Nu är första valpkursen slut. Vad fort det går! Just när man har som roligast ska man sluta.
Vi har tränat grundlydnad, som inkallning, gå fint i koppel, sitt och ligg stanna kvar.
Vi har pratat om hundens skötsel och klippt klor.
Vi har klickat och kladdat med en massa korv.
Vi har Rambotränat – det vill säga tränat hundarna i olika miljöer så de tuffar till sig och klarar lite utmaningar i vardagen.
Vi har slagits med mygg och regn.
Vi har sprungit, ropat och stojat.
Vi har spårat med valparna.
Här går de slalom mellan varandra.Susanne och Hugo var trygga på plåten.Lite agility blev det också. Meja visar hur man gör.Kloklippning ingår alltid. Här är det Trixa och Johanna.Linnéa och Nemo visade lugnet.Molly och Tessa övade på balansen.
Utvärderingarna var trevliga att läsa:
”Det var bra att man fick testa så mycket olika.”
”Trevlig ledare och roligt innehåll.”
”Hon vet vad hon pratade om och förklarade på ett sätt man förstod, var bra med hunden.”
”Rolig, inte så lärar-aktig”
Men nu är det dags att tacka för den här gången. Tack för att ni ville gå kurs hos Rackarungarnas Hundskola. Välkomna tillbaka! =)
Det blir en till valpkurs i juli – den är redan fullsatt och har reserver. Men eventuellt blir det ännu en till. Anmäl dig till nyhetsbrevet så håller du dig uppdaterad. Mejla bara till rackarungarnashundskola@outlook.com och skriv att jag ska lägga till dig =)
Hundägare är ett tåligt släkte. Fastän regnet vräkte ned hela söndagsförmiddagen var det ingen som skickade ett sms eller så för att kolla om vi skulle ställa in spårkursen. Och när vi väl satte igång så upphörde regnet.
Carina Backman och rottweilern Freja.Petter och welsh springer spanieln Otis.
De flesta deltagarna var helt nybörjare, andra hade provat spåra litegrann med sina hundar.
Jag började med att gå igenom det viktigaste:
Att det är medvind på spåret så hunden inte lär sig ”fuska” och vinda med hög nos. Det kommer inte att funka i längden när spåren blir längre och knepigare, då måste hunden ha lärt sig att spåra med nosen nere i backen.
Att de första spåren blir minst 60–70 meter långa. Vi ska inte lägga för korta spår så att hunden bara hinner uppleva förvirringsfasen. Den måste hinna få lite kläm på det här innan spåret är slut.
Vi lägger lite godsaker i spåret då och då, typ några godisar var femte meter. Det gör att hunden får upp ett intresse för att följa dessa godbitar. Dessa godisar tunnas sedan ut allt eftersom så att hunden får spåra längre och längre mellan varje fynd.
Vi lägger hundens favoritleksak i slutet. Är hunden inte så intresserad av leksaker kan man lägga en påse med tre–fyra köttbullar eller liknande i slutet.
Magnus och blandrasen golden/lab Affe.Emilie Renhqvist och rottweilern Runa.Victoria Öster och blandrasen Ester.Kia Nyberg och cockerpoon Meja.
Hundarna och hundägarna löste uppgiften galant. Vissa vovvar fladdrade lite fram och tillbaka över spåret, men det är helt okej de första gångerna. Vi går ju kurs för att lära oss och förbättra oss. Så det blir nog snart mycket bättre.
De flesta hundägarna visade att de hade kläm på det här med att hantera spårlinan. Även om hunden springer lite kors och tvärs så ska man inte göra det som hundägare. Då släpper man istället spårlinan och fattar tag den på ett annat ställe, så att man själv kan gå den kortaste vägen. Men för säkerhets skull, och för att vara förberedda när skogen blir tätare än vad den är i Sjöbotten, så fick deltagarna träna på det. De fick jobba ihop två och två och turas om att vara hund och hundägare. Sedan fick de trassla med linan så mycket som möjligt =)
Kia Nyberg och Victoria Öster gör det krångligt för varandra.Jisses vilket tjorv, men Birgitta Sundberg och Carina Backman klarar utmaningen.
Avslutningsvis fick de en läxa – att spåra minst en men gärna tre gånger på egen hand innan nästa kurstillfälle. Eftersom jag jobbar nästa helg så har de två veckor på sig. Dessutom ska de föra anteckningar över spårets längd, liggtid, antal apporter, hur vinden var och hur det gick.
Nästa gång ska vi träna spår med vinklar och utveckla deras apportintresse.
Häromdagen var det dags för andra kurstillfället i valpkursen. Det märks redan att valparna kan slappna av i hockeyrinken där vi tränar. De kan fokusera mycket bättre på vad matte eller husse vill.
Dessutom tror jag att många av ekipagen ”tjuvtränar” flitigt där hemma också mellan kurstillfällena, för de har gjort stora framsteg redan mellan första och andra träffen.
Den här gången blev det även en del klickerträning. Det blev som en turbointroduktion. För sedan kunde vi använda klicken för att på ett bra sätt visa hur vi ville ha det när vi var ute på promenad. Istället för att rycka, slita och gorma när hunden drog, så klickade vi när hunden inte drog eller när den tog kontakt med sin förare.
Nästa gång blir det mer lydnadsträning, men också genomgång av hundens skötsel och kloklippning. Fjärde passet blir det miljöträning och sista passet ska vi spåra. En massa roligheter väntar! =)
Bilderna har Yvonne Lindvall tagit. Tack för att jag fick använda dem!
Att vara hundinstruktör är verkligen variationsrikt. Jag möter en rad olika människor med en massa olika hundar. Uppdragen är väldigt olika. Jag har ett roligt exempel.
Häromdagen hade Monika bokat en privatlektion med sin pyttelilla chihuahua-blandning Jasse.
– Jag har haft flera stora hundar förut men känner att jag måste ha hjälp att behandla även Jasse som en riktig hund och lära honom allmänlydnad, sa hon.
Vi började med att bara komma och hämta en korv.
Så vi började med att träna inkallning och sitt stanna kvar. När det gällde inkallningen var han ofta rätt duktig på att komma. Men sedan höll han sig på ett retsamt avstånd så att Monika inte fick tag i honom. Varför?
Jo, för att varje gång Monika tagit fram selen och ropat så har det ju betytt att de ska gå hem. Vilket är tråkigt. Enligt Jasse. Så därför håller han sig utom armlängds avstånd.
Så Monika fick utrusta sig med korv och köttbullar och ropa in honom gång på gång utan att hålla i selen. Han fick bara hämta en godis och sedan sa hon ”hopp och lek” så var han fri igen. Han skulle känna att när hon ropar är det liksom ”piece of cake”. ”Jag ska bara springa till matte och hämta en korvbit sedan får jag vara fri igen”.
Sedan funkade det att ropa in även när Monika hade selen synlig.
När det funkade fick hon även hålla selen lite gömd bakom sig och ropa in, servera korv och låta honom springa igen. Snart kunde selen vara rätt synlig och Jasse vågade ändå komma och hämta sin korvbit. Då blev han lite senare kopplad, men bara ett kort tag, typ tjugo meter, sedan kopplade hon loss och sa ”Hopp och lek” igen. Det är viktigt att tydliggöra för hunden att nu är det fritt fram, den ska lära sig att vänta på din klarsignal innan den rusar iväg.
När Monika senare ropade in så tänkte Jasse (hoppas jag) att ”Jag bara springer till matte och hämtar min korvbit så får jag vara fri igen sen”. Och han tänkte att ”Även om hon kopplar mig en stund så är inte det hela världen, jag får snart komma lös igen”.
Här är store Sheriffen.
I dag hade jag en helt annan hundägare och hund på besök. Kristina ville träna hundmöten med sin jättehund Sheriffen. Passande namn: det är en harlekinfärgad grand danois. Hon menade att han gjorde utfall med ganska onda tankar mot de hundar han mötte. Och det är ju inte det lättaste att tampas med en envis, tung grand danois. Kristina visade att hon var enormt van, rutinerad och stark nog att hantera dessa krafter, så det var aldrig någon oro för att han skulle kunna dra med henne för att göra ett ovälkommet besök hos den mötande hunden.
Kristina jobbade fint med sin Sheriffen.
Han var klickertränad och vi diskuterade möjligheten att klicka vid hundmötena för att på så vis skicka in positiva tankar just när han tänkte motsatsen. Klicker funkar ju så. Förutom att kunna tala om exakt när hunden gör rätt, så ger den också ”feelgood-känslor” i hunden. Vilket kan göra att man kan ”omvända” en hund som tänker negativa tankar vid hundmöten.
Han är ståtlig, eller hur?Här går det näst sista hundmötet riktigt bra.
Vi kombinerade det med att hon fick mata honom med korv och köttbullar vid hundmötena. Jag gick bredvid och klickade vid passande tillfällen. Det här med att mata hunden förbi hundmötena kan en del tycka låta konstigt. Man kan väl inte hålla på så? Jo, ett tag tycker jag. Tills dess hunden börjar tänka annorlunda. Till dess den ser ett hundmöte och tänker ”Just ja, nu har matte korv” istället för ”Aha, ett hundmöte – nu ska jag leva rövare”.
När hunden börjar tänka annorlunda kan man successivt tänja på dens tålamod, så den får gå fint längre och längre innan korv utdelas. På så vis kommer du ifrån det ständiga matandet så småningom.
Sheriffen var lite stökig och stirrig i början. Vi började med stora avstånd. Men snart gick det bättre och bättre. Snart kunde han möta hundar på en vanlig byaväg utan att ”leva rövare”. Men vi gjorde misstaget att träna lite för länge. Han hann bli för trött i skallen och orkade inte uppföra sig helt vid sista hundmötet. Inte förrän vi utökade avståndet rejält. Så det får vi tänka på till nästa gång. Sluta när det går bra.
Andra passet på Rambokursen tillbringades på ett cementgjuteri. Nu blev det mycket lyfta upp, klättra, höga höjder, balansera, lyfta ned och krypa. Kolla in alla läckra bilder! Ännu fler bilder kan du se på Rackarungarnas Hundskolas Facebooksida =)
I morgon söndag är det dags igen. Nu är det andra träffen på Rambokursen. Nu är deltagarna säkert lite mer förberedda.
Det är lite kul att se deltagarnas miner första passet. När jag säger ”Då går ni här, och sedan här och så klättrar ni upp här” så ser en del väldigt skeptiska ut. Som i onsdags. Jag klättrar upp på några oljefat, tar mig över till några stora plastbehållare i nät och tar mig ned via ett traktordäck. ”Går det?” tänker de. Men så får de se att det går. Alldeles utmärkt faktiskt.
Efter det händer något. De får en annan blick. En blick som söker efter utmaningar och äventyr. Likaså deras vovve. En parkbänk är inte längre en vanlig parkbänk. Den är något man bara måste upp på.
I morgon söndag är det dags. För nya utmaningar och äventyr. Ni får veta mer senare.
Carro Strandberg och hennes snart elvaåriga rottis Dream visade rutin.
Äntligen har vårens Rambokurser kört igång. Det är två grupper som går parallellt nu, en på söndagar och en på onsdagar.
Söndagens grupp inledde sina övningar på Folkparken och baksidan av Skellefteå Kraft Arena. Det är ett bra ställe att börja på. Här får hundarna och deras förare testa på lite av varje: gå på plåt, gå i trätrappor och gallertrappor, balansera på plank, hoppa upp på saker och ta sig ned igen.
Viktoria Berg och malinoisen Chansa balanserade.Ebba Bakteman och labradoren Raya var trygga i gallertrapporna.Elin Möller med cane corso Nato och Josefine Nyström med golden retriever Dex jobbade på olika stationer.
Det var roligt att se bredden på ekipagen. Det var allt från en liten jack russel terrier till en biffig cane corso. Det var allt från en ung schäfertik till en snart elvaårig rottistik. Alla kan vara med!
Efter en timme åkte vi till rökdykarhuset på brandstationen. Där hade vi så roligt att jag glömde fota. Men ni som går onsdagsrambo ska inte tro att jag kopierar söndagens aktiviteter rakt av när det är onsdag. Kanske lite i början, men sedan blir det andra bullar =)
/ Susanne
Jack russel terriern Smilla kämpade med sina små tassar i gallertrappan.Han är maffig – cane corson Nato.Springer spanieln Melker och Lena Holmgren hittade lugnet på balansövningen.Carro Strandberg och rottisen Dream chillade lite.
Anna och Dio var en av kursdeltagarna som gjorde en fin låtsastävling.
På måndagen var det sista träffen för kursen ”Våga tävla lydnadsklass 1”. Nu var det tävling! Missa inte mina bästa tävlingstips längre ned i inlägget.
Visserligen var tävlingen bara på låtsas. Men ändå en viktig genomkörare för att få en komplett bild av hur det fungerar på tävling, hur man ska ladda upp och hur nervös man kan tänkas bli. Alla deltagare visade sig ha goda tävlingsnerver.
På plats fanns en riktig domare, Håkan Nilsson, som dömde ekipagen. Han avslutade varje omgång med en öppen genomgång av vad som varit bra och vilka misstag eller fel som han dragit bort poäng för. Ekipagen fick också många tips med sig att fundera på och träna på.
Efteråt väntade prisutdelning med fina priser som sponsrats av Norran, Björkis och Rackarungarnas Hundskola.
Ekipagen ställer upp inför platsliggningen. Hundarna ligger närmare varandra än vad det står i reglerna, detta för att rymmas i lokalen =)Roligt att se en sådan bredd av raser.
Mitt bästa, och möjligen tjatigaste, tips till deltagarna har varit att träna tre moment: ligg under marsch, inkallning och sedan stå under marsch alltid på samma sätt och i följd.
Du gör ligg under marsch rakt fram. Blev det inte helt bra gör du om det från samma startposition tills du är nöjd. Alltid åt samma håll alltså. Det gör att hunden liksom ”tar ett foto” av momentet – så här ska det se ut – tänker den.
När du sätter upp hunden efter läggandet så kan du välja på att antingen backa tillbaka till den första utgångspunkten, eller starta från den plats ni nu är. Nu är det dags för inkallningen. Den gör du alltså i samma riktning som du nyss gjorde läggandet. Så här lägger 98 procent av tävlingsledarna upp det – typ.
Du lämnar hunden och gör inkallningen. Blir den inte helt bra gör du om den från samma startposition. Gör dig omaket att gå tillbaka.
När inkallningen blivit bra är det dags för stående under marsch. Och här kommer det viktiga. Nu gör du alltså ståendet i motsatt riktning jämfört med läggandet. Det gör att hunden nu har en ”ny bild i sin kamera” och lättare fattar att det är stående och inte läggande igen. Det är ett av de vanligaste misstagen som görs i lydnadsklass 1 – att hunden råkar förväxla om det är läggande eller stående under marsch och väljer fel ställning. Det ger ju en nolla i betyg och en, i stort sett, minimal chans att få ett förstapris. Vilket är synd.
Men om du alltid tränar dessa tre moment ihop på det här viset får hunden en rutin. Den lär sig att det är läggande först, sedan en inkallning och efter det ett ställande.
Jag brukar även gå ytterligare ett steg längre och viska till hunden just innan tävlingsledaren kommenderar ”framåt marsch”. Jag klappar om hunden och viskar ”nu är det ligg, ligg, nu är det ligg”. Jag spänner liksom upp en förväntansfjäder som sprättar loss när hunden får liggkommandot. Det finns en liten risk att hunden börjar ”tjuva” och vill lägga sig i förväg. Men den risken tar jag – för jag får ändå en sådan trygghet i vilken ställning som gäller.
När det är dags för stående klappar jag hunden på ett särskilt sätt med ett litet grepp runt bringan – så som jag har gjort i början när jag lärt honom ståendet. Samtidigt viskar jag att ”Nu är det stå, stå, nu är det stå”. Hundarna fattar det där. Det är jag säker på. På det sättet laddar jag upp ”fjädern”, börjar gå och när hunden får kommandot stå så sprättar fjädern loss liksom. Ni som fattar hur jag menar nu gör det bra. Ni andra får gärna fråga så ska jag försöka förklara ännu bättre senare =)
Momenten börjar ju när tävlingsledaren säger ”framåt marsch” så före det får jag viska och klappa hur mycket jag vill. Det är alltså inget otillåtet fusk utan bara ett sätt att trygga hunden ännu mer i vad som blir nästa grej. På så vis minimerar jag risken för nollor och ökar mina chanser till betyg, även om det inte alltid blir tior, vilket i sin tur ökar chansen till ett förstapris.
Så varsågod att norpa detta tips – ni som vill. Meddela gärna om det ger den effekt som det gett för mig =)
rackarungarnashundskola.com 