Allt från smått till stort

Här är lille Jasse.
Här är lille Jasse.

Att vara hundinstruktör är verkligen variationsrikt. Jag möter en rad olika människor med en massa olika hundar. Uppdragen är väldigt olika. Jag har ett roligt exempel.

Häromdagen hade Monika bokat en privatlektion med sin pyttelilla chihuahua-blandning Jasse.

– Jag har haft flera stora hundar förut men känner att jag måste ha hjälp att behandla även Jasse som en riktig hund och lära honom allmänlydnad, sa hon.

Vi började med att bara komma och hämta en korv.
Vi började med att bara komma och hämta en korv.

Så vi började med att träna inkallning och sitt stanna kvar. När det gällde inkallningen var han ofta rätt duktig på att komma. Men sedan höll han sig på ett retsamt avstånd så att Monika inte fick tag i honom. Varför?

Jo, för att varje gång Monika tagit fram selen och ropat så har det ju betytt att de ska gå hem. Vilket är tråkigt. Enligt Jasse. Så därför håller han sig utom armlängds avstånd.

Så Monika fick utrusta sig med korv och köttbullar och ropa in honom gång på gång utan att hålla i selen. Han fick bara hämta en godis och sedan sa hon ”hopp och lek” så var han fri igen. Han skulle känna att när hon ropar är det liksom ”piece of cake”. ”Jag ska bara springa till matte och hämta en korvbit sedan får jag vara fri igen”.

Sedan funkade det att ropa in även när Monika hade selen synlig.
Sedan funkade det att ropa in även när Monika hade selen synlig.

När det funkade fick hon även hålla selen lite gömd bakom sig och ropa in, servera korv och låta honom springa igen. Snart kunde selen vara rätt synlig och Jasse vågade ändå komma och hämta sin korvbit. Då blev han lite senare kopplad, men bara ett kort tag, typ tjugo meter, sedan kopplade hon loss och sa ”Hopp och lek” igen. Det är viktigt att tydliggöra för hunden att nu är det fritt fram, den ska lära sig att vänta på din klarsignal innan den rusar iväg.

När Monika senare ropade in så tänkte Jasse (hoppas jag) att ”Jag bara springer till matte och hämtar min korvbit så får jag vara fri igen sen”. Och han tänkte att ”Även om hon kopplar mig en stund så är inte det hela världen, jag får snart komma lös igen”.

Här är store Sheriffen.
Här är store Sheriffen.

I dag hade jag en helt annan hundägare och hund på besök. Kristina ville träna hundmöten med sin jättehund Sheriffen. Passande namn: det är en harlekinfärgad grand danois. Hon menade att han gjorde utfall med ganska onda tankar mot de hundar han mötte. Och det är ju inte det lättaste att tampas med en envis, tung grand danois. Kristina visade att hon var enormt van, rutinerad och stark nog att hantera dessa krafter, så det var aldrig någon oro för att han skulle kunna dra med henne för att göra ett ovälkommet besök hos den mötande hunden.

Kristina jobbade fint med sin Sheriffen.
Kristina jobbade fint med sin Sheriffen.

 

Han var klickertränad och vi diskuterade möjligheten att klicka vid hundmötena för att på så vis skicka in positiva tankar just när han tänkte motsatsen. Klicker funkar ju så. Förutom att kunna tala om exakt när hunden gör rätt, så ger den också ”feelgood-känslor” i hunden. Vilket kan göra att man kan ”omvända” en hund som tänker negativa tankar vid hundmöten.

Han är ståtlig, eller hur?
Han är ståtlig, eller hur?
Här går det näst sista hundmötet riktigt bra.
Här går det näst sista hundmötet riktigt bra.

Vi kombinerade det med att hon fick mata honom med korv och köttbullar vid hundmötena. Jag gick bredvid och klickade vid passande tillfällen. Det här med att mata hunden förbi hundmötena kan en del tycka låta konstigt. Man kan väl inte hålla på så? Jo, ett tag tycker jag. Tills dess hunden börjar tänka annorlunda. Till dess den ser ett hundmöte och tänker ”Just ja, nu har matte korv” istället för ”Aha, ett hundmöte – nu ska jag leva rövare”.

När hunden börjar tänka annorlunda kan man successivt tänja på dens tålamod, så den får gå fint längre och längre innan korv utdelas. På så vis kommer du ifrån det ständiga matandet så småningom.

Sheriffen var lite stökig och stirrig i början. Vi började med stora avstånd. Men snart gick det bättre och bättre. Snart kunde han möta hundar på en vanlig byaväg utan att ”leva rövare”. Men vi gjorde misstaget att träna lite för länge. Han hann bli för trött i skallen och orkade inte uppföra sig helt vid sista hundmötet. Inte förrän vi utökade avståndet rejält. Så det får vi tänka på till nästa gång. Sluta när det går bra.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s