Varför får killen välja vilken hund det blir?

 

Jag har funderat på en sak. Varför det så ofta verkar vara killen i ett förhållande, om man nu lever som hetero, som får välja hund? När det är så ofta är tjejen som faktiskt gör något med den?

Jag får höra dessa berättelser om och om igen. Om tjejen som så gärna ville skaffa hund, killen som var emot, men till slut började inse att tjatet hade inget slut så han satte upp egna kriterier för vilken hund det i så fall skulle vara. Så när tjejen äntligen får skaffa hund är det inte alls en sådan som hon hade valt själv – och som hon hade trivts med.

Istället blir det en dvärghund till tjejen som ville tävla bruks. Och visst funkar en dvärghund till mycket, det är jag den första att skriva under på, men jag kan också rabbla upp säkert tio raser som är bättre lämpade för bruks än en i den genren.

Istället blir det en cool kamphundsvariant till tjejen som helst ville ha något lättsamt att gå runt byn med.

Istället blir det en billig smitbenägen jakthundsblandning till tjejen som ville ställa ut och köra agility.

Visst – att skaffa hund är att skaffa en familjemedlem. Och då ska familjen få säga sitt. Men varför får den familjemedlem som kommer att göra minst med denna hund mest att säga till om?

Låt säga att killen håller på med skotercross. Jag är väl medveten om att även tjejer kan hålla på med skotercross, jag har till och med en mycket duktig sådan i min by. Men jag tar det som ett EXEMPEL. Okej?

Låt säga att killen håller på med skotercross. Han planerar att skaffa en ny skoter. Han är mest inne på en superduperhäftig Polaris. Eller möjligen en jättemegacool Skidoo.

Och så lägger sig tjejen i. Hon ska ju faktiskt köra en del skoter till påsk. Så hon vill ha något stabilt. Som en Yamaha Grizzly. (Alla skotermänniskor vet att det är bland den fulaste och tråkigaste skoter man kan ha). Så hon säger att ”Det blir inget skoterköp här om det inte blir en Grizzly.” Skulle han köpa en Grizzly? Skulle inte tro det.

Så min uppmaning är: Låt gärna familjen vara med i valet av hund. Men be dem tänka efter hur inblandade de faktiskt kommer att vara. Och hur hundkunniga de faktiskt är. Att säga att ”min granne hade rottweiler och den var trevlig” räcker inte – även om många rottweiler är trevliga. Men det VET man inte efter att bara ha träffat sin grannes.

Så stå på dig. Läs på. Dra dina argument. Låt killen hälsa på i kennlar med rätt ras för dig. Och tjorvar han fortfarande – jamen låt honom skaffa en egen hund då. Och du din =)

/ Susanne

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s