Ett oväntat och hårt slag i magen

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

En av Skotts röntgenbilder.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne

22 reaktioner till “Ett oväntat och hårt slag i magen

  1. Hej vad tråkigt att höra! Jag har en kompis som har en Fieldspaniel som har E-höfter!! Hon bröt ihop när hon fick reda på det! Hon är 9 år idag och det märks på hon lite när hon går o springer för hon använder framdelen mer! Man ser det när man vet om det! Men inga besvär i övrigt 😊 Hon åker jättemycket skidor med henne o viltspår o apportering bla. Det är jätteviktigt att hålla dom muskliga! Du kommer säkert att kunna göra jättemycket med han kanske inte avel då förstås! 😊 Hoppas på det bästa 😊

  2. Usch vad tråkigt men kompisens Weimaraner har D-höfter och har godkänt Elitklass spår (2018), uppflyttad Hkl Sök (2018), & sen även kört både Agility, rally & tävlat kl 3 lydnad. Hon är nu 7-8 år (?) och har precis gått i pension från tävling! Så det behöver inte vara ett problem med HD-D 🙂

  3. Hej! Förstår precis din känsla. Jag hade en golden retriever som hade D på höfterna och när han var 10 år började det märkas lite på honom men han levde i 12,5 år och hade världens bästa aktiva liv fram tills dess 😊❤️

  4. Hej! Jag förstår din besvikelse…. Jag har en boxer med C höfter, ingen artros utan en för grund ”skål”. Har tränat mycket drag, simmat och jobbat i skog för att stärka musklerna extra runt om, stabilisera. Han fyller 10 i år och är Sph II, Sökh II, LPII, Rallymästare och vi tränar fortfarande sök men inte tuffa banor och har precis börjat tävla NW. Med din kunskap så tror jag nog att du kan göra allt utom avel…. Den biten kan sitta som en lite tagg i alla år- men förhoppningsvis så kommer ni kunna tävla allt du tänkt. Det tog ett tag för mig att inse allt och smälta, sen blev det förebyggande och min Oddie mår bäst utav alla i kullen….peppar peppar ta i trä. Kramar från oss…

  5. Hej Susanne! Jättetråkiga besked, men det behöver inte betyda det värsta. En av våra eng settrar hade sämsta höfterna, veterinären undrade om han ens kunde gå.. det här var ju många år sen, så rgt bilderna var ju inte lika skarpa som idag. Iallafall så fick vi 15 fina år med hunden och när han fick lämna jordelivet var det inte främst pga sina kassa höfter. De hade inte alls gjort sig påminda överhuvudtaget. Så länge som muskulaturen är på topp verkar det funka ändå. Kram på dig! /Stina

  6. Hej, förstår dig verkligen! Alla planer, vad blir det med dem? Men misströsta inte, tycker ni det är kul att göra de här sakerna du planerat – gör dem!!! Gör bara för att de är roligt, skit i att det inte leder till något med ett cert för er del – kanske din uppfödare vill veta att hans uppfödning, utseende mässigt, är bra? Jakt – är de kul kör på -han lär ju protestera om de gör ont! Lev ihop så länge ni har roligt och njut av det!! Jag tror Skott vill det fram till han får ont om han får det, så blev de med min golden som levde helt smärtfritt fram till 10,5 år ❤

  7. Susanne det här kändes inte rättvist – fy farao vilket knytnävsslag. Men du – Skott och du ska äga ändå. Han kommer att lära dig massor och chansen är stor att ni har precis lika härliga upplevelser framför er som ni hade haft med A-höfter. Klart att han ska leva exakt det härliga livet som du har sett framför dig.
    Har en vän vars hund hade D-höfter. Hon tävlade agility upp i klass 3, ett fullt agilityliv till ca 10 år, sedan blev det pensionärsliv ytterligare 5 år. Och det är en person som inte hade låtit sin hund lida utan måttot var – ett bra hundliv så länge det går – och den hunden hade inte varit lika lycklig utan agility.
    Rätt träning, rätt muskler och framförallt ingen övervikt, så kan Skott må bra längre än somliga tror 😉
    Men stor kram till dig – jag förstår hur det känns. Och man får gråta och vara ledsen.

  8. Så sorgset♥️ Skott är alldeles underbar och jag önskar av hela mitt hjärta att han ska få vara pigg och smärtfri. Kram♥️

  9. Fy vad ledsamt att läsa. Jag tycker ändå inte du ska ge upp era drömmar nu direkt. Min vän och kollega har en jaktgolden med D-höfter. Hon är nu 9 år och inga som helst ”problem” med höfterna. De tävlar bruks och är uppe i elit i både spår och sök. De arbetar som vårdhund inom kommunen sedan 6-7 år tillbaka. Det finns solskenshistorier du verkar behöva läsa om just nu.

Lämna ett svar till Monica Perttula Goppold Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s