Då och då är det någon hundägare som hör av sig. Den har problem med att hunden inte vill vara med andra hundar.

Jag vet inte om du har barn. Men låt oss säga att du har barn. Och så har du en bästa vän som också har ett barn. Du och din bästa vän vill gärna umgås. Och för att allt ska bli helt rosenskimrande och perfekt så vill både du och din bästa vän att era barn även ska tycka om att umgås med varandra. Du ser framför dig hur ni sitter på ett mysigt ställe och dricker kaffe och pratar om intressanta saker, medan ni då och då kastar ett öga på era barn som leker tillsammans – en trevlig lek helt utan konflikter. Men tänk om barnen inte alls gillar varandra. Tänk om de är helt olika? Tänk om det ena barnet helst av allt vill fly därifrån? Ska du ändå tvinga ditt barn att leka med det andra barnet? Skulle det ens gå?

På ett liknande sätt verkar många tänka när det gäller deras hund. De har upptäckt att hunden inte riktigt gillar att umgås med andra hundar. De märker att hunden morrar, drar sig undan eller på andra sätt gör det tydligt att den helst vill bli lämnad i fred. Men istället för att acceptera det så vill de tvinga eller lära sin hund att gilla andra hundar. Särskilt andra hundar som ägs av trevliga kompisar eller släktingar som de har. ”Eftersom vi är så goda vänner så måste bara våra hundar också bli goda vänner. Annars blir det inte lika roligt för oss”.

Resultatet blir att hundarna ofta pressas in i situationer som de inte alls trivs i. De gör allt för att komma undan. De kanske morrar, bits eller bara blir passiva. Det är då jag brukar kallas in. Hundägarna vill att jag ska få hundarna att gilla varandra.

Visst finns det vissa saker man kan göra, gärna i början när en ny hundrelation ska presenteras. Man kan gå koppelpromenader ihop först. Hundägarna går åt samma håll, på var sin sida om en väg, med hundarna nosande i var sitt dike. Efter cirka en kilometer så kan man börja släppa efter på kopplena så att hundarna som ”av en slump” råkar komma närmare varann och nosa på varann. Bara lite kort, sedan lockas de tillbaka till sina respektive vägkanter av sina förare. Efter det utökas tiden som de får hälsa på varann allt eftersom. Och till slut kan man gå tätt ihop och hundarna går bredvid varann och umgås på ett lättsamt sätt medan de går. Just att röra på sig är viktigt. Särskilt innan de får börja hälsa på varandra. För då har hundarna hunnit ”gå ur sig” lite energi och behöver inte vara så bullriga när de ska hälsa på varandra. För med bullrighet blir det lätt missförstånd som gör att hundarnas fortsatta relation kan bli ansträngd.

Så testa det om du vill. Men funkar inte det ändå utan ni märker att någon av hundarna, eller båda, misstrivs i situationen och inte vill umgås så tycker jag att en klok hundägare accepterar det. Likaså som en klok förälder inte tvingar sitt barn att umgås med sådana som den inte tycker om.

Du och din goda vän behöver inte sluta umgås för det. Ni kan gå koppelpromenader ihop. Ni kan låta hundarna söka efter leksaker i skogen, en och en. Ni kan lägga spår åt varandra. Ni kan träna lydnad ihop. Det enda ni antagligen inte kan göra är att släppa dem lösa och låta dem leka. Så strunta i det och gör det bästa av situationen. Tänk på allt kul ni faktiskt kan göra ihop i alla fall. Och ta vara på den tiden.

/ Susanne