”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så mycket elände och självförebråelser det uttrycket har fört med sig.

Jag hävdar att det finns visst dåliga hundar. Det finns hundar som är mentalt svaga redan från början. På samma sätt som det finns människor som har olika mentala funktionshinder redan från det de är små. Sedan kan läget förstås förvärras ytterligare med en dålig uppväxt med hemska erfarenheter. Men kärnan är – ja, det finns dåliga hundar.

Jag vill ha detta sagt eftersom jag upprepade gånger träffar hundägare som är körda i botten. De har en hund som det är något seriöst fel på. Men de har ju hört uttrycket att ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.” Så de rannsakar sig själva. Alla fel som de måste ha gjort. Uppenbarligen är de ju helt värdelösa som hundägare eftersom deras hund är så pucko.

Jag har flera exempel. Ett av de starkaste gäller en kvinna som ringde mig. Hon ville få råd om hur de skulle göra. Kunde de träna till problemet, skulle de omplacera hunden eller skulle den få somna in?

Hon berättade om en händelse där hunden legat bredvid henne i sängen. Och sedan oprovocerat hoppat på henne. En riktig attack med hugg och bett. Hunden var rabiat och kvinnans man fick slita bort hunden.

Hon berättade om när hon och mannen var ute på en vandring. De övernattade i tält och under natten blev kvinnan nödig och gick ut för att lätta på trycket. När hon kom in genom tältduken flög hunden på henne. Lika rabiat som sist. Mannen fick slita undan hunden.

– Jag var ganska nyligen gravid då. Jag kanske sände ut några dofter som hunden uppfattade som farliga? sa kvinnan.

Så många gånger som jag har hört dessa ursäkter. Då man som hundägare försöker hitta en rimlig förklaring till det korkade beteendet. Att det är man själv som hundägare som säkert ställt till det. För man vet ju vad talesättet säger. Jag var fullkomligt ärlig med kvinnan:

– Vet du, det spelar ingen roll hur gravid du är. Hunden ska inte bita dig ändå. En frisk normal hund gör inte så.

Nu, när hon ringde mig, hade hon fött barnet. Hon berättade att en dag när hon satt i soffan med barnet i knät och hunden bredvid sig hade hon hunnit se hur hunden plötsligt spände ögonen i henne. Vilken tur. För då hann kvinnan sätta upp armen och skydda sig själv, och barnet, från attacken som kom. Trots detta så undrar kvinnan vad hon har gjort för fel. De måste ju ha uppfostrat hunden fel?

Nej, troligen inte. Hunden är helt enkelt knäpp. Och den är knäpp på det vis då det sannolikt inte går att ”laga”. Visst kan man lägga ned ett halvår eller ett års träning och se hur långt man kommer, men man kommer aldrig att kunna lita på hunden ändå. Man kommer aldrig att kunna slappna av. Det kommer aldrig att bli roligt att ha hund. Och det SKA vara roligt att ha hund. Livet är för kort för dåliga hundar.

Många hundägare i den här situationen vill ge hunden en ny chans. Hos någon hundägare som kan. För de vet ju att de själva helt uppenbart inte kunde, eftersom det alltid är hundägaren som det är fel på och inte hunden. Så de lägger ut hunden på Blocket. Och lägger över problemet i någon annans knä. Någon som mest troligt inte kommer att kunna lösa det här heller. Med viss risk är det någon som tror att den kan ”banka dumheterna ur hunden” när dens rätta jag börjar visa sig. Eller som tror att om den bara visar hunden all sin kärlek, och sänder ut sin lugnande och positiva energi, så kommer allt att bli bra.

Men risken när man omplacerar en farlig hund är enorm. Som hundägare har du ett ansvar. Du måste tänka på vad som kan hända sen. Tänk om din hund biter ett barn i sin nya familj? Biter den så den ärr i ansiktet för livet? Och ärr i själen. Bara för att du inte ville ta ditt fulla ansvar utan ville lämpa över problemet på någon annan? Bara för att du trodde på talesättet ”Det finns inga dåliga hundar. Bara dåliga hundägare.”

/ Susanne