Nu är det torsdag och mycket spännande har hänt under lägret. Jag har gått från att vara förväntansfull och beredd att suga i mig som en svamp, till att bli lite fundersam, och till att nu för stunden börja få en klarare bild av det. Jag ser till att jag och hunden får ha kul och så får vi se vad gurun säger om det. Och än har han inte klagat.

(Jag har jobbat om det här inlägget eftersom jag insett att jag uttryckt mig riktigt klumpigt tidigare. Ber ödmjukt om ursäkt för det. Huvudpoängen verkar inte ha gått fram på ett bra sätt. Jag ville bara peppa de nervösa hundägare jag såg till att våga slappna av och göra ungefär som vanligt. Visst ska vi lyssna på instruktioner och forma oss på olika sätt, men nervositeten tog lite överhand för en del – och det var dessa jag ville ge en uppmuntrande puff.)

Början av lägret var lite konstig. Nu i efterhand inser jag att det nog till största delen berodde på att en del hade så stor respekt för gurun Ron Gaunt. Några vågade inte ta för sig, göra som vanligt med hunden, som till exempel att göra sin startrutin, utan hamnade på grund av sin nervositet i ett mer passivt läge än vanligt vilket gjorde en del hundar förvirrade.

Syftet med många övningar, tror jag, var att träna på hundens självständighet och att föraren inte skulle hjälpa till för minsta lilla fråga från hunden. Vi skulle även läsa varandras hundar och se när de fångade in doften. Väldigt intressant. Men jag upplevde att det blev lite för svårt för en del.

Jag tänkte att jag själv inte skulle låta mig hamna i det läget. Även om det var nervöst. Jag skulle jobba som vanligt med Hagel. Jag skulle ge honom hans vanliga startsignal, och berömma högt och rikligt vid varje fynd av doftgömma. På så sätt hoppades jag att fler skulle våga slappna av och inte vara så nervösa.

Idag torsdag skulle vi låta hundarna vara lösa för att jobba ännu mer med självständigheten. Jag tänkte åter igen att jag gör som vanligt, jag gör min startsignal och sedan bara slappnar av och hänger med. När Hagel hittade en gömma berömde jag ordentligt och ljudligt, och styrde sedan upp honom mot resten av området så vi slapp slösa tid och energi med att hitta samma gömma flera gånger. Efteråt frågade jag Ron om jag varit för ”controlling”. Nejdå, han tyckte att vi hade gjort ett bra jobb. Så bra!

Jag förstår Ron Gaunts tänk. På mina Nose Work-kurser vill jag själv snabbt styra upp hundägare som tjatar ”sök, sök” till sina hundar och pekar hit och dit hela tiden. Låt hunden göra jobbet. Det är den som har nosen. Även om du vet var gömman är just nu så vet du inte sen på doftprov eller tävlingar. Håll tyst. Vill du hjälpa till så gör det på ett mer subtilt sätt genom att ”råka röra dig” åt det håll där gömman är eller liknande. Ta inte ifrån hunden initiativförmågan och tron på sig själv. Det är extremt viktigt att hunden får bli självgående. Men jag vill gärna göra det stegvis och jobba bort stödet eftersom. Och jobba upp värdet av doften ordentligt så att hunden mer eller mindre struntar i om matte/husse hänger med i jakten. =)

Fast jag tror att det i början av lägret blev lite missförstånd. En del hundägare trodde nog att de inte fick göra något utan att gurun tyckte att de hjälpte till för mycket. Det är min analys just nu. Det kan vara jag som missuppfattat också och stöttat min hund för mycket. Men då borde Ron ha sagt till? Nåja, huvudsaken är att vi lär oss och har roligt. Det är ju därför vi håller på. Eller hur? 😊

/ Susanne