det där skulle vi välja bort. Den andra doften låg placerad i gräset mellan två buskar. Lurigt. Där hade vi nog aldrig ens varit.
Nästa sökområde var fordonssöket. Vi hade 4 minuter på oss. Två fyrhjulingar utomhus och en brandbil inomhus. Vi började att söka av fyrhjulingarna. Ingen träff. Då började vi baktill på brandbilen. Sedan ena långsidan. Där hittade Hagel något! Markering. Rätt! Yes. Vi körde vidare, bara en knapp meter så var det något intressant igen. Hmm. Jag tog om det och lät Hagel söka igen. Lite intresse men han släppte det. Okej, vi fortsatte runt. Lite intresse upptill på framsidan. Vi tog om. Men inget mer än så. Så jag fortsatte. Runt brandbilens bakdel igen. Och så samma långsida igen där vi hittat doften. Snabbt förbi den för att kolla av det intressanta som varit just efteråt. Fortfarande liiite intressant, men Hagel såg inte ut som när han har doft. Så vi sökte framdelen igen, kollade av det där höga stället men fick ingen bra träff. ”30 sekunder kvar”. Åh nej! Ole dole doff. Vad skulle jag välja? Utreda brandbilen ännu mer, eller kolla om vi missat något i början? Jag galopperade tillbaka till den första fyrhjulingen och lät Hagel söka den en gång till. Och där vid fotsteget fick vi träff! Markering. Rätt. Puh. Glömde säga färdig men det var nog bara typ 10 sekunder kvar så skit samma =)
Nästa moment var behållarsöket. Nu var det bara en doftgömma. Maxtiden 2 minuter. Behållarna låg ”huller om buller” och jag hade bestämt mig för kanelbulle-metoden. Alltså att söka av behållarna i ytterkanterna först och sedan jobba oss inåt. Jag hade räknat dem, det var totalt 17 behållare. Vi började åt höger. Jag noterade att Hagel bara sprang över några av de första behållarna, så de fick vi söka av igen senare, men sedan kunde jag börja räkna i huvudet 1, 2, 3 och där hittade han något intressant i en kruka. Markering. Rätt. Jippie, duktig hund. Just ja, klar … eller färdig. Det är ju det man ska komma ihåg i klass 2 också, att säga färdig så tiden stoppas. Det är för att träna inför det som kommer i klass 3.
Efter det var det dags för inomhussök. Maxtid 3 minuter. Min plan var att börja åt höger och söka av ytterkanter/hyllor/väggar först och sedan saker i mitten. Det gick fint. Vi fyndade ganska snabbt en doft lite halvhögt upp i en hylla. Markering. Rätt. Sedan fortsatte vi. Borta vid en skåp var det intressant. Och även uppåt mot en skrivtavla. Men Hagel släppte det. Jag tog om ett par gånger, men han visade inget klockrent. Så vi sökte vidare längs den andra väggen. Och där hittade vi nåt kul i elementet. Markering. Rätt! Yes. Färdig! =)
Domaren P-A Bergström från Luleå summerade vår insats. Bra sökiver och självständighet. Men jag måste lära mig lita på Hagel. Inte traggla om på samma ställe – som på hörnan i utomhussöket eller brandbilen. Om det är en riktig doft så visar Hagel det. Om det är en störningsdoft så släpper han det.
– Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet. Gå hellre tillbaka sen, var tipset från domaren.
Ett superbra tips! Det tog jag verkligen till mig. Att inte traggla och nästan ”tvinga” hunden att markera en störningsdoft bara för att man så gärna vill att den ska hitta. Utan låta den släppa och söka vidare. Och hittar vi inget när vi sökt allt kan vi återgå och dubbelkolla dessa intressanta ställen.
Vi missade alltså en gömma och hamnade på tredje plats. Ett helt okej resultat.
Vi fick silver i två moment samt en tredjeplats totalt.
Idag tränade jag att läsa min hund bättre. Att se hur han ser ut när det är en störningsdoft och en riktig doft. Först blev det behållarsök. Där reagerade han inte nämnvärt över störningsdofterna, kanel och citronpeppar, som jag lagt i några behållare utan hittade först lådan med eukalyptus och sedan korvburken med lagerblad. Notera hur Hagel smiskar till kameran med sin svans på slutet =D
Sedan blev det inomhussök. Hagel fick gå lite huller om buller eftersom jag skulle hinna filma också. Hade jag inte filmat hade jag styrt upp honom lite mer så han tagit en sak i taget 😉
Han hittade en doftgömma av lagerblad direkt. Sedan drog han förbi en störningsdoft som ligger på ett element, utan att bry sig. Efter det hittade han ett sugrör med eukalyptus bakom glipan i golvmattan. Och så in i nästa rum. Där hade jag placerat citronpeppar i papperskorgen. Han noterade det men släppte det. Sedan in en snabbis i första rummet igen och kontrollerade kanelen som jag gömt bakom Coop-påsen. Kanelen var verkligen intressant. Bra att få träna på den. Efter det återgick han i andra rummet och hittade en lagerbladsgömma i ett sugrör på stolen.
Jag gjorde flera sök till också. Men de slipper ni se. Nu ska jag sitta och titta på dessa filmer om och om igen så jag lär mig se hur han ser ut när han ivrigt kontrollerar en störningsdoft och när han faktiskt hittar en riktig NW-doft. Så hoppas jag att vi presterar bättre i Timrå på söndag. =)
rackarungarnashundskola.com 