Det blev i alla fall lite bananer bland äpplena

Styrelsen har nu beslutat att Nose Work-SM i januari år 2020 blir i form av en mjukstart. Först blir det kvaltävlingar med 1-2 gömmor per område av eukalyptus. Sedan blir det länsmästerskap med 2 gömmor av eukalyptus per område. Slutligen på SM blir det 1-3 gömmor av eukalyptus per område. Det blir oåtkomliga gömmor och gömmor som kan vara upp till 1,80 meter höga. Det blir negativa bärare och störningsdofter.

Det här sistnämnda har SM-gruppen jobbat fram. Den består av tre medlemmar: Marie Bankhed, Maria Edelton och jag; Susanne Lindberg. Det började med att Marie fick i uppdrag av styrelsen att bilda en grupp, och hon frågade Maria och mig. Jag måste säga att jag är imponerad att jag fick frågan. Det var ju uppenbart, genom mina uttalanden på sociala medier, att jag tyckte väldigt annorlunda jämfört med styrelsens grundförslag.

Ja, jag tycker så än. Jag tycker att SM ska ordnas i den högsta klassen, klass 3. Av en massa skäl. Just därför blev jag förvånad när jag blev inbjuden i den här SM-gruppen. Det ska Marie Bankhed ha stort cred för. Hon vill tydligen ha en bredare bild. Hon vill inte bara ha ja-sägare i gruppen. Imponerande inställning. Och jag ville så gärna försöka förbättra förslaget att jag tackade ja. Bättre att faktiskt försöka påverka än att ”bara sitta på kammaren och gnälla” liksom.

Men det var tufft. Det var, i mitt tycke, tydligt att det rådde 2 mot 1 i gruppen. Två som gillade styrelsens förslag. Och jag som ville ha SM i klass 3. De ställde frågor som handlade om detaljer i det redan liggande förslaget. Frågor som jag inte tyckte spelade någon roll – om vi ändrade till klass 3 istället. För att dra en liknelse: de andra två ville bara prata om färgen på äpplena. Skulle de vara gröna, röda eller gula? Medan jag ville ha bananer!

Allt eftersom började jag förstå att min verklighet inte alls liknade deras verklighet. I min verklighet finns det många ekipage som är i klass 3. Jag har själv TRE träningskompisar här i Skellefteå som är i klass 3, varav en av dem, Maria Forsberg, bara är en blinkning från att ha TVÅ hundar i klass 3. Ser man till Norr- och Västerbotten är vi ännu fler. Vi är redo för ett SM i klass 3!

Men i de södra delarna av Sverige ser det tydligen inte likadant ut. I vissa län finns det bara en eller ingen som har tävlat sig upp i klass 3. Tydligt är att södra Sverige inte har hängt med.

I samband med detta har jag hört folk uttala sig om att vi norrlänningar har hunnit längre i tävlandet eftersom det är så lätta tävlingar här uppe. När jag hör det börjar blodet rusa upp till huvudet, men jag ska försöka skriva behärskat och berätta om min syn på saken.

Jag har varit med om det förr. Även i bruks och andra grenar har det mumlats om att man kan åka till Norrland och ta ett ”Norrlands-cert”. Lätt som en plätt liksom. Men jag har tävlat elit spår. Jag har tampats med proffsiga ekipage, typ Susanne Högdal från Umeå, som satte nivån bara några ynka poäng ifrån max. Så uttrycket ”Norrlands-cert” är bullshit.

Låt mig citera norrlänningen och skidåkaren Ingemar Stenmark: ” Ju mer jag tränar (och tävlar) desto mer tur har jag”. Vi är många här i norr som verkligen är hängivna, tränar mycket och prioriterar vår tid och våra pengar på att tävla och lyckas. Personligen vill jag också verkligen ligga i framkant. Som Nose Work-instruktör vill jag ha personliga erfarenheter som jag kan dela med mig av till mina kursdeltagare. Jag vill veta vad jag pratar om. Jag vill kunna ge exklusiva finlirar-tips. Därför satsar jag helhjärtat. Vi har haft tur och haft många tävlingar här i norr. Men vi har även varit beredda att resa. Jag och Maria Forsberg åkte i november 86 mil enkel väg till Nynäshamn för att delta i en endagstävling i klass 3. Nu i slutet av februari åker vi 94 mil enkel väg för att delta i en endagstävling i klass 3 i Vadstena. Är man så pass hängiven förtjänar man sina resultat.

Samtidigt blir jag arg på mer än ett sätt när det antyds att vi haft tur (inte skicklighet) och haft lätta tävlingar i norr (även om vi som sagt även tävlat söderut). Vi kan väl för en stund låtsas att det faktiskt är så, att NW-tävlingar i norr är lättare än i söder. Att det är det som gjort att så många i norr kommit upp i klass 3. Då blir jag ändå tokig på inställningen att problemet är att det varit för lätta tävlingar i norr – inte för svåra i söder. Neeeej! För om man skulle drista sig till att påstå att det varit för svåra tävlingar i söder så är det ju lätt att misstänka att de tävlande i söder helt enkelt inte har den nivå som krävs. Och det vore ju inte roligt. Inte kan vi anta att tävlingarna i söder är på en för svår nivå. Inte kan vi anta att tävlingarna i norr är på en rimlig, bra nivå. Neeej! Låt oss hålla oss till den gängse uppfattningen att det är Norrland som det är fel på. Det är Norrland som behöver ändra på sig.

Suck. Visst märker du hur korkat det blir att tänka så? Kan vi inte bara enas om att domarna får ordna täta konferenser så att de fortsätter att ordna och döma tävlingar hyfsat lika? Och så kan vi glädjas åt de ekipage som orkar och vill satsa tid och pengar och nå framgång?

Så, låt mig nu återgå till själv SM-frågan. Via SM-gruppen fick jag en tydligare bild av hur olika det ser ut i landet. Jag fick en ökad förståelse för att klass 3-ekipage inte verkar växa på trän söderut. Jag fick en ökad förståelse för att vi som lyckats komma upp i klass 3 måste ge oss till tåls och vänta in resten. Det gör att jag motvilligt kan acceptera detta mjukstarts-SM. Äpplena har blandats upp med en del banan och blivit en fruktsallad. Kompromiss kallas det.

Tillsammans i gruppen kom vi, efter mycket diskuterande, överens om att öka svårighetsgraden genom Kvaltävlingar och LM för att slutligen ha det lite extra svårt på SM med 1-3 gömmor av eukalyptus, känt antal gömmor, oåtkomliga gömmor och gömmor upp till 1,80 meter. Plus negativa bärare och störningsdofter.

Det gör att det blir ett SM värt att titta på, enligt mig. Tänk dig annars att det kommer folk till My Dog och laddar för att se SM i Nose Work och så kommer det in ekipage som söker i små områden och när de hittar EN gömma i knähöjd är det slut? Det ger i mina ögon inte en rättvis bild av sporten. Men börjar det vara upp till tre gömmor så blir det mer av det roliga. Publiken får chansen att se uthållighet hos hundarna, förmågan att läsa sin hund hos förarna, samspelet och glädjen. Det blir tre gånger så mycket glädje jämfört med att hitta en gömma!

Året därpå har vi i SM-gruppen tydliggjort att ambitionen måste vara att ordna SM i klass 3. Och vill man har ett kompletterande SM så kan det ordnas i klass 1-2. För att rymma ett sådant arrangemang måste man nog lämna My Dog-arenan. Men det är upp till dig att bestämma. Styrelsen vill gärna ta emot förslag på hur vi ska göra när mjukstarten är över.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag strax över 30 ekipage i landet som kan tävla i klass 3. Inte så många har gjort det än. Till mjukstarts-SM år 2020 föreslås att klass 3-ekipage blir direktkvalificerade. Jag vill tydliggöra att det inte var mitt förslag. Jag var rädd att det skulle upplevas som om klass 3-ekipage fick en gräddfil för att inte riskera att ”pinsamt” sållas ut redan i kvaltävlingar eller LM. Men de andra i SM-gruppen menade att så skulle det inte tolkas. De menade att klass 3-ekipagen redan genom att vara i klass 3 visar att de hör hemma på SM. De har redan fått stor tävlingserfarenhet och SM-gruppen och styrelsen hoppas att så många klass 3-ekipage som möjligt kommer och tampas om medaljerna. Jag hoppas att klass 3-ekipagen kommer och visar att de är så många att ett SM i klass 3 hade funkat redan år 2020, och att det därför MÅSTE bli klass 3 nästa gång.

/mvh Susanne