Författare: Rackarungarnas Hundskola

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne