Författare: Rackarungarnas Hundskola

Igår åkte jag och vorstehn Hagel till Norsjö för att debutera i nya lydnadsklass 2. Vi var inte riktigt genomtränade och klara. Men jag ville ändå åka iväg för att liksom göra ett ”studiebesök” och se hur det fungerade med de nya reglerna, så att jag kunde se vad vi främst behövde träna mer på.

Vi var tre i klassen. Jag och Hagel gick ut som startnummer tre. Vi började med fritt följ. En massa vändningar, språng marsch med helt om, långsam marsch, backa typ åtta steg och annat. Gick ändå hyfsat. Betyg 7,5.

Sedan var det ställande och sittande under marsch där vi går i formen av ett L. Vi fick betyg 7. Lite dubbelkommandon som behövdes.

Inkallande med ställande har vi tränat rätt lite. Själva stannandet har inte varit så snabbt. Men nu har jag börjat med ett annat tonfall när jag ropar in vilket gör att Hagel galopperar mer avvaktande. Han är beredd. Och kaboom så ställde han sig jättesnabbt nu på tävlingen! Och galopperade in snabbt till mig sen igen. Impad! Vi fick betyg 9.

Så var det sändande till rutan. Det här momentet är ju ett sådant som snabbt kan skita sig. Snabbt kan hunden missuppfatta och springa åt fel håll eller så blir det annat krångel. Jag gjorde vår startrutin. Man får ju inte rikta in hunden mot rutan. Så jag gjorde en liten grej före istället, som vi tränat på, med förhoppningen att det ska bli en startrutin så att Hagel vet att han ska spana efter rutan. Vi stod vända åt fel håll, jag kliade honom på bringan och viskade ”Rutan, var är rutan?” sedan vände vi om och skickade när tävlingsledaren sa till. Hagel sprang iväg i galopp men det syntes att han inte var helt säker var han skulle. Han sprang bredvid rutan, förbi och vände sedan tillbaka utan att komma in i rutan. Jag stoppade honom, pekade mot rutan och sa rutan. Och se på rackarn, då fattade han och gick in i rutan. Där sa jag ”stilla” och sedan ”ligg”. Puh! Sedan gick jag min runda och ropade in honom. Det blev lite slarv när han kom fot men ändå – han hade hittat till rutan! Yes. Vi fick betyg 7.

Så var det dags för apportering med dirigering. Det har gått skitbra på träning. Men vad jag insåg nu var att jag tränat med alldeles för korta avstånd. Nu låg apporterna på säkert det dubbla avståndet bakom Hagel än vad jag har tränat på. Så när jag sa ”Där” och pekade mot den vänstra apporten som skulle hämtas så tittade sig Hagel över axeln, såg ingen apport men däremot fick han syn på en liten platt konmarkör strax intill. Han tittade frågande på den och sedan på mig. Jag försökte vifta längre bort men Hagel fattade inte utan tog tveksamt konen i munnen och kom med den. Publiken fnissade. Jag med. Han såg för söt ut. Det är ju inte hans fel att matte klantat sig och lagt apporterna för nära på träning. Eller inte har tänkt på att träna med ”störande konmarkörer” på gräsmattan. Det var ju precis därför jag kom hit – för att få se hur det ser ut på riktigt liksom. Tävlingsledaren var snäll och lät oss göra rätt och riktigt och snart fick Hagel syn på den riktiga apporten och kom med den glad i hågen. Men det blev ju ändå betyg 0.

Efter det blev det vittringsprov. Gick fint även om det blev ett missförstånd vid avlämningen. Jag böjde mig fram för att ta apporten men kom på att tävlingsledaren ännu inte sagt ”ta föremålet”. Så då stannade jag till och väntade på det vilket gjorde att Hagel under tiden släppte apporten eftersom han trodde att jag skulle ta den. Så den blev 6,5 i betyg.

Så var det dags för fjärrdirigeringen. Den har strulat de sista dagarna. Hagel har börjat tveka på stå från ligg och jag har försökt stärka honom men vi har inte kommit ända fram. Nu blev det tvekande både till sitt och stå vilket gav en del extrakommandon. Men han rörde sig inte framåt. Det blev betyg 7. Jag vet vad vi behöver träna på.

Sista momentet var hopp apport med metallapport. Det är vi faktiskt riktigt bra på. Men nu fick jag veta vad vi behöver träna på – att det inte är lattjolajban direkt som jag har tagit apporten från hans mun. Utan att han ska sitta still en liiiten stund till efter avlämningen. Nu blev det lite lattjolajban efter avlämningen vilket gav betyg 9 istället för 10. Men skitsamma, det har vi tränat till nästa gång.

Avslutningsvis blev det platsliggning i två minuter. Vi förare sa ”ligg” till våra hundar en och en och gick sedan iväg ca 10 meter. Tävlingsledaren gick slalom mellan vovvarna och sedan fick vi återgå och ställa oss tre meter bakom hundarna. Efter det gick vi fram och fick sätta upp hundarna en och en. Gick skitbra! Puh!

Totalt fick vi ihop till ett andrapris vilket var ungefär som jag hade väntat mig. Men överlag gick momenten bättre än väntat. Känslan var bättre än väntad. Vi var med i matchen. Vi vann faktiskt klassen.

Det var kul att tävla. Det var en av de saker jag ville kolla av. Efter ett år i rallyvärlden ville jag se om vi orkade bli sådär strikta igen som det krävs för lydnadsklass. Och efter den här trevliga tävlingen i Norsjö, med trevlig domare, tävlingsledare och funktionärer, så känns det riktigt bra. Jag var rädd att utveckligen hade gått mot att det bara skulle vara ”malinois-fot” om du förstår vad jag menar. Alltså sådan där militärisk hyperfokuserad fot där hunden går med huvudet i en mysko vinkel med nosen pekande rakt upp i förarens armhåla. Men så illa var det inte. Inte i Norsjö i alla fall. Så jag och Hagel tränar vidare och planerar in nästa tävling. Du med hoppas jag? =)

/ Susanne