Nelly är en sex månader gammal lhasa apso. Hon tycker att människor är skrämmande. Det är svårt att träna på – eftersom många människor envisas att vara så påträngande.

Ägaren Britt-Marie bad mig om råd och hjälp kring hur hon skulle tackla problemet. Vi stämde träff på Coops parkering för ett träningspass.

Min tanke med träningen är att vi ska ändra Nellys tankar och förväntningar på människomöten. Idag tänker hon ”Åh, nej där är det en till sådan där läskig person. Tänk om den kommer fram och ska prata med mig och klappa mig? Det vore det värsta som finns.”

Och tyvärr får hon ofta vatten på sin kvarn. Folk kommer fram och mer eller mindre KRÄVER att de ska få klappa hunden och gosa. Det är liksom deras rättighet, verkar vissa tycka. Och de skiter i hundens rättigheter – att faktiskt få slippa om man inte tycker att det är så mysigt.

Om man har en hund som tycker att andra människor är jobbiga så får man bli hundens väktare. Man får sluta skämmas för sin hund, sluta pressa den att hälsa på folk som den inte vill hälsa på och absolut inte kräva att den ska kunna bli klappad av främmande människor om den inte själv vill.

Britt-Marie har varit duktig. Hon har gått med hunden till stadsparken och satt sig på samma bänk som ”läskiga killar med cyklar” och där gett hunden köttbullar och haft trevligt. Men det är svårt att be de främmande människorna att hjälpa till med träningen eftersom de så lätt blir för påflugna och krävande. Men det är ju super OM man kan få dem att hjälpa till på RÄTT sätt.

Mitt tips är att vara tydlig. Så gjorde jag nu på Coop-parkeringen. Jag gick fram till personer och berättade att jag höll på att hjälpa Britt-Marie med sin hund – att Nelly tycker att människor är läskiga. Jag visade några korvbitar som jag hade i min hand och frågade om de ville gå fram till Britt-Marie, prata om väder och vind och TAPPA dessa korvbitar. INTE GE Nelly dem. Bara tappa som i förbifarten. Som om det var hål i fickorna. Inte heller prata eller titta på hunden.

Ungefär nio av tio klarade det jättefint. Stort tack. Någon skulle ändå böja sig ned på huk och sträcka fram sin godis. Det fick vi styra upp. Nelly är inte på den nivån än. Men kanske senare.

Min plan med den här träningen var att Nelly ska få andra tankar och förväntningar när folk kom fram. Istället för att tänka ”Åh, shit nu kommer den en sådan där otäcking så jag drar mig så långt bort jag kan” så började hon inse: ”Så himla märkligt – varje gång det kommer fram en person så trillar det ned goda korvbitar.” Jag noterade att hon kunde hålla sig kvar i närheten lite, lite mer för varje gång, och i slutet kunde hon mot vissa människor tvärt titta upp och undra om inte godisarna skulle börja ramla ned snart – vilket de gjorde strax efter.

• Det viktiga är kravlösheten – att godisarna tappas utan att Nelly behöver göra ett skvatt – varken sitta, ligga, bli klappad eller tilltalad.
• Det andra viktiga är mängdträningen – att Britt-Marie tar sig ut och vågar vara ”jobbig” och be folk om hjälp och vara lite bestämd om på vilket sätt denna hjälp ska ske. Det tror jag absolut att hon vågar. Hon är inte blyg och kan snacka med vem som helst om vad som helst. Bara folket fattar att de inte ska vara så påflugna mot Nelly.

Så en önskan – du som fattar det här med hundar – om du ser dem på stan i Skellefteå, de bor väldigt centralt, så kan väl du fiska upp en godis eller be Britt-Marie om några köttbullsbitar och så TAPPAR du dem medan du pratar med Britt-Marie? Det vore toppen! =)

/ Susanne