Kärleken till hundar förenar

Jag träffade en bamsevovve som vägde 105 kilo, en engelsk mastiff.
Jag träffade en bamsevovve som vägde 105 kilo, en engelsk mastiff. Läs mer om dem här.

Jag brukar vara rätt jordnära. Oflummig. Konkret. Tycker jag själv i alla fall. Men nu ska jag bli djup och sentimental. För jag har varit på Stockholm Hundmässa.

En kooikerhondje skulle jag kunna tänka mig – någon gång i framtiden.
En kooikerhondje skulle jag kunna tänka mig – någon gång i framtiden. Du kan läsa mer om dem här http://www.skooi.se
Pia-Maria Carlsson blev förälskad i rasen löwchen.
Pia-Maria Carlsson blev förälskad i rasen löwchen. Här kan du läsa mer om löwchen.

I två dagar har jag och min goda vän Pia-Maria Carlsson varit i hundhimlen – typ. En hel Älvsjömässa fullproppad med alla sorters hundar, utställning, agility, rallylydnad, lydnadsklass, freestyle, heelwork to music, en babiljard hundprylar till försäljning och en massa annat. Man kan ju knappast ha det bättre.

Så här såg det till exempel ut när ett rallylydnadsekipage tävlade i den högsta klassen:

Visst är faraohundar fina och uttrycksfulla?
Visst är faraohundar fina och uttrycksfulla? Här kan du läsa mer om faraohundar.
En aussie kan jag också tänka mig – framöver.
En aussie kan jag också tänka mig – framöver. Här kan du läsa mer om dem.

När vi satt på Expresståget ut till flygplatsen på söndagen försökte jag summera mina intryck och mina tankar. Den största känslan är att kärleken till hundar förenade oss alla där på mässan.

Som när jag och Pia-Maria stod i toakön. Framför oss stod en kvinna. Vi tre väntade utanför handikapptoan. Bredvid oss rörde sig den andra kön in mot flera små toabås. Vilken kö var det egentligen smartast att stå i? Utan blygsel drog vi in kvinnan framför oss i denna fundering och hon gav sig direkt in i diskussionen med glimten i ögat.

En dam i rosa ställde sig i den andra kön till toabåsen och försvann ur vårt synfält.

– Om damen i rosa kommer ut igen innan vi hunnit in på vår toa är det tydligt att vi står i fel kö, sa jag.

Till slut blev personen på handikapptoan klar och kvinnan framför oss kunde gå in. När hon kom ut kastade hon en snabb blick åt sidan och sedan på oss.

– Har damen i rosa hunnit ut än? frågade hon.

– Nej, inte det, svarade vi och skrattade.

Det här är ett litet fjantigt men ändå tydligt exempel på hur stämningen var på mässan. Alla känner liksom alla, fastän vi inte gör det. För alla är där för att vi älskar hundar.

Det blir lite som att vara på den lokala Stadsfesten, alla är på gott humör och alla pratar med alla, särskilt i kön utanför bajamajorna. Då har ju för all del många ”stärkt sig” med en rackabajsare eller två innanför västen vilket lättar upp snacksaligheten.

På Hundmässan behövdes inte det. Vi var alla nyktra, men liksom berusade av allt hundigt där inne. Häftig känsla. Det kommer jag att leva på länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s