Jag måste få berätta om en manlig kursdeltagare jag hade för ett tag sedan. En ganska stor kille med en liten hund. De jobbade bra tillsammans och hunden hade bara ögon för sin husse.

Efter några kurstillfällen berättar killen att familjen för inte så länge sedan utökades med ett litet barn. Jag fick intrycket att tiden efter det varit rätt tumultartad av olika skäl. Killen säger att hunden fått stå tillbaka ett tag, och inte fått den uppmärksamhet som den är van.

– Därför anmälde jag oss till den här kursen. Det är min present till honom. Att vi åker iväg och gör något tillsammans en stund, säger den rejäle mannen och tittar med mjuka ögon på sin lilla hund.

Jag tror nästan han fick en klump i halsen. I alla fall fick jag det. Så himla fint!

Visst är det fantastiskt på alla sätt att få barn! Och det är sannerligen något som vänder upp och ned på rätt mycket i livet. Men att dessutom mitt i detta ha förmågan och insikten att se sin hund och hur den påverkas av förändringen är riktigt skickligt och omtänksamt.

Att det också gav mannen en liten andhämtningspaus när han fick åka iväg och tänka på något helt annat en stund var ju en extra bonus som han nog inte ens tänkte på själv.

Men vi behöver det. Tid för att få andas på egen hand ibland. Tid med hunden. Det är kvalitetstid när den är som bäst. Om du frågar mig. =)

/ Susanne