Igår debuterade jag och Hagel på vår första agilitytävling. Det var faktiskt riktigt kul. Och det var länge sedan jag skrämde upp kroppen till den där maxpulsen!

Banan var tack och lov inte så svår att memorera. Det var först tre hopphinder i lite olika vinklar, sedan det enda hinder vi tränat på – slalomen, efter det kom ett hopphinder till, sedan en kort tunnel, vippbrädan, tunnel igen, A-hindret, hopp, hopp, skarp sväng, hopp, hopp och så balansbommen, efter det tunnel igen och så hopp, hopp, slut!

Det var spännande att banvandra. Jag gick först ett varv och bara lärde mig banan. Sedan började jag planera vilken sida jag skulle vara på i olika situationer. Och tredje-fjärde varvet började jag smygkika hur proffsen planerade sin runda och justerade min plan lite.

När det var vår tur att starta satte jag Hagel och gick över på andra sidan första hindret. Jag tittade på honom. Han tittade på mig med en sådan rolig min att jag var tvungen fnissa. ”Vad sjutton har du tänkt nu morsan?” såg han ut att tänka. Vi satte fart. Det gick bra. Vi kom till slalomen, med lite för hög fart så Hagel sprang förbi lite i början. Det blev en vägran och vi började om. Sedan gick slalomen fint och vi drog vidare. Här och var sprack ju min plan om var jag skulle vara placerad i förhållande till hunden. Ofta var jag nog mest i vägen. Det gjorde att det blev missförstånd några gånger till, typ när han skulle upp på A-hindret så sprang Hagel bredvid vilket gav en till vägran och till slut hade vi fått tre vägran och var därmed diskade. Men jag var inte helt säker utan maxade mot mål. Sista två hopphindrena sprang jag lika snabbt som Usain Bolt och ropade ”hopp” några gånger samtidigt. Fastän jag hade helt slut luft i lungorna. Det tror jag aldrig att Usain Bolt skulle klara. 😉 Du kan se filmen här nedan.

Det var ju typiskt att vi skulle bli diskade. Det var ju mitt främsta mål att INTE bli det utan bara strutta runt på en halvtaskig tid och inte alltför många fel. Men jag hade missat den där detaljen om att man blir diskad efter tre vägran.

Men det var riktigt kul. Och det är huvudsaken. Och jag ser direkt förbättringspotential på en del områden:

• Som att jag springer/placerar mig på bättre ställen där jag hjälper hunden mer än att jag är i vägen.
• Som att jag faktiskt har ord/kommandon för de olika hindrena i banan. Nu blev det mest ord som ”hopp, där, här, sakta, upp, genom”. Det kan säkert klargöras en del till nästa gång.

Det jag var nöjd med att det funkade redan nu var viljan, att Hagel var med på noterna, ville framåt och ville göra rätt. Vi har farten, eller Hagel har farten, och jag UPPLEVER att jag springer lika snabbt som Usain Bolt men i själva verket skulle nog en tredjeklassare springa förbi mig.

Som grädde på moset erbjöd arrangörerna att de som ville fick ta banan en sväng till. Ja, det ville jag! Nu gick det ännu bättre. Nu hade ju faktiskt jag och Hagel tränat en hel bana EN gång! =D

Andra rundan klantade vi oss bara på hopphindret efter skarpa kurvan. Fastän jag visade Hagel jättetydligt var han skulle hoppa. Tyckte jag i alla fall. Men som sagt – vi kan nog behöva träna upp vår kommunikation i det här fallet. Här nedan kan du se filmen.

Avslutningsvis vill jag bara tacka för det varma mottagandet jag och Hagel fått. Många har varit glada och peppande. Ingen har fnyst och menat att vi inte har på agilityplanen att göra. Det känns skönt. Tack!

/Susanne