Det blir lätt att man glömmer de viktigaste passen

Idag hade jag en sådan där skön obokad dag. Jag skulle hinna med en massa administrativt jobb och så ville jag unna mig nåt bra med hundarna. Jag ville ut och åka skidor. I skogen där ingen annan är. Bara njuta av stillheten och att hundarna får vara lösa och träna i snön.

Men den här gången insåg jag att annan träning faktiskt måste prioriteras. Min grosser münsterländer Skott har många fina kvalitéer. Den enda sida som vi måste jobba ganska hårt med handlar om hans osäkerhet bland folk. Att han ska ”boffa” på långt håll bara han ser en människa. Med ”boffa” menar jag att han inte skäller ordentligt, utan mer låtsasskäller för att hålla busar borta. Han tycker att människor är lite knasiga, han älskar inte alla direkt utan vill kolla in folk en stund innan det är okej med närmare kontakt. Och det är väl okej på ett vis, men det är ju synd att han ska tycka att det är så läskigt att han måste ”boffa” då och då. Och när man bor på landet som vi gör så blir det inte så mycket folk i rörelse på promenaderna.

Vi fick till några riktigt bra ”människotränar-pass” på tävlingen som jag var på i helgen. Jag gick runt bland hundmänniskor, som för stunden inte hade sin hund med sig, och bad dem ge Skott något gott.  Första rundan var rätt jobbig för honom, mycket ”boffande” och låg ställning med skakiga bakben när han skulle hälsa på folk. Men redan andra gången jag gick till samma ställe märkte jag en förändring. Nu var han mer framåt, gick fram till folk, hoppade upp på en del. Skönt att det var hundfolk. Jag sa att ”nu tillåter jag faktiskt att han hoppar på dig, jag tycker det är ett bra tecken på att han börjar bli mer trygg. Jag tränar bort hoppandet sen, en sak i taget.”

Därför ställde jag in skidåkningen i morse och åkte istället till handelsområdet Solbacken. Där brukar det vara gott om folk och även gott om plats så vi kan välja avstånd till folket. Redan när jag tog ut Skott så började han titta sig omkring och ”boffa”. Vi gick runt ett tag och jag hade mycket hundgodis med. Jag kom på att vi kan gå in på Arken Zoo. Där är de ju vana att prata med hundar. Så vi gick in där, han fick några godisar av ett par människor i butiken. Vi hittade en våg och han fick väga sig: 28 kilo, lika mycket som vorstehn Hagel. Det var mycket intressant att lukta på där.

Det var en läskig stel hund i butiken.

Sedan gick vi vidare, bort till hundbutiken Björkis. Så himla perfekt att ha två butiker så nära inpå varandra som man kan gå in på med hund. På Björkis träffade vi Johanna som också bjöd på godsaker, trots att Skott skvättade där inne. Snabb som rackarn var han!

Johanna på Björkis hade godsaker.

Efter det gick jag tillbaka till bilen och körde till ett ställe där jag gick en prommis med alla tre. Så då fick jag njuta av stillheten =)

/mvh Susanne