En hundägare vid namn Susanne hörde av sig. Hon har en chihuahua vid namn Sally som hon tycker är rätt ängslig av sig. Hon är rädd för mycket där ute i vardagen. Susanne undrade vad man kunde göra åt detta.

Hon och Sally fick gå Rambobanan. Den banan är så himla bra när det gäller att bygga ut en hunds ”referensramar” om vad som är möjligt här i livet. Här får den träffa på instabila underlag, gå på plåt, klättra bland pallar och däck, bli lyft, få klättra och kämpa, balansera, gå över rangliga broar, krypa genom aluminiumtunnlar, kolla in utsikten från en hög sten och ta sig igenom en småläskig labyrint.

Rambobanan är också så bra för samarbetet. Här får hundägare och hund tillsammans kämpa sig fram genom svårigheterna och stärka sin tillit till varandra.

Allt detta märktes så väl vid Sallys besök. Första varvet ville hon inte alls vara med. Hon visade det genom att försöka ske skärrad ut ( en del hundar har faktiskt lärt sig det som en sorts manöver för att de lärt sig att man slipper undan då), spjärna emot eller försöka vara helt apatisk.

Men det lönade sig inte. Vi peppade som hurtfriska norskor i alla fall, föste henne framåt och betade av hinder efter hinder. Vi försökte ge godsaker men det nobbade hon oftast. Det var liksom för läskigt.

På andra varvet började hon ta godisarna. Fortfarande gjorde hon inte mycket för att ta sig fram själv, fast på vissa stationer gjorde hon några framsteg. Vi berömde henne som om vi var tokiga och visade tydligt hur impade vi var. Svansen började gå oftare och oftare.

Tredje varvet var det en helt annan hund! Nu gick hon med glad svans mellan stationerna. Man kunde riktigt se hur hon liksom ”drog i hängslena” och var lite mallig över vad hon klarade. Med all rätt!

Nu kämpade hon sig igenom däcken, balanserade självmant på alla stockarna och sprang genom labyrinten själv! Vilken utvecklingskurva! Så roligt att se.

Sånt gör att jag mår bra i flera dagar.

/Susanne