Rambo är inget för mesar

SAM_5458

I morgon söndag är det dags igen. Nu är det andra träffen på Rambokursen. Nu är deltagarna säkert lite mer förberedda.

Det är lite kul att se deltagarnas miner första passet. När jag säger ”Då går ni här, och sedan här och så klättrar ni upp här” så ser en del väldigt skeptiska ut. Som i onsdags. Jag klättrar upp på några oljefat, tar mig över till några stora plastbehållare i nät och tar mig ned via ett traktordäck. ”Går det?” tänker de. Men så får de se att det går. Alldeles utmärkt faktiskt.

Efter det händer något. De får en annan blick. En blick som söker efter utmaningar och äventyr. Likaså deras vovve. En parkbänk är inte längre en vanlig parkbänk. Den är något man bara måste upp på.

I morgon söndag är det dags. För nya utmaningar och äventyr. Ni får veta mer senare.

/ Susanne

Så här såg det ut i onsdags:

SAM_5455 SAM_5453 SAM_5450 SAM_5449 SAM_5447 SAM_5446 SAM_5445 SAM_5443 SAM_5442 SAM_5440

Det är så roligt att se deras miner

Birgitta och Boston tar sig fram i en labyrint där brandmännen brukar öva.
Hann ju inte fota denna gång. Så det blir arkivbilder. Birgitta och Boston tar sig fram i en labyrint där brandmännen brukar öva.

Igår var det allmänlydnadskursens fjärde träff. Nu blev det tufft och riktigt roligt!

Fram till nu har vi varit inomhus och tränat på bland annat att gå i koppel, både fot och vid promenader, sitt stanna kvar, ligg stanna kvar och massor av kluriga inkallningar.

Nu var det dags för miljöträning. I varje valpkurs och allmänlydnadskurs vill jag lägga in ett sådant pass. I mina ögon är det en enormt bra träning som gör att hunden får ”gaska upp sig lite” och skapar en väldigt bra tillit och ett samspel mellan förare och hund. Det är därför jag även tagit fram det speciella konceptet med Rambokurs – då vi går ”all in” på det här med tuff miljöträning.

Birgitta och Boston på väg upp.
Birgitta och Boston på väg upp.

Men nu blev det lite Rambo light i form av trätrappor och gallertrappor, gå på plåt, balansera på ett plank, samt klara mörker, krypa i trånga utrymmen, bli lyft och lagom pressad.

Till exempel hade vi en situation där en av deltagarnas hundar inte ville gå i en trätrappa. Det var enligt hunden riktigt läskigt. Matte gick före och peppade, och jag hjälpte till där bak med hurtfriska tillrop och en del puttande när det behövdes. Hunden började pipa i sin oro över detta läskiga. Men vi jobbade vidare och hux flux var han uppe och kunde ta emot mattes jubel. Och vet ni – nästa gång gick han helt själv! Ni skulle ha sett hans stolta svans.

Om vi hade stannat där i trappen när han började pipa, och tyckt synd om honom och lyft ned honom, vad hade vi lärt honom då? Jo, att han har helt rätt i att det är alldeles för läskigt – fastän det bara är en vanlig trätrapp. Vi hade lärt honom att ”Om det dyker upp något läskigt så behöver jag bara pipa så slipper jag”. Vi hade fått en hund som inte utvecklats något alls, snarare tvärtom.

Men vad hände nu istället? Jo, han insåg att matte har koll på läget. Om hon säger att något går att göra – så går det! Och han fick växa, se att han klarade detta läskiga och att det inte var några problem att våga göra det själv sen. Han utvecklades på många sätt. Och han och matte lärde känna varandra ännu lite djupare.

Det är det som är så roligt att se på just miljöträningspassen. Det blir först lite av en chock för mattarna och hussarna när jag säger ”Klättra där, balansera där”. Jag ser på deras miner att de tänker ”Det går ju inte, den där instruktören har ju en skruv lös”. Men så provar de. Och det går! De ser sin hund växa i sitt mod för varje trapp och för varje situation. De får en sådan nöjd och stolt min. Båda mattar, hussar och hundar. =)

Jag avslutar med en hälsning till mina mysiga allmänlydnadsdeltagare:

Tack för igår hörni! Svettiga, rosiga och andfådda var ni. Och glada! Skitbra jobbat!

/ Susanne