Vet du vad jag har gjort?! Jag har anmält mig och min turbo-vorsteh Hagel till en agilitytävling. Ha ha, kan du gissa när jag tävlade agility senast? Och med vilken hund? Jo, det ska jag berätta för dig.

Året var väl … hmm … minns inte exakt men det torde vara 80-tal. Hunden jag tävlade med var född 1984, så mycket minns jag, och jag är född 1974 så gissningsvis var hunden cirka 3–4 år och jag alltså 13–14 år.

Det var i samband med ett Ungdoms-SM. Jag skulle delta i lydnadsklass med den här hunden, en halvtrött schäfertik vid namn Senta. Och ”när vi ändå åkte” så kunde vi ju vara med och ordna så att Övre Norrlands Distrikt fick ihop ett agilitylag också. Fniss. Agility tränade vi lite på skoj på klubben när vi var klar med vårt lydnadspass. Inte var det så noga. Men visst kunde jag ställa upp så vi fick ihop ett lag.

Jag och mina klubbkompisar var storögda på banvandringen. Ungdomarna sprang omkring och LÅTSADES att de hade hunden med sig! Vi tittade på varann och skakade på huvudet. Måste vara några sorts sörlänningfasoner. Så där hade vi aldrig gjort.

När det var dags för start var jag riktigt nervös. Det brukade jag inte vara. Men det här var något nytt. Jag visste att Senta var duktig och lyhörd. Hon var ju inte så snabb (läs lat) så hon missade sällan ett kontaktfält, det kändes tryggt och bra. Allt jag behövde göra var att springa, visa och peppa henne så skulle det kunna gå.

Men när man springer, peppar och är nervös blir man torr i munnen. Vi kom till ett ställe på banan där det var två hopphinder efter varann, men det kluriga var att hunden inte skulle hoppa det andra hopphindret utan göra en 90 graders sväng och springa in i en tunnel istället. När jag och Senta kom flåsande så såg jag att hon siktade på att hoppa även det andra hindret. Jag visste att jag kunde stoppa henne snabbt och styra om. Hon var lydig. Men jag fick inget ljud över läpparna! Munnen hade torkat ihop. Och innan jag hade fått in någon sorts saliv och kunde säga något så hoppade Senta även det andra hindret och vi var diskade. Så snopet. Over and out på en gång!

Men som sagt – nu har jag repat mig. Nu har det förflutit en del hundar och år. Nu är jag 40 plus och har en vorsteh som rör sig snabbt som en komet. Inte såååå bra kombo. För jag rör mig inte snabbt som en komet. Och det lilla vi tränade i somras (alltså inte såååå nyligen) så lattjade vi bara och struntade i att vara så noga med kontaktfält och sånt trist. Slalomen har vi typ struntat i mest hela tiden, den är ju jättetråkig eller hur!? =D

På söndag är det dags. Då startar jag och komet-Hagel i XL-klassen. Ska bli superspännande. Funderar på att beställa en ambulans som står där utanför på en gång. Och jo förresten, är det någon agilityregel som har ändrats sedan 1980-talet tror du?

Avslutar med ett klipp på Youtube där det är en vorsteh som tävlar agility med en del fart …

/mvh Susanne