För en tid sedan tränade jag in ett trick med min vorsteh Hagel. Det gick ut på att han skulle viska i mitt öra. Så här såg det ut.
Nu har jag lagt till ytterligare ett moment: han ska viska i mitt öra (det ska verka som om han viskar att han vill gå ut) och efter det säger jag ”vilken bra idé” och han får hämta kopplet.
Så här ser det ut:
Blir du sugen att träna in det här tricket du med? Skicka gärna sedan en bild eller en film från träningen så jag får se – och kanske visa för andra? =)
På måndagen var det sista träffen för kursen ”Våga tävla lydnadsklass 1”. Nu var det tävling! Missa inte mina bästa tävlingstips längre ned i inlägget.
Visserligen var tävlingen bara på låtsas. Men ändå en viktig genomkörare för att få en komplett bild av hur det fungerar på tävling, hur man ska ladda upp och hur nervös man kan tänkas bli. Alla deltagare visade sig ha goda tävlingsnerver.
På plats fanns en riktig domare, Håkan Nilsson, som dömde ekipagen. Han avslutade varje omgång med en öppen genomgång av vad som varit bra och vilka misstag eller fel som han dragit bort poäng för. Ekipagen fick också många tips med sig att fundera på och träna på.
Efteråt väntade prisutdelning med fina priser som sponsrats av Norran, Björkis och Rackarungarnas Hundskola.
Mitt bästa, och möjligen tjatigaste, tips till deltagarna har varit att träna tre moment: ligg under marsch, inkallning och sedan stå under marsch alltid på samma sätt och i följd.
Du gör ligg under marsch rakt fram. Blev det inte helt bra gör du om det från samma startposition tills du är nöjd. Alltid åt samma håll alltså. Det gör att hunden liksom ”tar ett foto” av momentet – så här ska det se ut – tänker den.
När du sätter upp hunden efter läggandet så kan du välja på att antingen backa tillbaka till den första utgångspunkten, eller starta från den plats ni nu är. Nu är det dags för inkallningen. Den gör du alltså i samma riktning som du nyss gjorde läggandet. Så här lägger 98 procent av tävlingsledarna upp det – typ.
Du lämnar hunden och gör inkallningen. Blir den inte helt bra gör du om den från samma startposition. Gör dig omaket att gå tillbaka.
När inkallningen blivit bra är det dags för stående under marsch. Och här kommer det viktiga. Nu gör du alltså ståendet i motsatt riktning jämfört med läggandet. Det gör att hunden nu har en ”ny bild i sin kamera” och lättare fattar att det är stående och inte läggande igen. Det är ett av de vanligaste misstagen som görs i lydnadsklass 1 – att hunden råkar förväxla om det är läggande eller stående under marsch och väljer fel ställning. Det ger ju en nolla i betyg och en, i stort sett, minimal chans att få ett förstapris. Vilket är synd.
Men om du alltid tränar dessa tre moment ihop på det här viset får hunden en rutin. Den lär sig att det är läggande först, sedan en inkallning och efter det ett ställande.
Jag brukar även gå ytterligare ett steg längre och viska till hunden just innan tävlingsledaren kommenderar ”framåt marsch”. Jag klappar om hunden och viskar ”nu är det ligg, ligg, nu är det ligg”. Jag spänner liksom upp en förväntansfjäder som sprättar loss när hunden får liggkommandot. Det finns en liten risk att hunden börjar ”tjuva” och vill lägga sig i förväg. Men den risken tar jag – för jag får ändå en sådan trygghet i vilken ställning som gäller.
När det är dags för stående klappar jag hunden på ett särskilt sätt med ett litet grepp runt bringan – så som jag har gjort i början när jag lärt honom ståendet. Samtidigt viskar jag att ”Nu är det stå, stå, nu är det stå”. Hundarna fattar det där. Det är jag säker på. På det sättet laddar jag upp ”fjädern”, börjar gå och när hunden får kommandot stå så sprättar fjädern loss liksom. Ni som fattar hur jag menar nu gör det bra. Ni andra får gärna fråga så ska jag försöka förklara ännu bättre senare =)
Momenten börjar ju när tävlingsledaren säger ”framåt marsch” så före det får jag viska och klappa hur mycket jag vill. Det är alltså inget otillåtet fusk utan bara ett sätt att trygga hunden ännu mer i vad som blir nästa grej. På så vis minimerar jag risken för nollor och ökar mina chanser till betyg, även om det inte alltid blir tior, vilket i sin tur ökar chansen till ett förstapris.
Så varsågod att norpa detta tips – ni som vill. Meddela gärna om det ger den effekt som det gett för mig =)
/ Susanne
Sofi Burman har ett mål. Hon vill träna sin collie Yodel så han klarar lämplighetstestet för att utbilda sig till terapihund. Hon har bett Rackarungarnas Hundskola om hjälp.
Så jag har tagit fram ett träningsprogram där vi tränar på viktiga delar. Ekipaget ska enligt kraven behärska enklare allmänlydnad som sitt stanna kvar, ligg stanna kvar, gå fint i koppel och klara av hundmöten.
Det är också viktigt att hunden klarar av olika miljöer och lite osmidig hantering.
Första passet tränade vi fotgående, som är en bra baskunskap vid hundmöten men även i andra situationer då du vill ha koll på hunden. Vi tränade också sitt och ligg stanna kvar. Dessutom blev det lite hundmöten och miljöträning, bland annat i form av att åka hiss.
Ett av de viktigaste tipsen Sofi fick med sig var att inte prata med ”babyröst” så fort hunden skulle göra något som var lite småläskigt. För det förtydligar bara för hunden att det verkligen är något läskigt om matte eller husse lockar, pockar och gullpratar så där. Nej, istället ska man bara säga ”Kom nu” i en övertygad och trygg ton. Sedan går man. Det fattade Sofi blixtsnabbt och snart gick Yodel in och ur hissen som om det var hur vardagligt som helst.
Så tänk på det du också där hemma – hur låter och agerar du egentligen när hunden ska göra något som den kan uppfatta som lite läskigt?
Är du också sugen på att utbilda din hund till terapihund? Här kan du läsa mer.
I onsdags gick nyhetsbrevet ut via mejl till de som prenumererar. Man kunde anmäla sig till två nya kurser – en spårkurs och en valpkurs. Sedan dess har anmälningarna rullat in och nu när jag lägger ut informationen på hemsidan finns det endast en plats kvar på valpkursen.
Jag känner mig nästan lite taskig – att typ alla platser redan är fyllda. Men jag hoppas att du som vill gå kurser och hålla dig uppdaterad om vad som händer mejlar till mig och ber mig lägga till dig till nyhetsbrevet. Det kostar inget. Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com.
Så här såg nyhetsbrevet för mars månad ut:
Visst är det ett märkligt väder vi har? Plusgrader och slask – usch så trist. Därför ska jag pigga upp dig med två nya kursstarter. Vilken vill du nappa på?
Den första är en valpkurs. Du och din valp får lära er det viktigaste ni behöver veta för att få en bra start tillsammans. Här får ni bland annat träna inkallning, koppelträning, sitt stanna kvar, ligg stanna kvar, kloklippning, miljöträning och spår.
Här kan du läsa mer om kursen.
Valpkurs
Den andra är en spårkurs för nybörjare. Du och hunden får lära er de inledande övningarna, sedan avancera allt eftersom under kursens gång. Hunden får lära sig det roliga med att följa efter ditt eller andra människors fotspår. Det är alltså inte en viltspårkurs där man även drar en klöv efter sig. Här kan du läsa mer om kursen.
Att låta hunden spåra är det bland det bästa du kan göra med din hund. Den njuter av att få briljera med sin fantastiska nos.
Personspårkurs – steg 1
Jag vill i detta brev också passa på att berätta att jag har brutit mot tre principer. Jag har skaffat en till hund. Det i sig är inget konstigt – jag har ju redan rätt många. Men jag har skaffat en hund som är:
Hon heter Nora och är 50 procent siberian husky, 25 procent schäfer och 25 procent landseer. Det är egentligen emot mina principer att: inte ha en renrasig hund, inte ta den som valp och att inte ta en hane – som jag brukar göra annars. Du kanske redan har läst allt på hemsidan, annars kan du ta en titt här.
Men det går bra =) Hon är klok, smart och samarbetsvillig. Hon har väldigt få ”olater”. Fast en är att hon inte gillar när karlar hälsar på. Hon skäller längre än vanligt. Hon blänger på dem och minsta ”felaktiga” rörelse eller blick förtjänar tydligen ännu en utskällning.
Jag tänker att du som prenumererar på detta nyhetsbrev kanske också har ett sådant problem. Eller känner till någon som har det. Därför listar jag några tips på hur du kan göra. Du får välja tips beroende på vad du känner passar dig och din hund. Eller prova vilket som är effektivast.
Du som lusläser mina nyhetsbrev minns kanske att jag i förra brevet avrundade med att jag planerade nya unika kurser som jag tidigare inte haft i mitt sortiment? Jag har två på gång, men de passar inte riktigt in än. Jag känner att behovet av valp- och spårkurs är stort och vill prioritera det först. Men någon gång framöver får ni veta mer =)
Däremot kan jag skvallra om att jag och en annan aktör inom hundkurser planerar ett gemensamt hundläger för dig och andra hundägare i början på sommaren. Det ska bli riktigt kul att få nörda in sig på ämnet hund totalt under några dagar. Tyvärr kan jag inte säga mer nu, men du vet ju att med nyhetsbrevet får du information snabbt! =)
Vi hörs!
/ Susanne L
Den 9:e februari började kursen som handlar om att Våga tävla lydnadsklass 1. Häromdagen var det fjärde träffen. Nu börjar deltagarna ha kommit en bra bit på väg i sin träning. Se själva här på bildspelet! =)
Snart är det dags för låtsastävlingen. Alla moment sitter inte för alla ekipage än, men det är inte det viktigaste just nu. Det viktigaste är att få testa lite på vad det innebär att tävla – och få tävlingsnerver … =)
Häromdagen fick alla tre ”innehundarna” leta leksaker i skogen. Jag knöt fast dem vid var sitt träd och visade upp fem leksaker.
Sedan gick jag en runda och kastade leksaker lite hit och dit i smyg. Jag hade sett till att hundarna hade motvind när de sedan skulle springa ut i skogsområdet.
Efter det fick de leta en i taget. De två som inte letade för stunden var fullfjädrade hejarklacksmedlemmar …
/ Susanne
Igår berättade jag om min nya hund Nora, eller Snora, som trotsar tre av mina principer: hon är en blandras, hon är ett år och inte en valp, hon är en tik. Ni kan läsa det inlägget här.
Det har gått riktigt bra. Hon har imponerat när jag tränat lydnad. Men mest av allt imponerande hon när jag testade uppletande. Hon fattade direkt och jobbade lika bra som Trassel och Hagel!
Fast jag har märkt två saker.
Första problemet yttrar sig på så vis att hon skäller på manliga besökare hemma hos oss. Det är inte lika påtagligt när vi är ute och går och träffar på någon man. Inte vad jag har sett hittills, men jag har ju bara haft henne i en vecka ännu.
Hemma skäller hon liksom längre än vad som är normalt. Hon skäller först en ”normal” stund när mannen kommer. Sedan tystnar hon, som en vanlig hund typ. Men sedan går hon igång igen och småskäller då och då. Hon söker mannens blick för att se om han är något att lita på och när han råkar titta på henne så skäller hon igen. Inte på ett aggressivt sätt så att jag tror att hon snart hugger honom. Utan mer osäkert och ”boffande” om du fattar vad jag menar?
Jag har börjat jobba med det genom att ha hundgodis nära till hands och be de besökande männen ge henne godis när de kommer. Helst tajmar de förstås godisen i det lilla glappet mellan de första skallen och den nya omgången med skall. Någon har provat att be henne sätta sig och göra lite små tricks vilket jag tror är bra då hon inser att hon kan ”göra affärer” med dessa karlar. De blir mer en resurs än ett hot. Visst finns det en liten risk att hon tror att hon får beröm för att hon skäller, men den är försumbar just nu tycker jag. Huvudsaken att misstänksamheten minskar.
Hittills har den här träningen sett lovande ut. Fast det kommer förstås inte karlar fyra gånger per dag och hälsar på. Så jag kanske snart får arrangera en särskild övning? Hela Rotary får hälsa på =)
Har du haft det här problemet också? Eller har fortfarande? Hur jobbar du med det i så fall? Kommentera gärna. Det är alltid kul att höra och brainstorma lite =)
Det andra problemet handlar om resursförsvar. Och det här beteendet blir lite knepigare att få till för hon agerar instinktivt och reptilsnabbt. Vi hade en incident i förrgår. Jag och sonen var ute i skogen med Trassel, Hagel och Snora. Hon hittade en lite grövre pinne som hon låg och tuggade på. Trassel gick dit för att titta. Han är elva år och inte alls särskilt påflugen. Han skulle bara titta. Då small det! Pang. Snora försvarade sitt ”byte” och högg Trassel. Det tog så pass bra att han blev fly förbannad och gav igen. Sedan slogs de. En ettårig tik och en elvaårig hane. Inte bra.
Men jag lyckades bryta direkt. Jag höll fast Trassel och Snora backade undan. Jag sa med den grövsta och argaste röst jag har, för jag VAR arg, FYYYY FYYYY FYYYY till Snora och hon la sig ned och såg verkligen ut att ta åt sig. Hon blev spak. Trassel fick några FYYY han med, men grundproblemet tycker jag låg i attacken. Bara för att någon tittar på ens pinne. Det får man klara, tycker jag.
Efter det var det lugnt. Inga hard feelings efteråt. Kändes skönt. Jag tror att hon helt enkelt blir så inne i myset med sin pinne att hon inte hinner tänka när hon känner att någon kanske tar den av henne. Det verkar bara vara i just den här typen av situation. När hon haft en tunn tjollerpinne som hon lattjat runt med har det inte varit några problem om någon annan hund kommit och velat kolla. Likaså har hon och Hagel hållit fast i samma pinne och haft dragkamp med gott humör.
De tidigare ägarna känner igen problemet. Och enligt dem har det endast yttrat sig mot andra hundar – inte människor.
I grunden är jag emot att hålla på att ta ben och matskålar från hundar. Det kan enligt mig signalera att man är osäker på sitt ledarskap om man ska hålla på att testa det hela tiden mot sin hund.
Hunden ska känna att den får ha lugn och ro när den äter. Om jag ska vara och fingra kring en matskål när hunden äter så är det för att kasta in en köttbulle eller liknande. Så det blir positivt att jag är där.
Fast jag tror inte heller att problemet är där. Jag tror det är mer mot andra hundar. Och att hon knappt hinner tänka. Så jag planerar att få henne att hinna börja tänka. Lätt va? =)
Jag planerar att låta henne ha små pinnar i början, som hon inte är lika noga om, och när jag ser att hon stannar upp och gnager på dem så går jag och de andra hundarna i närheten. Sköter hon sig så berömmer jag. Jag kommer att läsa henne intensivt och vara reptilsnabb jag med – hoppas jag. Jag tror att om jag bara hinner in med ett barskt ”nej” just före hon tänker göra dumheter så kan det brytas. Jag tänker även smyga in godisar till henne i dessa situationer. Innan hon kommit på tanken att hugga. Så att det blir ofarligt och positivt att ha andra omkring sig när man tuggar på pinnar.
Efter att ha funderat lite till inser jag att klicker kan vara grejen. Jag kan klicka in henne och sedan tajma klicket just när hon ligger och gnager på sin pinne och börjar tänka att ”nu ska jag hugga och försvara”. Då kan jag ändra hennes inställning, från sur och bitchig till ”feelgood”. För det är ju så att klicket skapar goda känslor – känslor av god mat och mys. Det här blir intressant, eller hur?
Har du också träffat på det här problemet? Hur har du löst det, eller jobbar du med det än? Berätta! Det är alltid kul med fler infallsvinklar.
Nu är det dags att berätta. Jag har gjort något konstigt – för att vara jag. Jag har brutit mot tre principer som jag annars har hållit mig till.
Jag har skaffat en till hund. Det i sig är inget konstigt – jag har ju redan rätt många. Men jag har skaffat en hund som är:
Jag har hittills i mitt liv endast haft två blandraser. De heter Mig och Laser, är ca fyra år och bor i sibbehundgården. De är alltså draghundar och så kallade alaskan huskies, en blandning med siberian husky och annat smått och gott. I grunden föredrar jag renrasigt. Då vet man mer vad man får och vad hunden kan tänkas passa till. Man får tävla alla klasser man kan komma på att man vill tävla. Man får, ofta, en engagerad uppfödare.
När jag skaffar hund har det till 90 procent varit från grunden – en valp. Jag vill få vara med och styra från början, se till att viktiga saker blir inlärda tidigt och på rätt sätt. En vuxen hund har ofta lärt sig en eller flera dumheter. Har jag haft en hund sedan den var valp och den har lärt sig dumheter ändå – så är det liksom inte alltid lika irriterande av någon anledning =)
När jag skaffar hund är det till 90 procent en hanhund. Jag upplever att jag funkar bäst med hanhundar. Det är liksom mer rekorderligt, mindre fjoll och dessutom löper de inte precis när man ska tävla. Visserligen har vi några tikar bland draghundarna, men det räknas inte på samma sätt. =)
Dessa principer har jag haft. Eller vanor. Men så träffade jag Nora.
Nora är en ettårig blandrastik. Hon är 50 procent siberian husky, 25 procent schäfer och 25 procent landseer. Hon bodde i en familj som också hade en sexårig jack russeltik. Det gick inte så bra – de slogs då och då och till slut tyckte familjen att det fick vara nog.
Det var då jag träffade henne. Stor, svart och kalvig. Hon hälsade på mig lugnt och sansat. Hon tittade på mig med sina kloka, intelligenta ögon. Vi lattjade lite. Hon daskade till mig med sina långa framben. Det sa klick! Det brukar det inte göra – inte så lätt. Men jag stod emot. Det var ju en:
Så jag sa att jag skulle hjälpa dem att hitta en ny ägare. Vi fann några. De testade henne. Men av olika anledningar sket det sig varje gång. Ägarna började bli allt mer uppgivna. Skulle de måsta åka till veterinären?
Och fastän jag inte brukar gå på det där ”veterinären-tricket” ni vet, så gjorde jag det. Jag tänkte att ”Men då banne mig så testar jag”.
Jag hämtade henne för en vecka sedan. Det är mycket som ska stämma. Men det ser lovande ut. De tidigare ägarna har gjort ett bra grundarbete:
Men vad ska du ha henne till, undrar många. Tja vadå? Hon har talang för mycket. Hon kan bli min nästa, eller tonåriga dotterns första, lydnadsstjärna. Hon kan bli en superspårhund (som visserligen inte får tävla bruks men …). Hon kan bli en bra tillgång i vårt hundspannsföretag Rascal Huskies om hon gillar att dra. Det tror jag. Hennes pappa var en slädhund. Men vi väntar med att testa. Hon är så himla gänglig än.
Men för säkerhets skull döper vi om henne redan nu. Så hon passar in. Sibbarna har ju namn med tema snö och vinter. De har namn som Flinga, Skare, Vante, Puder, Storm, Frost, Vinter, Kyla, Tina, Blia, Frysa, Modd, Bister och Lavin. Så hur gör vi om namnet Nora till något som låter typ likadant men får ett snö- och vintertema? Jo, hon får ju heta Snora förstås! Det vet väl alla hur mycket man snorar på vintern? =)
Men även solen har sina fläckar. Jag har hittills sett två problemområden som vi behöver jobba med. Det ena blir nog inte så svårt. Det andra kan bli en utmaning. I morgon får ni veta allt. Sedan brainstormar vi på olika lösningar! =)
/ Susanne
Hur pass mycket leker du med din hund? Leker ni med leksaker? Kastar? Kampar?
Jag tycker det är viktigt att leka med min hund. Med lek får ni ett mycket bättre samarbete och en bättre kontakt. Ni lär känna varandra på ett djupare sätt och hunden lär sig att du är en kul typ som det är värt att umgås med.
Jag tycker mig se att många hundägare inte leker med sin hund – inte så mycket i alla fall. När de tränar ger de hellre godis. Det kan bero på något av följande:
1. Man menar att hunden inte tycker det är roligt att leka.
2. Man tycker hunden blir för stojig och uppspelt om man leker med den.
3. Man har problem med att få loss leksaken från hundens mun när leken ska avslutas.
Mina synpunkter på detta, i tur och ordning:
1. En hund som inte tycker det är roligt: Ge dig inte så lätt. Kämpa på, med olika leksaker och på olika sätt. Knyt ett rep i leksaken så ni får lite mer distans mellan er. Eller prova studsande bollar. Eller pipdjur. Eller fågelvingar. Eller skit i att ha en ”grej” och lek med din kropp: tacklas, lek tafatt, kurragömma.
Jag hade en cocker spanielkille som jag tog hand om när han var kring ett år. Det märktes tydligt att han inte hade lekt förr. Jag höll på länge. Testade det ena efter det andra, lite då och då. En dag provade jag att blåsa på honom genom en tom toarulle. Det var grejen! Han gick igång helt och hållet. Efter det ramlade polletten ned och som han lekte sedan, bar bollar och var så lycklig.
2. För stojig: Nja, det har jag svårt att tro. Hundar måste få ”rasa runt” och vara lite crazy. Så höj ribban lite för när det blir för stojigt. Var utomhus. Inhägnat i till exempel en hockeyrink om det känns säkrare. Och busa loss!
Och sen avrundar du och talar om att nu är det dags att tagga ned igen. Det är det som gör dig till en poppis person – att det är du som tar initiativ till lek – och har pondusen att säga när det är färdigt för denna gång.
Vissa hundar kan börja morra när de leker vilket kan skrämma en del som är ovana vid att hunden blir så pass uppjagad. Men i de flesta fall är morrandet bara ett tecken på att de har riktigt roligt. Så slappna av =)
3. Problem att få loss leksaken: Ja, en del hundar går igång riktigt ordentligt. Och är hunden inte van att du säger när den ska vara på och av så blir det lite extra jobb. Beroende på vad du har för hund löser du det på olika sätt. Jag erbjuder min vorsteh en godis med andra handen. Då släpper han leksaken, belönas med godis medan jag stoppar undan leksaken, och sedan kan vi fortsätta med något annat. Förut var jag mer typen som utan krusiduller bara öppnade hundens mun och tog ut leksaken, men det brukar ofta landa i att det inte blir en så kul slutkänsla för hunden. Och jag vill att det ska vara kul hela vägen.
Du kan också se till att ha två likadana leksaker. (De behöver inte vara HELT identiska, men de bör vara snarlika och viktigast av allt – ha samma värde för hunden). När du kastat en leksak och hunden tagit den så visa att du har en till, som den får springa efter om/när den den kommit tillbaka till dig och släppt den första leksaken. Byteshandel helt enkelt. Brukar funka på många.
Kanske hunden studsar runt lite själviskt med den första leksaken ett tag och roar sig själv, men ser du bara till att lattja runt med den andra leksaken, göra ”dödsryckningar” på marken och liknande så blir din leksak snart mer intressant så att hunden kommer in för att byta.
Känner du ändå osäkerhet, kom till någon av mina kurser, eller boka en egen tid, så hjälper jag dig. Jag lovar – det är värt att leka mer med sin hund!
Mina hundar gillar repknutar, spenkoppar och bollar i snören bäst. Eller sådana saker med lurv på. Vilken är din hunds favoritleksak? Berätta gärna genom att kommentera artikeln eller i FB-inlägget =)
Människor är människor. Och hundar är hundar. Men ofta fungerar vi faktiskt likadant. Som när det vankas bråk.
För ett tag sedan hade jag en man med sin hund på besök. Vi pratade om när hundar hälsar på varandra.
– När hundarna hälsar på varandra är det bra om ägarna släpper efter på kopplen (om de nu är kopplade alltså). För då känner inte hunden att den har samma stöd och hjälp om det skulle bli bråk, berättade jag.
Likaså ser man som hundägare till att ingen hund får springa och söka stöd vid mattes eller husses ben. Hundarna får helt enkelt klara sin kontakt på större eget ansvar, vilket gör att eventuell kaxighet blir betydligt mindre. Om hunden känner att inte matte eller husse kommer att ”rädda dem” genom att dra tillbaka dem i kopplet eller liknande så uteblir ofta ett riktigt slagsmål.
Mannen, som arbetar som polis, lyssnade och lyste sedan upp.
– Precis så är det också när vi som poliser blir kallade till ett bråk. Just när vi kommer till platsen brukar bråket öka och vara nära ett slagsmål. De som bråkar känner helt enkelt att nu, när polisen kommit, vågar de dra saken till sin spets och vara riktigt kaxiga. För de räknar med att vi ska gripa in och bryta. Men i sådana fall brukar vi ofta dra oss tillbaka. Då avtar känslorna och efter en stund kan vi börja prata med dem.
Intressant, inte sant? Har du märkt det här någon gång? Bland hundar eller människor? Eller kanske något annat djur? Berätta gärna genom att kommentera nedan eller i FB-inlägget! =)
rackarungarnashundskola.com 