Vi raggade hundar på Anderstorp

Stina Furberg och Ozzy.
Stina Furberg och Ozzy.

I onsdags gick jag, Stina Furberg och hennes rottweiler Ozzy en långpromenad i bostadsområdet Anderstorp i Skellefteå. Vårt syfte var helt det motsatta än när hon annars är ute och går med hunden – nu SÖKTE vi efter hundmöten.

Stina kom hem till mig för några dagar sedan och fick träna på hundmöten med våra hundar. Det kan du läsa mer om här.

Nu var det dags att ta det ett steg längre, möta hundar lite hipp som happ på gångvägen. Självfallet var det ovanligt lite hundar ute just när vi var ute. Men några möten fick vi i alla fall.

Först en lagotto. Det var det första mötet och Ozzy kunde inte fokusera på att leka med bollen, lagotton var för spännande. Så vi fick helt sonika bara ta honom i ett rejält grepp och passera. Ozzy skäller inte och lever om på det viset. Han vill bara väldigt gärna fram. Och Stina har inte alltid haft kraften att hålla emot. Om han har kommit fram till hunden så har han bara sagt hej, typ, och sedan har hon kunnat ta honom därifrån. Men ändå, det är inte kul som matte eller husse att bli släpad hit och dit, eller hur?

Kolla vad fin kontakt de har!
Kolla vad fin kontakt de har!

Nästa hund var en mindre ras. Nu gick det lite bättre. Men fortfarande kunde Ozzy bli stirrig och inte kunna fokusera på leken med bollen. Stina fick tipset att bryta honom där genom att snärta honom lätt på nosen med handtagsdelen på läderkopplet. Det tar inte särskilt ont, men väcker upp honom så han fattar att när Stina säger till så ÄR det så. När hon lyckades bryta honom ur stirrandet kunde hon få honom att börja leka med bollen istället. Hon jobbade jättebra och tajmade snärt och beröm på ett utmärkt sätt.

Nästa möte var en goldentik. Nu gick det riktigt bra. En snärt på nosen när han tänkte stirra, sedan massor av beröm och lek med bollen när han gick fint.

Ozzy och Stina passerar Susanne Ericson och Jackpot utan problem =)
Ozzy och Stina passerar Susanne Ericson och Jackpot utan problem =)

Sedan avslutades det med att jag ringde min instruktörskompis Susanne Ericson som bor i området och frågade om hon inte skulle ut och gå med sin hund nu. Det ville hon och snart kunde vi möta även henne och Jackpot. Jackpot skällde lite vilket passade jättebra för vårt träningspass, men nu gick Ozzy så fint, så fint. Härligt att se! Stort tack också till Susanne som kunde gå ut med kort varsel.

Stina ska jobba vidare på egen hand ett tag nu. Kanske gör vi ett uppföljningspass senare. Då behöver vi frivilliga hundägare som vill träna hundmöten. Sugen? =)

Nio steg till lyckad kloklippning

Jag har märkt att oväntat många hundägare tycker att det är jobbigt att klippa klorna på sina hundar. De känner sig osäkra, de är rädd att klippa i pulpan och att det ska börja blöda. Eller så har hunden fått en sorts skräck för detta och gör allt för att komma undan. Lugn, lugn. Här får du nio tips som gör att ni lyckas bättre nästa gång.

1. Se till att ha bra belysning. Skär upp korv eller annat smarrigt i små tärningar och ha dem inom räckhåll. Ta fram klotången. Till dig som redan nu tänker: ”Men vänta lite, ska jag muta hunden med korv? Vilket trams. Den ska ju bara foga sig!” så säger jag så här: ”Om hunden redan fått dåliga erfarenheter av kloklippning behöver man växla upp vad gäller godiset. Det behövs för att kunna ge hunden en annan positivare bild. Successivt skapar du mer plus än minus på kontot när det gäller kloklippning. Tänk dig själv om du är rädd för något. Jag tycker till exempel inte om att dyka. Jag skulle inte tycka bättre om det snabbare om någon trycker mitt huvud under vattnet och säger ”dyk bara”, än om någon viftade med en tusenlapp och sa ”dyk bara lite först så får du den här”. Och sen dyker du lite mer och lite mer. Det är därför vi bara ska ta en klo per gång, se längre fram.

2. Få ned pulsen. Se till att lugna ned dig själv innan du kör igång. Slut ögonen och ta några djupa andetag. Hoppas att du inte tycker att det här låter som flum – för det är viktigt. Om du är mer eller mindre hysterisk redan innan du börjar klippa – ja, då kommer inte precis din hund att vara en cool filbunke heller.

3. Sätt dig på golvet med hunden. Bjud på lite korv. Mys. Klia den på bringan, bakom öronen. Känn hur både du och hunden går ned i varv. En del hundar kan tycka att just det här att ligga i en pressad situation på golvet kan vara riktigt jobbigt. Håll inte på och kräv det då. Låt hunden stå och ställ dig själv grensle över den och klipp. Ta fram en tass. Nu gissar jag att det kan bli lite brottningsmatch. Eller mycket. Behåll lugnet och beslutsamheten. Ta hjälp av någon om det behövs. Hunden ska inte kunna tjorva sig ur den här situationen.

4. Klipp cirka tre till fem millimeter av EN klo. Behåll greppet om tassen och hunden. Ge korv, mycket korv så att hunden får riktigt bra betalt för en ynka klo. Mys. Klia den på bringan och beröm. När hunden är lugn kan du avsluta kloklippningen för en stund. Särskilt om den verkligen tycker att det här är jobbigt. I så fall ska du göra om de här stegen många gånger och ge hunden skamlöst bra betalt för en klo, i form av korv eller annat som den gillar skarpt. Då är tipset att klippa en klo per dag i 14 dagar och ge en påse korv efter varje klo. Efter det borde vågskålen ha vägt över till det positiva för hunden.

5. Är det mer du som tycker det här är jobbigt så fortsätter du med nästa klo. Se till att ta god tid på dig, andas djupt så att pulsen går ned. Så att du sänker din energinivå. Klipp – ge korv. Sikta inte ihjäl dig på varje klo så att hunden börjar sprattla av tristess att ligga still. Placera klotången över klon, bestäm dig och klipp!

6. Har du en hund som skriker? Och du tror att den skriker för att det gör ont? Lugn, lugn. Alla hundar är olika. En del skriker inte alls. En del skriker när man klipper helt korrekt, utan att det tar i pulpan. Men de märker inte när man verkligen klipper fel och det börjar blöda. En del är tvärtom. Så låt inte det påverka dig och göra dig ängslig. Sååå ont gör det inte när du klipper fel.

7. Nu kommer vi till den viktigaste punkten. Om nu detta ”fruktansvärda” händer, det som du fasar för – att du verkligen råkar klippa i pulpan – ja då sätts din självbehärskning på prov. Du SKA låtsas som om ingenting har hänt. Du ska ta ett sansat, djupt andetag. Du ska klippa minst en, men gärna två-tre, klor till innan du i en lugn och fin ton ber om lite toapapper så du kan torka bort ett par bloddroppar. Även om hunden skriker och sprattlar. Okej? För lyckas du här – ja, då kommer kloklippningen snart att vara lätt som en plätt. Faktiskt. Då känner hunden att du har koll på läget och att den kan överlämna det här till dig.

8. Klipp klart alla klor i din takt. Avsluta med korv och mys. Säg sen inte ett peppande ”jah” och låt hunden studsa upp – som för att fly från det otäcka. Låt hunden kliva upp på ett sansat sätt för att behålla känslan av lugn och kontroll. Fira att du varit så duktig!

9. Jo, en sak till. Köp ny klotång en gång per år. Varför inte ge hunden en i julklapp? På så vis vet du att klotången är vass och klipper av klon på ett effektivt sätt. Du märker inte själv om du har en slö klotång – men hunden märker det. För då blir det mer som att klon ”nyps” av och då känns det mer. Så satsa på en ny tång då och då – det är det värt.

Gillade du den här artikeln? Dela den gärna – kanske har du en vän som skulle behöva lite stöttning?

Prinsen fick lära sig självbehärskning

Jobbigt. Matte gosar med en annan hund. Men Prinsen blev bättre och bättre på att behärska sig.
Jobbigt. Matte gosar med en annan hund. Men Prinsen blev bättre och bättre på att behärska sig.

 

En kvinna vid namn Sara hörde av sig till mig. Hennes hund Prinsen, en blandning mellan dvärgpudel, papillon och yorkshireterrier, vaktade henne mot andra hundar. Om en annan hund kom för nära, eller om hon var lite för trevlig mot en annan hund så fick den ett blixtsnabbt nyp. Inte så roligt, särskilt inte när kompisarnas hundar började gå omvägar för att slippa bli utsatt.

Visst kan man tänka att det är ”bara att säga åt honom”. Och till en viss del håller jag med, man kan som förare i alla fall markera med en knäpp på nosen just i själva attacken att det inte är okej. Prinsen kom av sig då, och såg spak ut ett tag. Men hans tanke var densamma ”Den där hunden som stjäl min mattes uppmärksamhet ska ha stryk”. Han bara väntade på ett nytt, bättre tillfälle.

Jag ordnade några övningar som, inte blixtsnabbt men på längre sikt, förhoppningsvis kommer att ändra Prinsens attityd till när hans matte har andra hundar intill sig. Om det faller väl ut kommer han att tänka ”Där är en annan hund. Nu kommer matte att prata med den och då får jag korv – om jag sköter mig”.

Vi började med att klicka in honom. Sara fick klicka med klickern och sedan ge Prinsen små korvbitar. Först bara mata. Sedan lite trix, som att han ska titta henne i ögonen innan klicket och korven kommer. Efter en stund kunde Sara hålla ut ena armen och handen med korv i och Prinsen räknade själv ut att ”om jag tittar henne i ögonen i stället för på korvhanden så blir det klick och godis”.

Så var det dags att ta fram kompisen Saras (ja, hon heter också Sara) hund Frost. Egentligen tycker Prinsen är Frost är en rätt kul typ, bara han inte går i närheten av hans matte, eller ännu värre – att hans matte gullar med Frost! Men det var precis vad hon gjorde nu. Och Prinsen hetsade upp sig, sände arga blickar och försökte flera gånger kasta sig fram och ge den där konkurrenten ett rejält nyp. Men tillslut lugnade han ned sig en smula. Bara iakttog utan att ha mord i blicken. Då kom klicket och korven.

Prinsen blev minsann lite häpen. Och började studera matte lite mer. Klick och godis. Inte dumt, tänkte Prinsen. Men sedan blev det lite för trevlig stämning mellan matte och den andra hunden och hans känslor gick överstyr. Nya försök till tjuvnyp. Vi turades om att agera stolpe med kopplet så han inte skulle nå fram. När han lugnat sig och såg snäll ut blev det klick och godis igen. Visst kan man bara ge godis också och strunta i klicket. Men det fiffiga med klickern är att den är snabbare, du kan klicka exakt när hunden ser lugn och trevlig ut i blicken.

Sara hälsar på Vante medan kompisen Sara håller reda på Prinsen. Snart får han klick och korv.
Sara hälsar på Vante medan kompisen Sara håller reda på Prinsen. Snart får han klick och korv.

Vi tog fram nya hundar. Jag hade med mig två siberian huskies hemifrån: Flinga och Vante. Även dem fick Sara gosa med till Prinsens förtret. Men hans acceptansnivå höjdes hela tiden. Sara fick bli kärvänligare och kärvänligare med andra hundar utan att det brast för honom. Han väntade ofta snällt på klicket och godis. Visst – då och då rann det över för honom – men totalt sett blev han mer harmonisk. Det är värt att jobba vidare på.

Nu har Sara fått i uppgift att fråga typ varje hundägare hon möter om hon kan få hälsa på deras hund. Prinsen ska då knytas fast i en stolpe nära intill och om han sköter sina kort rätt så blir det klick och godis. Hon ska inte överdriva hälsningen utan ta det successivt, och utöka intensiteten i hälsningen allt eftersom han blir bättre. För ju fler gånger hon lyckas hälsa utan att han får upprörda, svartsjuka känslor desto bättre för framtiden.

/ Susanne

Med köttbullar blir främmen vänner

Här är Dio, en svartvit shetland sheepdog.
Här är Dio, en svartvit shetland sheepdog.

En kvinna vid namn Anna hörde av sig. Familjens hund Dio, en shetland sheepdog, hade en benägenhet att skälla på besökare som kom till deras stugtomt på en ö. Särskilt när han var själv ute. Hon ville dämpa skällandet, något voff gick väl an men inte en komplett utskällning.

Hon hade varit duktig och klickertränat honom hemma på villatomten på fastlandet. Där höll han tyst vad som än passerade. Men där var han, på grund av trafiken intill, inte själv på gården på samma sätt som i stugan.

Jag bedömde att skällandet kom av osäkerhet. Det är inte lätt att vara nio-tio månader och ha koll över en hel tomt själv, där folk kunde dyka upp ifrån minst tre stigar som ledde in. Särskilt inte om man tycker att folk rent generellt inte är det absolut skojigaste som finns, minst av allt herrar.

Så min plan blev att ändra Dios ”förväntan” när det kom besökare. I stället för att tänka ”Shit – nu kommer det en läskig människa och jag måste ta allt ansvar själv. Voff, voff – kom någon ansvarig och hjälp mig nu” – till att tänka ”Åh, nu kommer det en sådan där intressant köttbullemaskin igen. Om jag bara håller truten så blir köttbullen min”.

Shetland sheepdog är ursprungligen en fårvallare, vilket gör att rasen har nära till skallet.
Shetland sheepdog är ursprungligen en fårvallare, vilket gör att rasen har nära till skallet.

Det gjorde vi genom att ringa flera stuggrannar som fick komma promenerades hux flux in på gården. Anna höll sig oftast inomhus så Dio skulle uppleva att han fick klara detta själv. När första besökaren kom sprang Dio emot och voffade några voff. Besökaren följde då mina instruktioner, vänd dig om (inte för snabbt så att Dio tror att han lyckats skrämma den) och avvakta. När Dio tystnat, vilket gick snabbt när inte besökaren såg så hotfull ut längre, fick han köttbullar av besökaren. Dio såg minsann lite snopen ut =)

Sedan fortsatte vi så. Besökare efter besökare kom in, fick något enstaka voff mot sig, stannade, vände sig om och gav sedan köttbullar när Dio blev tyst. Då kallade Anna in den största utmaningen, en man som bor två stugor bort, en riktigt läskig typ om du frågar Dio. Det märktes direkt att just den här besökaren var extra jobbig. Dio skällde mycket och vågade inte gå fram. Men med lock och pock, och utkastade köttbullebitar vågade han sig fram. Mannen satt senare på altanen ett tag och pratade, sedan gick han och kom tillbaka efter en kort stund. Redan då blev det mycket bättre. Nu visste ju Dio att hos den där mystiske herrn fanns det ju faktiskt godsaker.

När du får oväntat besök ska du bjuda på köttbullar - inte kaffe.
När du får oväntat besök ska du bjuda på köttbullar – inte kaffe.

Så höll vi på ett tag. Sedan tog vi en paus. Och körde lite till. När vi tyckte oss vara klara och stod och pratade om ditten och datten kom plötsligt ett helt nytt spontant besök, en kvinna och hennes dotter. Dio gick fram till dem utan ett ljud och snabbt levererade vi köttbullepåsen till dem så de kunde berömma.

– Jag får gåshud, ser du, viskade Anna och pekade på sin arm.

Nu är förstås inte allt fixat bara med det här träningspasset. En hel del jobb återstår.

Dio vinkar hejdå på bryggan till stugan =)
Dio vinkar hejdå på bryggan till stugan =)

Anna fick i uppgift att rigga en godisskål med lock utefter varje stig in till deras tomt, med en lapp med instruktioner. Så att alla som kommer och hälsar på kan bidra till att bättra på träningen. Och den läskigaste mannen fick i uppgift att ta med sig några köttbullar och hälsa på två gånger per dag i minst en vecka. Helst inte hälsa på ordentligt, utan i princip bara lämna köttbullarna till en tyst Dio och sedan gå hem igen. Så att Dio tycker sig få rätt bra betalt för ett besök som knappt hann in på gården =)

Ska bli intressant att höra hur det går!

/ Susanne

 

 

 

Frost var en varm bekantskap

Här är Frost!
Här är Frost!

Frost och Sara har varit här. Frost är en tre månader gammal bichon havanaise. Sara är en engagerad hundägare som vill att saker och ting blir rätt från början.

Hon tyckte att Frost hade varit lite skällig mot andra hundar vid hundmöten. Så ville hon inte ha det i framtiden, så hon kom till Rackarungarnas Hundskola för en privatlektion.

Frost visade sig vara en cool valp. Han fick möta en portugisisk vattenhund några gånger, sedan en siberian huskyhane några gånger, efter det en siberian huskytik några gånger och efter det var vi tvungna att vila. Då hängde Frosts tunga lång i den ovanliga sommarvärmen.

Men det var ett bra och effektivt pass. Det är viktigt att byta hundar ofta, raser och situationer. Annars blir det lätt att man tror man har lyckats när man egentligen bara har lärt hunden att möta en viss hund på en viss gata.

I pausen fick Sara lite kloklippingstips och hon visade att hon redan förstått det viktigaste – att ta det lugnt, vara tålmodig men bestämd och att inte hispa upp sig om man råkar klippa lite mycket på en klo – fast nu gick allt bra.

Här möter Frost en vorsteh, gick fint det med. Matte Sara är duktig på att belöna med kycklingdeon i rätt tid.
Här möter Frost en vorsteh, gick fint det med. Matte Sara är duktig på att belöna med kycklingdeon i rätt tid.

Sedan blev det ett hundmöte till. Nu med en vorsteh. på en ny väg. Gick lika bra som de tidigare mötena. Inga voff – bara lite sneglande men sedan fokus på matte och hennes godsaker. Vi försöker helt enkelt lära Frost att när han ser en hund så är det lika bra att han fokuserar på sin matte – för det är där det kommer att hända saker under hundmötet. Sara hade en intressant, ny sorts godis med sig. Det såg ut som en deo, men luktade inte så – milt sagt. Det luktade gammal instängd kyckling typ. Smaskens tyckte Frost.

Så han fick en slick av det just när matte noterat den mötande hunden. Sedan en slick till just före. Och en slick till strax efteråt. Samt en massa muntligt beröm förstås. Gick superbra. Frost är en trygg grabb trots sin unga ålder och lilla ras. Han kommer att bli en cool kille i framtiden!

Tack för att ni kom!

/ Susanne

Hur bra luktsinne har en hund?

Nosen - enormt viktig för hunden.
Nosen – enormt viktig för hunden.

Skillnaden mellan en människas och en hund luktsinne är enormt. En människa har 5–7 miljoner luktceller på en yta av 5 kvadratcentimeter i näsan.

En hund har mellan 125–225 miljoner luktceller på en yta av cirka 150 kvadratcentimeter veckad slemhinna i nosen.

Omkring en tredjedel i hundens hjärna tas upp av luktcentrum. För människan tar detta centrum endast en tjugondel av hjärnan.

Det äldsta dokumenterade spåret som en hund klarat av att följa från början till slut var 17 dygn gammalt.

Så jag tror att vi ofta underskattar dem, eller vad tror du?

Källa: Boken Spår av Christer Hansson. Här hittar du den på Bokus. Här hittar du den på Adlibris. Här hittar du en del spårfilmer som Christer Hansson lagt ut på Youtube.

Varför har hunden en extra flik på örat?

Den här extra fliken på örat - vad är den till för egentligen?
Den här extra fliken på örat – vad är den till för egentligen?

Jag har grunnat ett tag. På varför hundar har en extra flik på ytterkanten av sina öron. Jag insåg att som vanligt finns säkert svaret på Google. Och tja, några förslag fick jag.

  • Flikarna finns till för att förstärka ljudsignalerna. Det menar Pias kennel som jag hittade här.
  • Flikarna finns för att öronen ska kunna vinklas lättare. Det menar veterinär Erik Lundberg, expert som uttalar sig på Hemmets Journal på nätet.
Här är fliken från en annan vinkel.
Här är fliken från en annan vinkel.

Jag tror på båda ovan nämnda förslag, särskilt på det där om att hunden ska kunna vinkla öronen. Och jag lägger till ett eget förslag också:

  • För att vinden ska kunna fladdra i fliken istället för i hela örat, vilket gör att hunden kan lyssna mer fokuserat.

Vad tror du? Har du någon egen idé? Kommentera här nedan.