Sedan tidigare har jag tränat in med klicker att Hagel ska klättra upp på en stol. Det tog emot då han av någon anledning fått för sig att han inte får vara på stolar. Men till slut gick det. Det klippet kan du se här.
Nu har jag vidareutvecklat det tricket till att även inkludera en metallapportering. Då ser det ut så här:
För en tid sedan tränade jag in ett trick med min vorsteh Hagel. Det gick ut på att han skulle viska i mitt öra. Så här såg det ut.
Nu har jag lagt till ytterligare ett moment: han ska viska i mitt öra (det ska verka som om han viskar att han vill gå ut) och efter det säger jag ”vilken bra idé” och han får hämta kopplet.
Så här ser det ut:
Blir du sugen att träna in det här tricket du med? Skicka gärna sedan en bild eller en film från träningen så jag får se – och kanske visa för andra? =)
Sofi Burman har ett mål. Hon vill träna sin collie Yodel så han klarar lämplighetstestet för att utbilda sig till terapihund. Hon har bett Rackarungarnas Hundskola om hjälp.
Så jag har tagit fram ett träningsprogram där vi tränar på viktiga delar. Ekipaget ska enligt kraven behärska enklare allmänlydnad som sitt stanna kvar, ligg stanna kvar, gå fint i koppel och klara av hundmöten.
Det är också viktigt att hunden klarar av olika miljöer och lite osmidig hantering.
Första passet tränade vi fotgående, som är en bra baskunskap vid hundmöten men även i andra situationer då du vill ha koll på hunden. Vi tränade också sitt och ligg stanna kvar. Dessutom blev det lite hundmöten och miljöträning, bland annat i form av att åka hiss.
Ett av de viktigaste tipsen Sofi fick med sig var att inte prata med ”babyröst” så fort hunden skulle göra något som var lite småläskigt. För det förtydligar bara för hunden att det verkligen är något läskigt om matte eller husse lockar, pockar och gullpratar så där. Nej, istället ska man bara säga ”Kom nu” i en övertygad och trygg ton. Sedan går man. Det fattade Sofi blixtsnabbt och snart gick Yodel in och ur hissen som om det var hur vardagligt som helst.
Så tänk på det du också där hemma – hur låter och agerar du egentligen när hunden ska göra något som den kan uppfatta som lite läskigt?
Är du också sugen på att utbilda din hund till terapihund? Här kan du läsa mer.
Häromdagen fick alla tre ”innehundarna” leta leksaker i skogen. Jag knöt fast dem vid var sitt träd och visade upp fem leksaker.
Sedan gick jag en runda och kastade leksaker lite hit och dit i smyg. Jag hade sett till att hundarna hade motvind när de sedan skulle springa ut i skogsområdet.
Efter det fick de leta en i taget. De två som inte letade för stunden var fullfjädrade hejarklacksmedlemmar …
/ Susanne
Hur pass mycket leker du med din hund? Leker ni med leksaker? Kastar? Kampar?
Jag tycker det är viktigt att leka med min hund. Med lek får ni ett mycket bättre samarbete och en bättre kontakt. Ni lär känna varandra på ett djupare sätt och hunden lär sig att du är en kul typ som det är värt att umgås med.
Jag tycker mig se att många hundägare inte leker med sin hund – inte så mycket i alla fall. När de tränar ger de hellre godis. Det kan bero på något av följande:
1. Man menar att hunden inte tycker det är roligt att leka.
2. Man tycker hunden blir för stojig och uppspelt om man leker med den.
3. Man har problem med att få loss leksaken från hundens mun när leken ska avslutas.
Mina synpunkter på detta, i tur och ordning:
1. En hund som inte tycker det är roligt: Ge dig inte så lätt. Kämpa på, med olika leksaker och på olika sätt. Knyt ett rep i leksaken så ni får lite mer distans mellan er. Eller prova studsande bollar. Eller pipdjur. Eller fågelvingar. Eller skit i att ha en ”grej” och lek med din kropp: tacklas, lek tafatt, kurragömma.
Jag hade en cocker spanielkille som jag tog hand om när han var kring ett år. Det märktes tydligt att han inte hade lekt förr. Jag höll på länge. Testade det ena efter det andra, lite då och då. En dag provade jag att blåsa på honom genom en tom toarulle. Det var grejen! Han gick igång helt och hållet. Efter det ramlade polletten ned och som han lekte sedan, bar bollar och var så lycklig.
2. För stojig: Nja, det har jag svårt att tro. Hundar måste få ”rasa runt” och vara lite crazy. Så höj ribban lite för när det blir för stojigt. Var utomhus. Inhägnat i till exempel en hockeyrink om det känns säkrare. Och busa loss!
Och sen avrundar du och talar om att nu är det dags att tagga ned igen. Det är det som gör dig till en poppis person – att det är du som tar initiativ till lek – och har pondusen att säga när det är färdigt för denna gång.
Vissa hundar kan börja morra när de leker vilket kan skrämma en del som är ovana vid att hunden blir så pass uppjagad. Men i de flesta fall är morrandet bara ett tecken på att de har riktigt roligt. Så slappna av =)
3. Problem att få loss leksaken: Ja, en del hundar går igång riktigt ordentligt. Och är hunden inte van att du säger när den ska vara på och av så blir det lite extra jobb. Beroende på vad du har för hund löser du det på olika sätt. Jag erbjuder min vorsteh en godis med andra handen. Då släpper han leksaken, belönas med godis medan jag stoppar undan leksaken, och sedan kan vi fortsätta med något annat. Förut var jag mer typen som utan krusiduller bara öppnade hundens mun och tog ut leksaken, men det brukar ofta landa i att det inte blir en så kul slutkänsla för hunden. Och jag vill att det ska vara kul hela vägen.
Du kan också se till att ha två likadana leksaker. (De behöver inte vara HELT identiska, men de bör vara snarlika och viktigast av allt – ha samma värde för hunden). När du kastat en leksak och hunden tagit den så visa att du har en till, som den får springa efter om/när den den kommit tillbaka till dig och släppt den första leksaken. Byteshandel helt enkelt. Brukar funka på många.
Kanske hunden studsar runt lite själviskt med den första leksaken ett tag och roar sig själv, men ser du bara till att lattja runt med den andra leksaken, göra ”dödsryckningar” på marken och liknande så blir din leksak snart mer intressant så att hunden kommer in för att byta.
Känner du ändå osäkerhet, kom till någon av mina kurser, eller boka en egen tid, så hjälper jag dig. Jag lovar – det är värt att leka mer med sin hund!
Mina hundar gillar repknutar, spenkoppar och bollar i snören bäst. Eller sådana saker med lurv på. Vilken är din hunds favoritleksak? Berätta gärna genom att kommentera artikeln eller i FB-inlägget =)
Människor är människor. Och hundar är hundar. Men ofta fungerar vi faktiskt likadant. Som när det vankas bråk.
För ett tag sedan hade jag en man med sin hund på besök. Vi pratade om när hundar hälsar på varandra.
– När hundarna hälsar på varandra är det bra om ägarna släpper efter på kopplen (om de nu är kopplade alltså). För då känner inte hunden att den har samma stöd och hjälp om det skulle bli bråk, berättade jag.
Likaså ser man som hundägare till att ingen hund får springa och söka stöd vid mattes eller husses ben. Hundarna får helt enkelt klara sin kontakt på större eget ansvar, vilket gör att eventuell kaxighet blir betydligt mindre. Om hunden känner att inte matte eller husse kommer att ”rädda dem” genom att dra tillbaka dem i kopplet eller liknande så uteblir ofta ett riktigt slagsmål.
Mannen, som arbetar som polis, lyssnade och lyste sedan upp.
– Precis så är det också när vi som poliser blir kallade till ett bråk. Just när vi kommer till platsen brukar bråket öka och vara nära ett slagsmål. De som bråkar känner helt enkelt att nu, när polisen kommit, vågar de dra saken till sin spets och vara riktigt kaxiga. För de räknar med att vi ska gripa in och bryta. Men i sådana fall brukar vi ofta dra oss tillbaka. Då avtar känslorna och efter en stund kan vi börja prata med dem.
Intressant, inte sant? Har du märkt det här någon gång? Bland hundar eller människor? Eller kanske något annat djur? Berätta gärna genom att kommentera nedan eller i FB-inlägget! =)
Jag var tonåring. Jag hade hängt med mina föräldrar till en brukshundklubb som låg några mil bort för lydnads- och brukstävlingar. Pappa var domare för några bruksklasser. Mamma tävlingsledare för brukset. Jag tävlade i lydnadsklass.
På kvällen var det party bland husvagnarna. Även om jag inte hade ålder, eller intresse, för att dricka brukade det vara kul att sitta med i förtälten och höra på snacket. Här fanns eliten bland hundfolket samlat och det var intressant att lyssna när de diskuterade hundträning.
Men en kväll blev det mindre kul. En man, känd för att kunna bli grinig när han var på fyllan, kom på den ”briljanta” idén att han skulle träna sin hund i uppletande – NU. Han fick med sig ett par andra personer som skulle hjälpa till, och vinglade sedan iväg på sina träskor med hunden i koppel.
Jag tittade på de andra. Tänkte ingen stoppa honom? Jag minns inte om mina föräldrar var med just nu, men det fanns många andra på plats. Någon gjorde en min som antydde att de tyckte det var korkat, men ingen sa något.
Ingen ville lägga sig i, störa, eller väcka den björn som sov inne i den grinige mannen. Och jag – ja, jag var bara en tonåring som inte vågade sätta mig upp mot sånt.
Hur det gick? Ja, i ärlighetens namn gick det inte så illa som det kunde ha gjort. Hunden hittade föremålen i skogen och mannen behöll humöret mot hunden. Men vad gav det egentligen? Och vad hade hänt om det hade gått helt fel?
Idag är jag inte längre bara en tonåring som inte vågar sätta mig upp mot sådana dumtag. Idag ska jag tala om vad jag tycker om sådana som tränar hunden när de är på fyllan.
Det är idiotiskt. Det är som att köra bil på fyllan. Du kan sabba så oerhört mycket.
Du kanske aldrig dricker? Jättebra. Men om du, liksom jag, tar dig ett glas då och då vet du att man kan få en skön känsla av alkoholen. En känsla av att man är så himla bra. Du vet – kung i baren liksom. Man kan tro att man är en stjärna på att dressera hundar. Men både du och jag vet att sanningen är en annan. Vi blir sämre på det mesta när vi druckit.
Många blir dessutom rätt hetlevrade när de druckit. Ska börja gorma och diskutera. Eller så blir de gråtmilda eller överdrivet kärvänliga. Ingen är som vanligt. Och man ska vara som vanligt när man tränar hund.
Om du är full riskerar du att bli tvärarg när hunden, av helt naturliga skäl, inte fattar vad du sluddrar om. Och då har du snart förstört månader av bra träning. Hunden tappar förtroendet för dig. Den blir rädd för dig, eller inser vilken patetisk typ du är och skiter i dig.
Visst – självklart kan du prata, klappa och gosa med din hund även fast du druckit. Och gå en kvällsrastarrunda runt kvarteret. Men träningen spar du till en annan gång. När du är som vanligt. Eller hur?
Allt det här begriper säkert du. Men du har kanske någon i din närhet som inte begriper? Har du upplevt något liknande som jag?
Dela gärna artikeln, och dela gärna med dig av dina erfarenheter och vad du tänker kring det här med att träna hunden i fyllan. Var drar du gränsen?
/ Susanne
Din hund har antagligen en bestämd liggplats i huset eller lägenheten. Det är jättebra att den har en plats, med en skön bädd eller liknande, som den vet är dens egen. Så man, när man behöver få hunden ur vägen, kan säga ”gå till bädden” eller liknande och hunden vet vad som gäller.
Men om du inte bor väldigt smått, så hunden ser typ allt från där den ligger, kan det vara idé att ha flera liggplatser. Som hemma hos mig, vi har två bäddar i hallen och två i vardagsrummet.
För hunden vill vara med. Den vill ha koll. I varierande grad förstås, men om jag ser till min unga vorsteh så tycker han inte att det är så kul att ligga i hallen när jag sitter och ser tv i vardagsrummet. Han känner sig inte helt trygg när han inte ser sin kära matte. Det gör att han inte kan vila och slappna av på det sätt som jag vill att han ska göra. Och det gör att det mer blir en sorts tråkig uppgift att ligga på bädden istället för att frivilligt slå sig till ro. Men när han ligger på sin bädd i vardagsrummet så snarkar han gott.
Kanske även du behöver flera bäddar? Så att hunden har alternativ, så hunden kan vila och känna sig trygg. Bara en tanke att fundera på.
När jag ändå pratar bäddar … är det fler än jag som kostat på och köpt dyra Biabäddar som hundarna ratar och hellre lägger sig i den billiga, tunna från Ikea – som på bilden ovan (notera den tomma Biabädden intill)?
Vaffö gör de på detta viset? Är låtsasskinnet i Biabädden för kall först, och sedan för varm? Vad tror du? Eller älskar dina hundar Biabäddar?
Jag märker att det finns lite olika ”rön” om NÄR och hur man kan börja träna sin valp. Vissa börjar att träna sin valp direkt, andra tycker att ”valpen ska få vara valp” och vill vänta med träningen. Hur tänker jag?
Jag börjar direkt med träningen. Det beror ju förstås vilken värdering man lägger i ordet träning. Jag börjar direkt med övningar som bättrar på min och valpens kontakt. Det handlar om att belöna att valpen kissar ute, lek med leksak/trasa, många inkallningar med godis, och möjligen lite sitt. Inget avancerat. Och det gäller att skilja på träningsfas och kravfas. Det är lättsamt, lekfullt och kravlöst i början. Först när du verkligen VET att hunden kan en viss grej är det dags att ställa krav.
Jag tränar korta pass. Valpar orkar ju sällan vara vaken så länge i taget. En kvart här och där. Jag säger som fågelhundsgurun Anders Landin som berättar att han tränar sammanlagt en timme per dygn, ”resten av tiden får valpen vara valp”. Så det är inte så farligt. Det är enligt mig ett måste för att tidigt etablera en bra kontakt och ett samarbete med din hund.
När valpen varit hos mig några veckor börjar jag med fotträning, ännu mer inkallning, sitt, ligg, lekapportering, kampövningar där den ofta får vinna, miljöträning och spårträning. Fortfarande handlar det om en kvart här och en kvart där. Längre än så räcker inte koncentrationen. Att köra riktigt hårt och lära valpen en massa trick och annat riskerar att göra den lite överstimulerad och lite uttråkad. Så det gäller att hitta en balans – som med allt annat. Så träna din valp – med en genomtänkt tanke. =)
Nu kommer filmen från när jag tränar in det tredje tricket. Det går ut på att min vorsteh Hagel ska viska hemlisar i mitt öra.
Sedan tidigare har jag tränat in handtarget, att han ska dutta med nosen i min handflata. Så nu behövde jag vara utveckla den kunskapen litegrann =)
rackarungarnashundskola.com 