Att vara hundinstruktör är verkligen variationsrikt. Jag möter en rad olika människor med en massa olika hundar. Uppdragen är väldigt olika. Jag har ett roligt exempel.
Häromdagen hade Monika bokat en privatlektion med sin pyttelilla chihuahua-blandning Jasse.
– Jag har haft flera stora hundar förut men känner att jag måste ha hjälp att behandla även Jasse som en riktig hund och lära honom allmänlydnad, sa hon.
Vi började med att bara komma och hämta en korv.
Så vi började med att träna inkallning och sitt stanna kvar. När det gällde inkallningen var han ofta rätt duktig på att komma. Men sedan höll han sig på ett retsamt avstånd så att Monika inte fick tag i honom. Varför?
Jo, för att varje gång Monika tagit fram selen och ropat så har det ju betytt att de ska gå hem. Vilket är tråkigt. Enligt Jasse. Så därför håller han sig utom armlängds avstånd.
Så Monika fick utrusta sig med korv och köttbullar och ropa in honom gång på gång utan att hålla i selen. Han fick bara hämta en godis och sedan sa hon ”hopp och lek” så var han fri igen. Han skulle känna att när hon ropar är det liksom ”piece of cake”. ”Jag ska bara springa till matte och hämta en korvbit sedan får jag vara fri igen”.
Sedan funkade det att ropa in även när Monika hade selen synlig.
När det funkade fick hon även hålla selen lite gömd bakom sig och ropa in, servera korv och låta honom springa igen. Snart kunde selen vara rätt synlig och Jasse vågade ändå komma och hämta sin korvbit. Då blev han lite senare kopplad, men bara ett kort tag, typ tjugo meter, sedan kopplade hon loss och sa ”Hopp och lek” igen. Det är viktigt att tydliggöra för hunden att nu är det fritt fram, den ska lära sig att vänta på din klarsignal innan den rusar iväg.
När Monika senare ropade in så tänkte Jasse (hoppas jag) att ”Jag bara springer till matte och hämtar min korvbit så får jag vara fri igen sen”. Och han tänkte att ”Även om hon kopplar mig en stund så är inte det hela världen, jag får snart komma lös igen”.
Här är store Sheriffen.
I dag hade jag en helt annan hundägare och hund på besök. Kristina ville träna hundmöten med sin jättehund Sheriffen. Passande namn: det är en harlekinfärgad grand danois. Hon menade att han gjorde utfall med ganska onda tankar mot de hundar han mötte. Och det är ju inte det lättaste att tampas med en envis, tung grand danois. Kristina visade att hon var enormt van, rutinerad och stark nog att hantera dessa krafter, så det var aldrig någon oro för att han skulle kunna dra med henne för att göra ett ovälkommet besök hos den mötande hunden.
Kristina jobbade fint med sin Sheriffen.
Han var klickertränad och vi diskuterade möjligheten att klicka vid hundmötena för att på så vis skicka in positiva tankar just när han tänkte motsatsen. Klicker funkar ju så. Förutom att kunna tala om exakt när hunden gör rätt, så ger den också ”feelgood-känslor” i hunden. Vilket kan göra att man kan ”omvända” en hund som tänker negativa tankar vid hundmöten.
Han är ståtlig, eller hur?Här går det näst sista hundmötet riktigt bra.
Vi kombinerade det med att hon fick mata honom med korv och köttbullar vid hundmötena. Jag gick bredvid och klickade vid passande tillfällen. Det här med att mata hunden förbi hundmötena kan en del tycka låta konstigt. Man kan väl inte hålla på så? Jo, ett tag tycker jag. Tills dess hunden börjar tänka annorlunda. Till dess den ser ett hundmöte och tänker ”Just ja, nu har matte korv” istället för ”Aha, ett hundmöte – nu ska jag leva rövare”.
När hunden börjar tänka annorlunda kan man successivt tänja på dens tålamod, så den får gå fint längre och längre innan korv utdelas. På så vis kommer du ifrån det ständiga matandet så småningom.
Sheriffen var lite stökig och stirrig i början. Vi började med stora avstånd. Men snart gick det bättre och bättre. Snart kunde han möta hundar på en vanlig byaväg utan att ”leva rövare”. Men vi gjorde misstaget att träna lite för länge. Han hann bli för trött i skallen och orkade inte uppföra sig helt vid sista hundmötet. Inte förrän vi utökade avståndet rejält. Så det får vi tänka på till nästa gång. Sluta när det går bra.
Andra passet på Rambokursen tillbringades på ett cementgjuteri. Nu blev det mycket lyfta upp, klättra, höga höjder, balansera, lyfta ned och krypa. Kolla in alla läckra bilder! Ännu fler bilder kan du se på Rackarungarnas Hundskolas Facebooksida =)
I morgon söndag är det dags igen. Nu är det andra träffen på Rambokursen. Nu är deltagarna säkert lite mer förberedda.
Det är lite kul att se deltagarnas miner första passet. När jag säger ”Då går ni här, och sedan här och så klättrar ni upp här” så ser en del väldigt skeptiska ut. Som i onsdags. Jag klättrar upp på några oljefat, tar mig över till några stora plastbehållare i nät och tar mig ned via ett traktordäck. ”Går det?” tänker de. Men så får de se att det går. Alldeles utmärkt faktiskt.
Efter det händer något. De får en annan blick. En blick som söker efter utmaningar och äventyr. Likaså deras vovve. En parkbänk är inte längre en vanlig parkbänk. Den är något man bara måste upp på.
I morgon söndag är det dags. För nya utmaningar och äventyr. Ni får veta mer senare.
Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.
Äntligen har snön tinat bort så pass att det går att lägga korta, men ack så roliga, spår igen. Se filmerna och kolla in mina åtta spårtips!
Min blandras Snora som flyttade in hos oss för en dryg månad sedan har inte spårat så mycket. Så därför började jag från början.
Det första spåret, som jag gjorde häromdagen, fick hon sitta fastknuten i ett träd och se hur jag gick iväg och lade spåret. Hon såg inte exakt hur jag gick, men det ger en bra synretning som gör att hon blir nyfiken att se var jag har varit och därmed blir mer intresserad av att spåra.
Spåret gick rätt bra, men hon är ju färsk och har svårt att hålla koncentrationen. Hon spårar en bit, kollar in omgivningen lite, lyssnar på en fågel och sedan fortsätter hon att spåra.
Igår fick hon gå sitt andra spår. Då lämnade jag hundarna hemma och åkte iväg med bilen en bit för att lägga två spår; ett till Snora och ett till vorstehn Hagel. Det gjorde att hon blev utan synretning, men jag bedömde att hon skulle klara det ändå. För klarar hon det utan synretning så växer hennes självförtroende. Hon tänker liksom ”Nämen, titta här känner jag ett spår, jag följer det och ser vad som händer, oj här var det visst en pinne som doftar matte, jag spårar lite till och DÄR hittar jag min favoritleksak”. Typ så =)
Snora hittar sin favoritleksak i slutet.
Hon spårade ungefär som sist, möjligen lite mer fokuserat. Du kan se sista biten på filmen nedan, när hon kommer fram till sin favoritleksak. Då ger hon den var den tål!
Du får också se en film från när Hagel spårade. Han har blivit väldigt duktig och framförallt väldigt målmedveten vid det här laget. Han drar som en tok när han spårar. Jobbigt. Men jag vill inte ta bort det. Jag gillar när hunden VET var den vill. Då känns det också direkt när han någon gång tappar spåret, jag trillar nästan framlänges för jag håller så hårt i spårlinan. I filmen får du följa Hagel när han kommer fram till en apport.
Blir du spårsugen? Här kan du får du åtta spårtips.
Medvind! I början är det viktigt att spåren läggs i medvind, så att ni har vinden i ryggen när ni följer spåret. På så vis lär sig hunden att spåra på riktigt, med nosen i backen, utan att fuska. Om spåret läggs i motvind kan hunden börja gå med nosen högt för att ”snabba på det hela”. Det är ett klokt beteende egentligen, men hunden kommer inte att kunna reda ut hela spåret eftersom vinden ändrar sig och spåret likaså. När det är sidvind eller medvind så tappar hunden doften. Så kör mycket medvindsspår så lär sig hunden att jobba på rätt sätt.
Synretning. I början kan hunden få sitta i bilen och se när du går ut spåret. Eller du kan knyta fast den i ett träd. Låt den bara se den första biten. Då fattar den att något spännande är på gång och blir nyfiken att sedan kolla var du har varit. Det gör inget om den piper eller skäller när du försvinner. En annan gång testar du att ha ”smyglagt” spåret som jag beskrev ovan med Snora och ser om den fattar då med.
Liggtider. Låt spåret ligga åtminstone 15 minuter innan du låter hunden börja spåra. Då har vittringen hunnit sjunka ned litegrann i marken. Ännu bättre är om det får ligga en halvtimme eller en timme, men om du kör med synretning kan nybörjarhunden ha hunnit glömma vad ni skulle göra om det går för lång tid.
Föremål. Lägg ut olika föremål i spåret. Träpinnar, trasor, bollar och på slutet den stora favoritleksaken. Eller den stora godispåsen om hunden inte tycker att leksaker är så kul.
Godis. Godis kan ibland ”strös” här och där i spåret för att peppa eller motivera nybörjarhunden eller en ”fladdrig” hund som har svårt att hålla sig i kärnan. Men överdriv inte. Om godis används är tanken att det så småningom ska fasas ut för att endast ligga som slutmål.
Snitslar. Märk upp var du har gått genom att sätta upp plastband eller liknande, så kallade snitslar. Men allt eftersom sätter du upp färre och färre snitslar. Lägg även spår som är helt osnitslade. Det gör att du tränar upp din tillit till hunden. Det är ju den som har bästa luktsinnet av er båda. Det tränar även upp hundens självförtroende som spårhund då du inte ”vet bäst” och kanske ibland lägger dig i mer än du borde.
Miljön. Se till att variera miljön som ni spårar i. Nu när det är vår får man vara glad för den plätt man får, men sedan ser du till att låta hunden spåra i tät skog, gles skog, kalhygge, lägda, sandtag, klipphällar, gräsmattor, betong och asfalt. Snö går också bra, men jag tycker inte att nybörjarhunden ska få sina första spår i snö. Då kan den lära sig att spåra mer på synintryck, det vill säga fördjupningar i snön, än verklig doft, och det funkar ju bara tills all snö tinat bort.
Våga: Är du en sån som lätt virar bort dig i skogen och som därför låter bli att lägga spår? Snälla, försök hitta sätt som gör dig trygg för det är sååå värt för hunden, och för dig, att få spåra tillsammans. Ladda mobiltelefonen. Använd kartappar. Använd vanlig karta och kompass. Gå parallellt med vägen. Ta med en vän som får stanna vid startpunkten, eller köra med bilen längs vägen. Bara du kommer dig iväg! Det är så roligt att se sin hund briljera och visa vad den kan. Visa hur imponerad du blir. Njut av ert samarbete!
Lycka till! Har du frågor och funderingar kring det här med att spåra hoppas jag att du hör av dig! Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.
Det verkar vara valpköpartider nu. Härligt! Det är så mysigt, och rätt jobbigt, att ha valp. Om det är första gången du köper valp, eller kanske länge sedan sist, kan du känna dig lite villrådig. Vad är viktigast? När kan jag börja träna? Vad ska jag träna?
Här kommer mina fem tips:
1. Foppaskor. Om du inte redan har det, införskaffa Foppaskor, träskor eller några andra likvärdiga skor som du får på dig utan att använda händerna. För händerna är ofta upptagna av att hålla i en kissnödig valp och då är det bråttom. Gå ut med valpen ofta. Så fort den har ätit, sovit eller lekt bör du gå ut med den. Direkt. Gå inte ens på toa själv först. För ju fler lyckade resultat du får ute på gräsmattan desto snabbare fattar valpen det här med rumsrenheten. Beröm när valpen kissar och bajsar ute. Gör ingen stor sak av när det sker olyckor inomhus. Snart fattar den. Om du är snabb.
2. Träna inkallning. Inkallning börjar du träna direkt. Typ när valpen struttat iväg några meter längs gräsmattan. Då ropar du på den och skuttar retsamt åt andra hållet. Din uppfödare hade antagligen ett särskilt lockläte när det var dags att servera maten. Fortsätt med det lätet ett tag, se till att valpen alltid får något gott när den kommer. Blanda upp det allt eftersom till att ropa valpens namn följt av hit, typ ”Ludde hit”. Stanna vid det – max två ord. Inte ”komsi komsi nu Ludde för då blir det karameller serru”. Det ska faktiskt låta som ett kommando, inte en uppsats. Då fattar hunden lättare att det är samma situation och samma sak som den förväntas göra.
3. Lek mycket. Låt valpen ha mycket leksaker. Det behöver inte vara dyra saker. Avklippta jeansben, en socka med en boll i, en avdankad spenkopp från en mjölkbonde. Dra leksaken retsamt med ryckiga rörelser på golvet. Inte för snabbt, valparna hinner inte alltid med då. Vifta inte med den mitt framför ansiktet eller nästan tryck in den i munnen, det är inget som lockar. Håll leksaken på golvet och dra den lite fram och åter. När valpen är på hugget skickar du iväg den ett par meter längs golvet. Inte för långt, valparna är rätt närsynta =) När valpen kommer fram till leksaken väntar du tills den greppar den med munnen, då kör du igång din roliga ”komma tillbaka-manöver”. Klappa med händerna i golvet, peppa med rösten. Och om valpen nu kommer så hugger du inte tag i leksaken på en gång. Klappa och stryk valpen först. Sedan kan ni ha en lagom dragkamp som valpen gärna får vinna några gånger. Fast när valpen byter valptänderna mot sina vuxentänder, vid cirka fyra månader, bör du vara försiktigare med dragkampen. När det är dags för dig att ta tillbaka leksaken så börjar du inte kräva loss eller så. Inte fattar den det än. Istället erbjuder du en godis eller viftar med en likadan leksak intill så byter valpen till det du erbjuder och ni kan göra om övningen. Att leka mycket i tidig ålder gör att valpens jaktinstinkt och föremålsintresse får utvecklas – vilket är bra vid all framtida träning. Att kunna belöna sin hund med leksaker och lek och inte bara godis är mycket värt. Det gör också att du kan aktivera din hund på många sätt – som att leta leksaker i skogen eller att spåra. Det är ett säkert sätt att bli en poppis matte eller husse.
4. Miljöträna. Låt valpen uppleva många olika miljöer. Gå med den på stan, hälsa på i ridhus, klättra i trappor, på stenar, kolla när gräsklipparen kör förbi och liknande. Se till att du som ägare förmedlar ett lugn i dessa situationer. Gullprata inte med hunden som om det vore något läskigt du vill skydda den ifrån. Agera lite extra hurtfriskt och lättsamt, för det är ju hur lugnt som helst att gräsklipparen just passerade – eller hur? Det är viktigt att tänka på när valpen första gången hör skott. Visa ditt lugn, agera som om du inte hört något, gå en bit till, busa lite med valpen, ge den en godis. Bäst är om det får bli en genomtänkt upplevelse så att ni vet att det kommer att smälla på ett bra avstånd. Då agerar du normalt och avslappnat, går lite närmare ljudet och sedan tillbaka så att det avtar. På så vis minskar risken att senare få en skotträdd hund. Men nyårsfiranden kan ändå gå överstyr. Här kan du läsa mina tips för just det.
5. Mys. Gosa ofta med din valp. Ta en powernap ihop. Låt valpen ligga på din bröstkorg eller mellan dina ben. Klia den bakom öronen och på bringan. Mys. På så vis fattar valpen att du är en trygg, kärleksfull person som den kan känna tillit till. På så vis lär den sig också att slappna av, att det inte alltid behöver hända något. Man kan faktiskt bara vara också!
Stort lycka till. Har du frågor eller funderingar är det bara att höra av dig! =)
Carro Strandberg och hennes snart elvaåriga rottis Dream visade rutin.
Äntligen har vårens Rambokurser kört igång. Det är två grupper som går parallellt nu, en på söndagar och en på onsdagar.
Söndagens grupp inledde sina övningar på Folkparken och baksidan av Skellefteå Kraft Arena. Det är ett bra ställe att börja på. Här får hundarna och deras förare testa på lite av varje: gå på plåt, gå i trätrappor och gallertrappor, balansera på plank, hoppa upp på saker och ta sig ned igen.
Viktoria Berg och malinoisen Chansa balanserade.Ebba Bakteman och labradoren Raya var trygga i gallertrapporna.Elin Möller med cane corso Nato och Josefine Nyström med golden retriever Dex jobbade på olika stationer.
Det var roligt att se bredden på ekipagen. Det var allt från en liten jack russel terrier till en biffig cane corso. Det var allt från en ung schäfertik till en snart elvaårig rottistik. Alla kan vara med!
Efter en timme åkte vi till rökdykarhuset på brandstationen. Där hade vi så roligt att jag glömde fota. Men ni som går onsdagsrambo ska inte tro att jag kopierar söndagens aktiviteter rakt av när det är onsdag. Kanske lite i början, men sedan blir det andra bullar =)
/ Susanne
Jack russel terriern Smilla kämpade med sina små tassar i gallertrappan.Han är maffig – cane corson Nato.Springer spanieln Melker och Lena Holmgren hittade lugnet på balansövningen.Carro Strandberg och rottisen Dream chillade lite.
Nu är det dags att presentera det tredje tricket som jag har försvårat en del. Förut skulle Hagel bara snurra runt. Det tränade jag in med klicker och en targetstick. Så här såg det ut.
Nu har jag lagt till att han ska backa först – sedan snurra. Jag har tränat backa för sig. Och jag har tränat på att han ska snurra runt på avstånd från mig separat också. Det har jag gjort genom att lägga en stol mellan oss så han håller sig på sin plats.
Vi är inte helt klara än. Som hjälp får han en omkullagd stol som skapar en korridor där han ska backa. Så här ser det ut:
Hoppas du fått några idéer för din egen träning. Du får gärna mejla mig en bild eller en film på hur det ser ut när du tränar. Det vore jätteskoj att få se!
Sedan tidigare har jag tränat in med klicker att Hagel ska klättra upp på en stol. Det tog emot då han av någon anledning fått för sig att han inte får vara på stolar. Men till slut gick det. Det klippet kan du se här.
Nu har jag vidareutvecklat det tricket till att även inkludera en metallapportering. Då ser det ut så här:
Häromdagen hade de båda Rambogrupperna sitt tredje pass. Redan nu märks det stor skillnad.
rackarungarnashundskola.com 