På söndagen drog de två Rambokurserna igång. Första passet blev på Rambobanan i Yttervik. Vad roligt att se att det fanns så många lovande ekipage. =)
Jag inledde med att förklara att det finns egentligen bara en regel: ”Inget pjåsk”. Nu får vi inte hålla på och dalta med hundarna, inte säga ”Men herrehjärtanes så läskigt det här ser ut” och inte stryka hunden försiktigt och trösta när den ser rädd ut. I så fall förstärker vi bara deras känsla av att det här stället är riktigt farligt.
Istället ska vi vara extremt norska och hurtfriska – hela tiden övertygade om att det här kommer att gå ”kjempefint”. Om hunden vägrar gå in på något läskigt, exempelvis en plåtskiva eller en gallertrapp så får den två försök. Vill de fortfarande inte trots våra glada tillrop så lyfter vi in den. Väl på plats uttrycker vi vår enorma glädje och imponering – som om hunden hoppat in på plats själv. Det är viktigt att verkligen hylla hunden för alla framsteg.
Deltagarna uppmanades att ta Rambobanan tre varv. Första varvet är jobbigast. Det handlar om mycket lock och pock och övertygad glädje. Nästa varv går lite lättare, hunden tar för sig mer. Och tredje varvet springer den liksom och ”drar sig malligt i hängslena” hela rundan. Utvecklingen är enormt rolig att se!
Nästa gång ska vi vara på ett nytt ställe. Då blir det lite värre. Och nästa gång lite värre. Och så vidare =)
Valpen Kiwi tyckte det var spännande att utforska allt på Rambobanan.
Valpkursen har haft sin fjärde träff. Fokus låg på miljöträning.
Vi inledde med att gå Rambobanan, som ligger intill RackArenan, utan valpar så jag fick möjlighet att förklara hur man bäst bör agera vid de olika utmaningarna längs vägen.
Det handlar om att vara lugn, trygg och inte ”pjåska” om hunden blir tveksam. Agera hela tiden hurtfriskt och självsäkert – ”det här fixar vi” liksom.
Johanna Åkerlund och strävhåriga vorstehn Märta tränade upp balansen.
Om hunden tvekar för att exempelvis gå på plåtskivorna så lockar du glatt ett par gånger. Men börjar hunden kasta sig åt sidorna så går du tillbaka och helt sonika lyfter in hunden på plåten. För annars kommer hunden bara att jaga upp sig mer och mer och tro att det verkligen ÄR skitläskigt.
När hunden står på den ”läskiga platsen” så öser du beröm över den. Då kommer den snart att inse att du har koll på läget och att den kan vara trygg med dig.
För vad är alternativet? Att du lockar, lockar och till slut ger upp och går därifrån? Vad har du då lärt hunden? Jo, att om den sätter sig på tvären så slipper den undan. Då har den snart fått en bild av att det mesta här i livet är så läskigt att det inte är värt att konfrontera. Och den kommer att sätta sig på tvären tidigare och tidigare för att slippa undan.
Kanske tycker den i början att det är så läskigt på det nya stället att den inte vill ta din korvbit. Slappna då av och ta en liten ”picknick” där ni är. Slå dig ned, klia hunden på bröstet, klappa den lite bullrigt för att visa hur trygg du är med situationen. När hunden tar korvbiten är den balanserad igen. Då fortsätter ni till nästa hinder.
Linda Wikman och hennes schäfer Joker fick vara ”föråkare”.
När det gäller min nya konstruktion med lastpallarna berättade jag noga hur hundägarna skulle hantera lyftet ned på andra sidan. Är det en liten hund eller valp som man utan problem orkar ta i famnen så gör man det. Men håll alltid ett fast grepp i halsbandet ifall hunden ändå får för sig mitt i alltihop att den ska hoppa, eller kasta sig åt något håll.
Är det en hund av modell större och tyngre, eller en sådan hund som ogärna vill bli buren för att den tycker att det typ är förnedrande, så kan man göra en annan variant. Man tar samma rejäla grepp i halsbandet med ena handen. Sedan flyttar man sig litegrann åt sidan så hunden får plats att hoppa själv. Du kan behöva dra med den lite de första gångerna för att den ska förstå hur du tänkt och att den faktiskt klarar det här med din hjälp. Just i hoppet, eller lite före, är du beredd med den andra armen och placerar den snabbt under bröstkorgen/magen och kan på så vis dämpa landningen.
Här får du se hur Carola Ladås löser hindret på ett bra sätt med hennes jämthund Costa.
Alla deltagarna fick gå Rambobanan tre varv. Varför då? Jo, för att de själva ska se den utveckling som hunden gör när man repeterar på det här viset och ger hunden riktigt mycket beröm.
Efter det åkte vi iväg till ett annat ställe för att träna på gallertrappor. Även här fick deltagarna gå trappan med sina hundar två-tre gånger med vila emellan. Vilken skillnad det blev! Riktigt modiga valpar sov nog riktigt gott efteråt den kvällen. =)
Johanna Åkerlund och Märta är på väg ner.Susanne Degerman och Ally tar en ”picknick” på en platå innan de går ned igen.
Nu är första valpkursen slut. Vad fort det går! Just när man har som roligast ska man sluta.
Vi har tränat grundlydnad, som inkallning, gå fint i koppel, sitt och ligg stanna kvar.
Vi har pratat om hundens skötsel och klippt klor.
Vi har klickat och kladdat med en massa korv.
Vi har Rambotränat – det vill säga tränat hundarna i olika miljöer så de tuffar till sig och klarar lite utmaningar i vardagen.
Vi har slagits med mygg och regn.
Vi har sprungit, ropat och stojat.
Vi har spårat med valparna.
Här går de slalom mellan varandra.Susanne och Hugo var trygga på plåten.Lite agility blev det också. Meja visar hur man gör.Kloklippning ingår alltid. Här är det Trixa och Johanna.Linnéa och Nemo visade lugnet.Molly och Tessa övade på balansen.
Utvärderingarna var trevliga att läsa:
”Det var bra att man fick testa så mycket olika.”
”Trevlig ledare och roligt innehåll.”
”Hon vet vad hon pratade om och förklarade på ett sätt man förstod, var bra med hunden.”
”Rolig, inte så lärar-aktig”
Men nu är det dags att tacka för den här gången. Tack för att ni ville gå kurs hos Rackarungarnas Hundskola. Välkomna tillbaka! =)
Det blir en till valpkurs i juli – den är redan fullsatt och har reserver. Men eventuellt blir det ännu en till. Anmäl dig till nyhetsbrevet så håller du dig uppdaterad. Mejla bara till rackarungarnashundskola@outlook.com och skriv att jag ska lägga till dig =)
Deltagarna uppmanades att ta Rambobanan tre varv. Första varvet är jobbigast. Det handlar om mycket lock och pock och övertygad glädje. Nästa varv går lite lättare, hunden tar för sig mer. Och tredje varvet springer den liksom och ”drar sig malligt i hängslena” hela rundan. Utvecklingen är enormt rolig att se!
rackarungarnashundskola.com 