Därför föll jag för den valpen

Vackert i Norge.

I lördags satte vi oss i bilen för att rulla norrut. 85 mil enkel väg. När man har kommit till Kiruna är det 10 mil till innan man kommer till Abisko. Och sedan är det 25 mil till på slingriga Norgevägar innan man är framme hos uppfödaren i Tromsö. Även om man är van avstånd som norrlänning så är det inte nästgårds precis.

Häftiga berg.

Jag och den andra valpköparen, Bosse från Ö-vik, samåkte. Min sambo fick hänga med som huvudsaklig chaufför. Jag menar – på hemvägen skulle ju jag och Bosse bara gosa med valparna 😉

Här bodde de.

Vi var tre förväntansfulla som stod utanför dörren och knackade på. Jag var beredd att hålla koll. Vilken valp kom fram först? Vilken var gladast? Skulle någon valp backa undan och tycka att det var jobbigt med främmande?

Vi steg in och hälsade. Sedan visades vi till en dörr inne i huset. Dörren till valprummet. Den öppnades. Där fanns de båda valparna som jag sett på så många bilder. Den ena kastade sig emot oss och hälsade glatt. Den tuggade på min hand och jag såg genast att det var valpen med svartare ansikte. Tvilling har uppfödaren kallat honom. Av någon anledning hade jag fastnat mer för den andra valpen, Ekko Ekko. Men han var inte alls lika sugen att hälsa på oss. Alltså – han var inte direkt rädd, men lite fundersam och lät gärna brorsan härja runt med oss medan han spanade in oss lite till. Men snart vågade han sig fram också och snart var han lika glad som Tvilling.

Busiga bröder.

I övrigt var de väldigt lika varann till sättet. De gillade att springa efter leksaker, kampa med oss och med sin mamma Liebe. De gick ut på gräset och gick in på grannens altan. Det var spännande. De blev långa i kropparna när de skulle nosa på något rep som hängde ned. Men nyfikenheten gjorde att de tog sig fram och kollade saker och ting på ett bra sätt, även om det var lite läskigt. Men det är ju inte lätt att vara en tuffing redan vid åtta veckors ålder heller =)

Jag grunnade. Egentligen var Tvilling bättre. Socialt sett alltså. Han var väldigt förtjust i folk. Hade planen varit att jag skulle skaffa en räddningshund, som gärna får älska människor, så hade jag nog valt honom. Men jag skulle ju inte ha en räddningshund. Jag skulle ha en jakthund, Nose Work-hund, lydnadshund och draghund. Och en riktigt bra kompis. Ekko Ekko var ju inte rädd för människor, bara lite mer avvaktande än brorsan. Det löser sig med lite träning.

Varför blev jag så fäst vid Ekko Ekko? Tja, jag kan inte förklara det med annat än att jag såg något i hans ögon. Något klokt och bra. Det sa ”klick”. Honom ville jag ha.

Gos med gullplutten.
Som visar gott gry och biter mig i hakan. =)

Och ganska snart märkte vi att även valparna hade valt. Tvilling hängde mer med Bosse och Ekko Ekko hängde mer med mig. Så vi bestämde oss för det och skrev på papper.

Vi funderade varför uppfödaren hade döpt dem till Tvilling och Ekko Ekko. Det visade sig att i Norge finns ett tv-program som heter Blåfjell och i programmet finns det några olika karaktärer. En av dem heter Tvilling, den andre heter Ekko Ekko. Så eftersom kenneln tagit namnet Blåfjellmyra så ville de nappa på att ta namn från tv-serien.

Efter ett par timmar satte vi oss i bilen och rullade hemåt igen. Det var med blandade känslor. Jag var så lycklig över att äntligen ha min valp i famnen. Men jag vet precis hur jobbigt det är att vara uppfödare och ta farväl av sina valpar. Jag blev alldeles tårögd när uppfödaren Heidi kramade Ekko Ekko och sa hejdå.

Uppfödaren Heidi tar farväl av Ekko Ekko.

Vi hade övernattat i Abisko på vägen upp. Men planen var att köra hem i ett svep. Vi beräknade att vara hemma kring 02.00 på natten. Det var långt. Särskilt mellan Stenbron i Gällivare till Töre vid E4. Men det gick ändå bra. Valparna var lugna och fina. Tuggade på ben och sov. Gick ut och rastade och brottades en stund. Sedan in i bilen och sova igen.

Stundtals blev det ju tråkigt i bilen.

Under vägen bytte de namn. Tvilling blev Aico och Ekko Ekko blev Skott.

Egentligen är det ju inte optimalt att komma hem med en valp mitt i natten. Man vill ju att den ska få träffa de andra hundarna under lite mer avslappnade former än när alla helst vill gå i säng. Hagel fick komma ut i koppel och träffa Skott ute på gräsmattan. Det gick bra. Hagel är en lite bullrig men snäll kille med signalerna på rätta ställena.

Jag ordnade med en madrass på golvet i sovrummet. Jag vill gärna ha valpen i sängen första nätterna så att den känner trygghet och att jag är någon att ty sig till. Men om jag hade haft Skott i min vanliga säng var jag rädd att han skulle ramla ned under natten och göra sig illa. Så därför blev det en madrass på golvet. Better safe than sorry.

Skott var ju förstås ganska pigg och nyfiken på sin nya miljö. Så det tog ett tag innan han kom ned i varv och kunde somna. Men sedan sov han med mig på madrassen. Ibland gick han och la sig platt på golvet när det blev för varmt, men en stund senare kröp han in under min arm igen. Det känns som om vi har fått en bra start.

/ Susanne

2 thoughts on “Därför föll jag för den valpen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s