Ibland när jag dömer doftprov märker jag att hunden nog har fattat rätt bra vad den ska göra. Men matte eller husse förstör genom exempelvis sin nervositet, otänkthet eller rädsla för att hunden ska mosa kartongerna. Igår på doftprovet i Överkalix var det ett ekipage som var det direkt motsatta. Hunden var pucko. Matte var briljant.

Nu får ni inte haka upp er på att jag skriver att hunden var pucko. Såklart fattar jag att den oftast är en väldigt trevlig hund som brukar göra sitt Nose Work-jobb på ett bra sätt. Men just på söndag kväll var den faktiskt pucko. Det var en hane, som direkt när han kommit innanför dörren i lokalen, fullkomligt fastnade med nosen i golvet. Det var så otroligt förtrollande intressant att lukta efter tidigare hundar som varit där. Faktiskt var det inte så många hundar som hunnit vara där före, och löptikarna skulle ju gå sist, så varför dessa lukter var så enormt spännande är svårt att förstå.

Matte var klok nog att vänta med att gå över startlinjen till doftprovet. Hon försökte avleda och dra hunden från dessa lukter. Hon kommenderade ligg och väntade ut honom en stund. Efter ett tag bedömde hon att det skulle gå. Hon gjorde sin startrutin och satte igång doftprovet. Jag startade klockan. Hon hade tre minuter på sig. I vanliga fall är det gott om tid. Men hunden var inte alls ”på jobbet”. Hunden bara spårade och nosade bredvid kartongerna för att kolla in dofterna efter de hundar som varit före.

Matte var tålmodig och tänkte att det släpper nog snart. Hon gjorde en ny start i andra änden av lådorna. Men hunden nosade vidare efter hunddofter. Jag riktigt kände hur frustrerad jag själv skulle vara i det här läget.

Matte behärskade sig på ett bra sätt. Hon tänkte inte ge upp än. Hon satte hunden, bad den stanna kvar, och gick iväg och låtsades pilla med kartongerna. Utan att röra dem. Hon gjorde det jag kallar ”Hemlige Arne”. Man går runt och ser mystisk och spännande ut. Man ser ut som om man försöker gömma doften där någonstans. Matte skådespelade med full inlevelse. Jag imponerades av hennes envishet, påhittighet och vilja att få hunden att förstå. Ett riktigt smart drag faktiskt – när det är kris som det var nu. Hunden såg ut som om den fattade. Hon gick tillbaka till hunden och satte igång den i sitt arbete. Och hundeländet fortsatte att nosa på hunddofter! Jag häpnade. Matte behärskade sig igen. Bra gjort. Jag hade nog fått nog vid det här laget och klampat ut därifrån.

Matte satte hunden på ett nytt ställe och gjorde om Hemlige Arne-skådespeleriet. Hunden såg ut som om den fattade. Litegrann i alla fall. Men när hon åter satte igång honom fortsatte han bara med dumheterna. Suck. Och sedan var tiden ute.

Tja, vad säger man en sådan gång? Visst kan jag hurtfriskt säga att matte ska träna hunden på störningsdofter, på att andra hundar har trampat runt, innan hennes hund ska söka. Och att hon ska stötta i början med att göra just sådana här inlevelsefulla Hemlige Arne och sätta godis intill doften. Men just där och då så fokuserade jag på att hylla hennes insats. Vilken matte! Vilket tålamod. Vilken uppfinningsrikedom. Så smart. Så klokt. Fastän det inte funkade just den här gången. Men jag garanterar att den här matten snart är på ett nytt doftprov. Och då jä-lar! =D

/ Susanne