Den här gången tar jag upp något känsligt – arga hundar. Att vara ägare till en aggressiv hund är inte ett dugg roligt. Ständigt måste du vara på din vakt, ha koll och räkna ut vad som torde hända härnäst.

Jag har nu byggt om det här inlägget. Mitt försök att ge ett anonymt exempel landade inte bra. Därför kommer jag nu att beskriva problemet utifrån egna erfarenheter jag har.

Jag tog bort en av mina egna hundar för några månader sedan, en av de draghundar jag har som bor ute i hundgård. Jag hade haft känslan ett tag – att den här hunden var inte som alla andra. Den hade inte samma spärrar. Ni som har haft hund ett tag har säkert träffat på sådana individer.

Den hetsade upp sig enormt när sexårige sonen var i hundgården. Den skällde på ett annorlunda sätt. Inte på ett ”lite normalare” sätt som signalerade rädsla och en fråga ”vem är du som springer runt i min hundgård?”. Utan en vassare ton.

Jag hade börjat vidta säkerhetsåtgärder om jag hade sonen med i hundgården. Jag såg till att den knasiga hunden och min son inte skulle träffas. Men en dag ville sonen byta från ett ställe till ett annat medan den knasiga hunden var ute och sprang i ytterhundgården. Jag kollade var den knasiga hunden var, han var långt bort, och jag följde sonen nära mot det nya stället.

Men ändå – knashunden kommer springande, får se oss och fastän han har hela hundgården att vara på så lyckas han göra ett nafs i sonens axel. Inget blod. Men det spelade ingen roll. Jag tittade bara på hunden med en blick som sa att nu får det vara nog.

Det var den enda hund vi inte haft från det att den var valp, och den hade därmed inte präglats på barn och på andra av våra situationer från ett tidigt skede. Men det kunde ha blivit så även om hunden varit hos oss från det att den var valp. En del hundar är helt enkelt inte friska inuti. De kan vara väldigt ”klent sammansatta” och minsta påfrestning i livet gör att det blir kaos i huvudet. Som för en del människor.

Som hundägare försöker man rannsaka sig själv och undra vad man hade gjort för fel när hunden blivit så. Men vissa gånger är det inte alltid hundägaren som gjort något fel. Hunden är bara ”felkopplad” i huvudet redan från början.

Min grundinställning är att med träning kan man få till många problem. Många hundar kan bli bättre, och må bättre, med en smart träning på det specifika problemet.

Men det finns några fall då man ska fundera ett varv till. Som i mitt fall. Är det verkligen värt det? Finns det en rimlig chans att den verkligen blir bättre? Och viktigast av allt – riskerar jag andras hälsa i för stor grad genom att ha kvar den här hunden och försöka få den att bli bättre? Kanske hunden rent av mår bättre av att slippa alla påfrestningar som det innebär att leva i vårt samhälle? Kanske hela familjen mår bättre, efter en stund, av att låta den här hunden springa vidare bland molnen?

Så blev det för oss. Jag tog hunden till veterinären. Jag var beslutsam. Men när livet slocknade i hans ögon grät jag stort. Det är för sorgligt. Det är oerhört jobbigt att vara klok, vuxen och att ta sitt ansvar.

Men samma kväll kunde jag ha med sonen i hundgården. Jag kunde slappna av. Sonen kunde tryggt springa runt med alla våra andra hundar. Det var harmoni. Som det ska vara när man har hund.

Avslutar med att citera en av mina hunduppfödare Marie Ekerljung som föder upp portugisisk vattenhund under kennelnamnet Rödtop.

”Livet är för kort för dåliga hundar”