I dag tävlade jag och Hagel i Nose Work klass 2 i Luleå. Jag hade haft några tuffa tävlingar bakom mig då det jävlats en hel del. Jag hade börjat tvivla på mig själv. Det var ju jag som sabbade allt många gånger. Som nu senast i Kumla.
På banvandringen för utomhussöket säger domaren att allt ingår: Golv, väggar och tak. Det – i kombination med att jag hört andra tävlande säga att det brukar bli svåra tävlingar när dessa domare dömer – ofta gömmor på höjd och så – gör att jag genast spanar uppåt. Utan att jag märker det så tänker jag ”Där och där vore det passande att göra en svår hög gömma”. Först några dagar efteråt inser jag hur korkat det var. I alla fall när man har en sådan mottaglig hund som jag har. För omedvetet styr jag Hagel med min förväntan. Omedvetet blir han då också mer noggrann där jag har hög förväntan. Och omedvetet tolkar jag det som att han minsann har ett intresse där, precis där jag trodde! Ja, nu när jag beskriver det så inser både du och jag hur korkat det är! Men det är så himla lätt att trilla dit! Så på utomhussöket hittar vi en rätt gömma i en skräpkorg och sedan dras jag till mitt misstänkta ställe. Och minsann vindar Hagel in lite extra där. Och till slut har vi lurat varann så jag säger markering istället för att faktiskt röra mig därifrån. Det ser du på filmen här. Även om det svider visar jag upp filmen ändå. En gratis lektion i hur man INTE ska göra.
Så. När jag nu startade i Luleå hade jag hunnit analysera det där. Jag insåg att jag gjort precis samma misstag som jag gjorde på min första NW-tävling i klass 1. Den kan du läsa mer om här. Har jag då inte lärt mig någonting på den här tiden? Hur skulle jag göra för att inte klanta mig igen? Jo, jag bestämde mig för att vara HELT nollställd. Inga förutfattade meningar. Inte tro ett skit. Bara gå in och söka av varje meter med samma inställning. Inget ställe är viktigare än något annat. Så under hela banvandringen och hela tävlingsdagen upprepade jag för mig själv: Tro INGENTING!
Dessutom vet jag att jag oftast är för peppad första dagen. Jag vill för mycket. Jag har längtat för länge. Jag gillar tvådagars-tävlingar för då är jag och Hagel lite mer sansade dag två. Men nu var det bara en endagstävling i Luleå. Hur skulle jag lösa det? Jo, sambon och sonen fick ordna en låtsastävling dagen före. Med tidtagning och allt. Sambon tog tid och sonen gick helhjärtat in för filmuppdraget =). Här kan du se hur det såg ut.
Så var det dags för oss att starta. Vi hade startnummer 18 av 25. Alla fyra sökområden gjordes i ett svep. Först utomhussöket. Två gömmor, tre minuters söktid.
Sedan fordonssöket. Två fordon. En gömma. Två minuters söktid.
Efter det behållarsöket. Två gömmor. Två minuters söktid.
Slutligen inomhussöket. Två gömmor. Tre minuters söktid.
Min plan var att söka av mitten först på utomhussöket. Det kändes mer konkret att börja med lådan mitt framför starten och trädgårdsmöbler än stegen till vänster som var min första tanke. Hagel var peppad. Han drog in området med bra fart. Vi kollade av lådan, trädgårdmöblerna, sedan åt vänster och sökte av stegen och annat jox som stod där. Vi kollade av husväggen och gräset. Sedan fick han vind och drog mot lådan vid starten. Där märkte jag snabbt att det var något därunder. Den gömman hade nog inte Hagel haft tid att bry sig om när han var så laddad i starten.
– Markering!
– Rätt.
Yes, bra start. Klanta inte till det redan nu. Sök vidare i lugn och ro. Var har vi inte varit? Vi har inte kollat på höjd intill husväggen. Så jag viftade med handen så att Hagel skulle söka av fönsterkarmarna. Där får vi ett oväntat intresse. Bakom ”spjällen” intill ena fönstret.
– Markering!
– Rätt.
– Färdig!
Oj, så spännande det är att tävla! Jag går igång så in i bängen. Pulsen är typ på max och jag har så mycket adrenalin i benen att jag knappt kan gå vidare till fordonssöket. Puh, samla ihop dig nu för sjutton. Det är mycket kvar än. Ett djupt andetag och så kastar vi oss in i fordonssöket. Vi börjar framtill på personbilen och backar mot släpet. Hagel får intresse vid kanten på släpet och jag börjar fundera om jag ska säga markering. Men så lugnar jag mig själv. Tidtagaren har ju inte ens sagt 30 sekunder, varför ska jag ha bråttom? Vi måste ju kolla andra sidan först. Så vi söker vidare, runt baksidan av släpet och så på motsvarande ställe fast på andra sidan får jag en mycket tydligare markering.
– Markering.
– Rätt.
– Färdig.
Ojojoj, oerhört spännande nu. Vi är ju faktiskt fortfarande med i matchen. Stor publik har vi också som hänger med in till behållarsöket och inomhussöket. Särskilt behållarsöket har strulat på sista tiden. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Men jag känner en viss oro att vi ska klanta oss igen. ”Nåja, ge bara Hagel tid att lukta på alla behållare så har du gjort vad du kan” – tänker jag.
Han springer in med lite för bra fart. Hinner inte lukta ordentligt tycker jag. Slarvar runt och vill gärna göra ett inomhussök av det istället. Men jag visar tydligare på några burkar och då blir han mer fokuserad. Han stannar till vid en burk. Visar att den luktar spännande.
– Markering.
–Rätt.
Yes, en till bara. Var är den? Snart stannar Hagel vid en till burk. Jag känner att det måste vara rätt.
– Markering.
– Rätt.
– Färdig.
Shit pom fritt alltså. Nu har vi ETT sökområde kvar. Inte klanta sig nu! Det är inomhussök med två gömmor. Tre minuter. ”Det är gott om tid” – intalar jag mig.
Nu gör vi något riktigt snyggt faktiskt. Jag gör som jag brukar på inomhussök, jag går in, vänder på hela ekipaget och startar honom i dörrkarmen på höger sida. Och direkt ser jag att han faktiskt har en doft! Vilken luring! Jag väntar in tills han har bestämt sig.
– Markering.
– Rätt.
Yes, då är det bara EN gömma kvar. Hjärnan samarbetar INTE utan börjar tänka sånt som ”oj, så nära ett diplom, TÄNK om det blir ett diplom” och jag skriker inombords till min hjärna ”Du har inte tid med det där nu. Håll käften och läs hund för fan”. Faktiskt! =) Så jag läser hund. Vi söker runt i rummet. Får lite intresse kring tjock-tv:n men inte mer än så. Efter ett varv börjar jag anvisa lite högre. Och där, på högra kanten av whiteboarden, ser jag ett intresse.
– Markering.
– Rätt.
– Färdig.
Sedan brakar jublet igång. Vårt andra diplom! Såååå himla skön känsla! Min plan om att INTE TRO NÅGONTING höll! Genrepet med sambo och son gav ett lugn. Eller så hade vi bara tur!? Men det var väldigt skönt att ha lite tur en gång. Nu kan vi klanta oss på typ sju tävlingar till innan jag blir deppig igen. =)
/Susanne
rackarungarnashundskola.com 