Kristina Torssell och Sheriffen, en bild från i våras.
Jag fick ett sådant trevligt sms att jag bara måste dela med mig. Jag har frågat om lov =)
Det var från Kristina Torssell. Hon bor strax utanför Arvidsjaur och jobbar under veckorna i Piteå. Hon har en maffig harlekinfärgad grand danois som heter Sheriffen.
Här är store Sheriffen.
Kristina har bokat RackArenan två gånger för att träna med sin hund, köra lite agility och gå Rambobanan. Så här skrev hon efter första passet:
”Hej och tack för en underbar träningsanläggning! Inklusive makalöst väder! B-) Bästa kvällen på hela sommaren! Vi började med ett par varv på Rambobanan. Sedan blandat zoomies, träning och relax i hägnet. Så fint och välordnat med bord, korgar med prylar och agilityhinder. Vi körde hoppen och balansbommen. Den var plättlätt efter Rambobanan tydligen. 😛 Han har aldrig gått på en sådan tidigare. Oj så nöjd jag är! Ser verkligen fram emot måndag nu :-D! Detta var en äkta happy hour! :-D! Tack från Sheriffen och mig.”
Jag får typ rysningar av glädje när jag får läsa sånt! Så himla roligt att kunna bidra så att hundar och deras förare får en härlig upplevelse.
Shirly Holmberg med siberian husky Töa och Evelina Bonerud med sin schäfer Vilja tränar för fullt.
I onsdags började valpkursen. Återigen kom det en massa söta valpar med sina ägare för att lära sig lite vardagslydnad, miljöträning, spår, kloklippning och allmänt hyfs.
Redan första passet visade många att de redan etablerat en fin kontakt och en bra grund. Här finns det potential – det ska bli intressant att se hur långt ekipagen når innan kursen är slut.
Susanne Degerman och golden retrievern Ally tränade på ligg stanna kvar medan matte gick ett varv runt.Johanna Åkerlund och strävhåriga vorstehn Märta klarade ligg stanna kvar på ett bra sätt.Tuva Wikman och hennes schäfer Storm tränade sitt stanna kvar.Anders Lindqvist hade fin kontakt med sin wachtel/gråhundsblandning Kiwi.Carola Ladås och rejäla jämthundsvalpen Costa tränade inkallning.Vilja sprang snabbt till sin matte Evelina Bonerud.Här ska vi träna inkallning. Jag agerar stolpe så får hundägaren gå iväg en bit och ropa in.Susanne Degerman och Ally tränar kontaktövningar.
Nästa gång ska vi prata om olika lekar och olika former av belöning. För vilken hund passar vad? Och när? Vi fortsätter även med koppelträningen, sitt och ligg stanna kvar samt inkallning.
Inkallning är ju något av det viktigaste en hund bör lära sig. Här kommer två viktiga inkallningstips:
Kalla in hunden ofta. Kalla in den cirka 20 gånger på en kvarts promenad. Den kommer inte att tröttna – tvärtom. Belöna hunden med GOTT godis varje gång, gärna på korv, köttbulle och blodpuddingnivå. Senare när hunden blir säkrare och större kan du dra ned lite på ”lönen” och servera Frolic eller liknande.
När du kallar in – rör dig från hunden, skutta lite och stoja så du blir roligare. Din röst och ditt kommando – typ ”Ludde hit” – ska vara högt, klart och tydligt i en bestämd och positiv ton. Våga säga ett kommando, håll inte på att linda in ditt krav i mjuka meningar som ”Det vore kul om du Ludde kunde snäppa förbi vid tillfälle.”
Det är en härlig grupp att jobba med. Vi kommer att nå långt.
Nu är den förhoppningsvis stabilare. Dra i brädorna längst ned när du vill flytta på gungbrädan.
Om du varit på RackArenan på sistone har du kanske märkt att gungbrädan i agilitybanan har gått sönder. Själva brädan har lossnat från ställningen. Det tror jag beror på att gungbrädan haft lätt för att tippa, och varje gång den tippat har det blivit en knasig belastning som gjort att brädan till slut lossnat.
Nu har jag försökt fixa det genom nya längre skruvar samt två rejäla brädor på sidorna som stabiliserar gungbrädan. Ernst Kirschsteiger skulle väl inte vara jätteimpad av hur det ser ut, men det är funktionellt. =)
Om du nu vill flytta gungbrädan blir det enklast, och mest hållbart för gungbrädan, att du drar i brädorna längst ned. Undvik att lyfta den genom att hålla på var sin sida om brädan – vilket visserligen känns mest naturligt.
Vissa besökare till arenan fortsätter att försöka köra ned på den geggiga nedfarten till lägdan för att parkera. Det går sällan bra. De blir liksom där lite längre än de har tänkt. Mitt huvudtips blir att parkera längs vägkanten, det får grannarna stå ut med tills lägdan torkat upp tillräckligt. Vilket kanske blir sommaren 2016 …
Kolla bokningslistan innan du kommer till RackArenan så du inte blir besviken. Närmsta bokning just nu är onsdag kväll den 22 juli kl 18-20. Men på Rambobanan är det alltid fritt fram. Här hittar du aktuella bokningar.
Har du några önskemål om vad som borde läggas till eller fixas i RackArenan eller Rambobanan? Var inte rädd för att tipsa, önska och ge förslag.
För att göra det enkelt för dig så gör jag här en omröstning. Välj det som du brinner mest för. Hittar du inte det alternativ du vill så skriver du en kommentar eller mejlar rackarungarnashundskola@outlook.com och berättar vad du önskar mest. Jag väntar med spänning på att just du ska göra din röst hörd! =)
Äntligen kom solen. Och allt ser ju bättre ut med lite solstänk på sig. Så jag har uppdaterat sidan om RackArenan och Rambobanan med en del nya bilder.
Där var det ju lite blött. Eller ganska mycket blött. Och så rätt gropigt på sina ställen. Så jag körde fast med åkgräsklipparen. Precis som jag tog fram telefonen för att ringa sambon och höra om han hade lust att putta på, så körde han förbi där på vägen, på väg till en fisketur. Jag viftade att han skulle komma och hjälpa mig.
Vad gör han då? Jo, han glider ned sakta i geggamojan som bildats vid nedfarten. Och kör så klart fast. Med en fyrhjulsdriven Ford Ranger pickup! Om han bara hade vågat gasa och inte varit så rädd för att skita ned bilen hade det nog gått alldeles utmärkt. =)
Kör inte ned här i onödan.
Nåja, med lite grenar under däcken tog han sig loss. Sedan kunde vi lyfta åkgräsklipparen till lite bättre marker. Efter det kunde jag fortsätta klippa och han kunde åka och fiska.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, välkomna till RackArenan för nu är åtminstone halva arenan nyklippt. Men parkera på vägen och kör inte ned på lägdan – det är stor sannolikhet att du fastnar även med fyrhjulsdrivet. Fast du kanske vet var gasen sitter? =)
I lördags var det invigning av RackArenan och Rambobanan. Jag och många andra har jobbat hårt för att det ska bli klart. Jag vill tacka:
Sambon Fredrik Landström som kånkat, burit, kört fyrhjuling, spänt drygt 400 meter nät, lyft astunga stockar och kommit med många bra förslag.
Sonen Leo Landström och hans kompis Pelle Sundqvist som har röjt i skogen för Rambobanan, kastat undan grenar i spöregn och kämpat väl. Leo har även burit stolpar.
Leo Landström har burit på stolpar.
Dottern Lovisa Blomkvist som burit ventilationsrör, lyft och kånkat och serverat fika på invigningen.
Kompisen Karin Israelsson som burit pallar och däck i vansinne, sågat träd, erbjudit dörrar och annan bråte.
Karin Israelssons kille Rolf Norén som erbjöd en fin rastplatsbänk.
Kompisen Pia-Maria Carlsson som kom sättande med kort inställelsetid för att bära ut allt till inhägnaden. Och som sedan rullade ihop spännband på ett föredömligt sätt.
Grannarna Anna-Lena och Bertil Furberg som erbjöd en hel drös med bra bråte, bland annat plåten, vickiga dörrarna och broarna. Även grannarna Katarina och Micke Andersson har erbjudit bråte som jag inte hunnit kika på än.
Grannen Mikael Marklin för den ovärderliga hjälpen med att kapa stockarna med motorsåg. Hade jag fått handsåga det där hade jag hållit på än.
David Berglund på Latitude 64 som lät mig hämta överblivna ventilationsrör.
Johanna Strålberg på Björkis och Gertrud Burman på Djurkliniken som lät mig hämta lastpallar.
Patrik Berglund på Cronimet som hjälpt mig hitta mindre rör som jag inte hämtat ut än.
Therese Gustafsson på Gustafssons Bil för tipset om var jag kunde hämta däck.
Joakim Östensson i Yttervik slog ned alla stolparna.
Entreprenören Joakim Östensson som med sin fina maskin slog ned alla 100 stolparna runt inhägnaden.
Anders Lundström som trots stressen inför sitt eget 50-årskalas hann komma förbi med ”storklipparen” och klippa ned det lårhöga gräset inför invigningen.
Yvonne Lindvall och Thomas Sundberg för att jag fick ta det A-formade nätet.
Kompisen Ulrika Andersson och Mattias Sundqvist för erbjudandet om att ta ert viltstängsel när jag räknat fel på 15 meter typ.
P-O Eriksson och Karin Sejnell på Skellefteå Brukshundklubb för att jag fick ta den gamla bruksstegen.
Mina föräldrar Boel och Gerhard Lindberg som kom på invigningsdagen med en gummimatta till A-hindret, kånkade bord och fika, fixade åkgräsklipparen och hjälpte till med serveringen. Tack även för att jag fick låna slipen till rastplatsbänken.
Tack också till alla er andra som på olika sätt peppat mig i detta. Tack för att ni finns och hoppas att ni besöker RackArenan och Rambobanan ofta, ofta. Välkomna!
Det här med att räkna ut hur hundar tänker och varför de gör som de gör är ju fantastiskt intressant. Man blir aldrig fullärd. För varje hund jag har haft så har jag lärt mig något nytt. Som nu med Snora.
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan om att jag måste omplacera henne. För hon agerar reptilsnabbt när man minst anar det och kan attackera andra hundar i familjen om hon tycker att hon borde försvara något. Som doften av älgklövar som tinar i badrummet, hundmat på diskbänken eller tandkräm som spottats i gräset. Du kan läsa mer om det här.
Gissa hur många gånger hon betett sig illa sedan jag skrev inlägget? Just det – inte EN enda gång. Hon har uppfört sig exemplariskt. Snora och Hagel har skitkul ihop.
Lydnaden går bättre och bättre.
Jag har flera teorier. Det kan bero på en blandning av allihop eller bara någon enstaka.
Mest av allt tror jag att det beror på löpen. Det var då allt blev värre. Snacka om ruskig pms.
En annan teori är att hon liksom landat mer hemma hos oss nu. Att hon känner sig lugnare och stabilare.
En tredje teori är att vi lärt oss förutspå när det kan smälla och sett till att förebygga. Hon reagerar bra på förmaningar med rösten – om man säger att ”Nu tar du det lugnt Snora” och spänner ögonen i henne så tar hon verkligen det lugnt i den situationen.
En fjärde teori är att jag trots allt lyckats bekräfta mitt ledarskap. Jag skrev ju förut att de som tyckte att problemet handlade om ledarskap var enligt mig fel ute – för hon hinner inte tänka – det händer bara reptilsnabbt. Men vem vet – kanske har jag ändå lyckats tala om hur jag vill att det ska vara? Fast jag är skeptisk.
Mest av allt tror jag det berodde på löpen. Vilket gör det väldigt intressant att se vad som händer när hon ska löpa nästa gång.
Under tiden lever vi livet. Tar joggingrundor, tränar spår, lite lydnad och annat som faller oss in. Snora är en fin, samarbetsvillig och uttrycksfull hund. Hon kommer att lära mig ännu mer om hur hundar tänker och agerar. Jisses så smart jag ska bli =)
Jag och Hagel efter att vi hittat leksaken på slutet.
Jag fick ett ryck och tänkte att hur skapar man en riktigt bra midsommar? Jo, man gör något kul med sina hundar och vänner.
Tillsammans med Petter, Lisa, och Lena drog jag ut i skogen på förmiddagen. Där la vi spår åt varandras hundar. Det är så himla bra träning både för en själv och för hunden att låta andra gå ut spåren. Även om det kanske är snitslat här och var så blir det så tydligt att man måste lämna över spåransvaret till sin hund, för hur mycket jag än sniffar i marken så känner jag inte alls samma doft som hunden. Det känner hunden och blir med all rätt stolt.
Det går undan när Hagel spårar. Men jag springer INTE.Jag och Snora fick ett tapp i djungeln. Då ser det ut så här.
Vorstehn Hagel och blandrasen Snora fick var sitt appellspår och skötte sig riktigt bra. De andra hundarna, welsh springer spanieln Otis och springer spanieln Melker, imponerade också.
Otis visade husse Petter att spåret faktiskt gick över stenröset.Härlig blick, eller hur?Melker hade full koll på sitt viltspår.Nöjd vovve!
Efter det körde vi budföring med hundarna, alltså att de ska springa mellan föraren och en medhjälpare. Momentet har sin grund i kriget då hunden skulle springa mellan vallgravarna med meddelanden. Men numera gör vi det tack och lov bara för skojs skull. Och för att det ingår när man tävlar de lägre bruksklasserna.
Efter den träningen var mattar, hussar och hundar nöjda och kunde fira midsommar i lugn och ro. Hoppas att ni också hade en bra midsommar med mycket hundiga saker.
Blir du också sugen på att spåra med din hund, men känner dig lite osäker vad man bör tänka på? Kolla in mina åtta tips här.
Jag skulle vilja fråga dig, du som är hundägare, vad du mest gillar att göra med din hund. Och även vad du just nu är mest nyfiken på att få prova på.
Jag har gett några förslag här nedan i omröstningen. Du kan rösta på flera alternativ. Är det något alternativ som du velat rösta på som inte finns med – kommentera gärna i inlägget.
Ja, kommentera gärna hursomhelst så jag får en bild av vad som är hetast just nu =)
Efter mycket funderande, särskilt nattetid, har jag nu fattat ett beslut. Snora måste flytta.
Jag tog in henne i familjen för några månader sedan. Ni som följer Rackarungarnas Hundskola vet att jag då bröt mot tre av mina principer. Ni kan läsa mer här. Och läsa om problemen här.
Men det gick bra. För det mesta. Det var en incident i början som gjorde mig fundersam. Snora hade en pinne och min portugisiske vattenhund Trassel, elva år, gick för att kolla vad hon hade. Då small det. Fullt slagsmål mellan en ettårig tik och en elvaårig hane! När jag började ryta och gorma så lugnade de sig snabbt. Men händelsen var … ovanlig.
Jag tänkte att det berodde på att Snora ännu inte bott in sig ordentligt. Att det var ett beteende som berodde på osäkerhet i nya flocken.
Sedan dess har vardagen rullat på. Hon har blivit en i familjen. Hon har många fina gåvor, det är därför jag tycker om henne så mycket.
Så här såg hon ut när hon var valp.Vi har tränat lite inför lydnadsklass 1 – hon lär sig snabbt och är väldigt följsam. Jag tror det är hennes schäfergener som gör det.
Hon har en bra inkallning. Till 80 procent. Ser hon en rådjursrumpa guppa iväg kan hon inte stå emot. Men hon vågar inte dra iväg på några längre turer. Än så länge i alla fall.
Jag har introducerat henne i klickerkonsten. Hon har lärt sig att hålla fokus och fattar även då och då det här med targetplatta. Jag klickar henne när hon går fot på ett fint sätt och hon fattar poängen.
Vi har kört lite drag. Hon är ju hälften siberian husky och är bra på att dra i sele. Hon hann springa i ett femspann innan snön försvann, efter det har hon sprungit några gånger och dragit mig på cykeln.
Hon har presenterats för alla våra 16 sibbar, tikar som hanar, och gått sams med alla.
Vi har spårat. Jag har gått spår på cirka 800 meter som varit en dryg timme gammalt. Det fixar hon. Apporterna längs spåret är ännu inte så superintressanta, men det går att fixa.
Jag vill säga att det är en riktigt fin och kul hund. Hon har talang och potential. Hon har kamplust och gillar leksaker.
Men. Hon har en sida som gör att allt fallerar. Hon har ett enormt resursförsvar. För sånt som man ibland inte ens räknar med.
Hon slogs ju med portugisen för att hon trodde att han tänkte ta hennes pinne.
Hon flög på min korthåriga vorsteh på toan för att jag hängt upp en påse med älgklövar över badkaret som skulle tina.
Hon flög på samma vorsteh när det stod hundmat på diskbänken i köket, när han kom in och sa ”tjena”.
Hon flög på vorstehn häromkvällen när jag stod ute och borstade tänderna och kvällsrastade hundarna. Jag hade spottat lite tandkräm i gräset och det var visst värt att försvara?
Typ sådana saker. Och ni vet att min vorsteh redan fått vad han behöver i form av påhopp från portugisen, ni kan läsa mer om det här.
Här är Trassel, Nora och Hagel.Jag har så klart försökt träna till det. Jag har till exempel lagt en korvbit mellan Snora och Hagel, hållit Snora i halsbandet och sagt varsågod åt Hagel. När han tagit korvbiten har jag sett hur Snora behärskat sig till det yttersta för att inte ge honom en omgång. Då har jag klickat och gett henne en annan korvbit. Jag har med andra ord försökt få henne att känna goda känslor i dessa sammanhang istället för de motsatta.
Och det har funkat då. Men inte i andra situationer. För hon hinner inte tänka. Hon bara agerar reptilsnabbt. På instinkt. När jag går in och bryter så fattar hon direkt. Jag ser hur hon tänker ”Aj fan, nu klantade jag mig igen”. Visst, hundägare tror sig ofta se hur hunden ”skäms” och tolkar in en massa mänskliga känslor. Så jag förstår om ni fnyser. Men det är ändå så jag tolkar det. För efter händelserna kryper hon in under köksbordet, eller vill inte gå in på toan där älgklövarna är längre. Min bedömning är att hon VET att det är fel, men hon kan inte hjälpa det. Reptilhjärnan bara slår till.
Några av er sitter säkert och tänker att det handlar om ledarskap. Att om hon bara vet att det är jag som är ledaren så skulle hon inte göra så. Då får ni fortsätta att tro det. Jag citerar bara ett gammalt indian-ordspråk: ”Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans mockasiner.” Jag bedömer att jag är trygg i mitt ledarskap. Jag har tydliggjort vad som gäller i min flock. Men hon klarar det inte ändå. Instinkten är för stark.
Så – nu kommer vi till mitt ärende. Jag tänker omplacera Snora. Hon är van att kallas Nora om du tycker att det är lite mer ”städat” =)
Det är alltså en toppenhund, med mycket motor, stor följsamhet och som kan konsten att slappna av när det är dags att vila. Hon kan bli suverän i lydnadsklass och rallylydnad. Hon kan bli en bra draghund. Hon kan fungera bra i agility. Hon kan bli utmärkt som patrullhund. Hon kan vara nöjd med långa promenader, cykelturer och allmänlydnad också.
Men. Hon ska bo ensam. Inte ha några andra hundar i familjen. Då blir det problem.
